Ensamhet och isolering kan vara en konsekvens av olika psykiska sjukdomar och tillstånd, som depression och återhämtning från affektiva episoder. Att redan sedan tidigare ha fört en introvert livsstil gör kanske kontrasten till den nuvarande fysiska distanseringen mindre. Men jag gissar att fler än jag ändå har en mer påtaglig känsla av isolering nu. Även när det kommer till relationer finns det ett tydligt före och efter insjuknandet för mig. Kanske särskilt tydligt då jag blev psykotisk första gången så sent i livet. Säkert är härskartekniker som osynliggörande och påförande av skam och skuld delförklaringar. Men ännu mer är det nog mina egna komplicerade och deprimerade känslor och tankar som skapar upplevelsen av ensamhet och utsatthet. Inget av det blir lättare av den fysiska distanseringen.

Att vara närstående

Som tidigare anhörig till någon med allvarlig psykisk ohälsa är jag väl medveten om vilka påfrestningar det kan föra med sig att försöka finnas där för en psykiskt sjuk person. Erfarenheter av detta, innan eget insjuknande, präglar min inställning till familje- och nära relationer. Det sista jag vill är att någon ska bli medberoende till mig. Jag lägger mycket kraft på det i relationen till främst barn, men också andra nära personer. Jag kan ju i efterhand förstå att jag har varit oerhört påfrestande. Jag vet också på ett djupare plan hur ansträngande det är att stå vid sidan av och försöka nå fram. Så efteråt vill jag inte att någon ska behöva ta ansvar för mig, uppleva mig som påträngande eller kanske fortfarande konstig på grund av hur lång tid återhämtningen tar. Ibland kan jag tänka att jag är så medveten om allt detta att det hindrar mig från att söka det stöd från omgivningen jag behöver. Skamkänslor och kontrollförlust över att ha varit psykotisk är starka krafter. Fram till för bara några år sedan hade jag ett rikt socialt liv. Jag var betraktad som en ”normal” person. Så under åren efter första gränspsykosen gick det bättre än jag trodde att ta mig tillbaka till vissa delar av livet. Till exempel relationerna till anhöriga, vänner och bekanta kunde repareras, i den mån det ens behövdes. Många kunde se skillnaden mellan mig och sjukdomen. Jag har till och med upplevt att vänner från förr har hört av sig mer frekvent än tidigare. Som medicin mot skammen och depressionerna har det varit fantastiskt. Verkligt goda gärningar när de känns reciproka.

Även omgivningen blir utmattad

Men efter psykosen 2019 har en hel del förändrats. Fem år med långa perioder av allvarlig psykisk sjukdom och ohälsa gör allt fler osäkra på vem jag är. Jag lider ju dessutom, efter senaste psykosen, av depression och hjärntrötthet. Det gör att det kan vara svårt att få fram de rätta orden. Symptom som är plågsamma när det redan har varit så mycket glidningar i verklighetsuppfattningen från mig under psykos. Då blir behovet av att åtminstone från och med nu alltid kommunicera genomtänkt och glasklart stort. Ofta fungerar det, men det finns kännbara luckor. Både på grund av de affektiva episoderna, och de deprimerade. Saker som kanske inte går att reda ut trots att de förorsakar en begränsning i ömsesidig tillit.

Från privilegierad till stigmatiserad

Skillnaden mellan livet fram till 48 års ålder och nu, vid 52, är så tydlig att jag ibland kan tänka att det skulle ha varit lättare att insjukna tidigare. Då hade jag inte haft så mycket vanligt liv att jämföra med. Att andra vittnar om ensamhet och trasiga relationer bekräftar bilden att det ofta beror på den psykiska ohälsan. Bipolär sjukdom typ 1 har ju tagit ifrån mig möjligheten att kontinuerligt visa världen vem jag verkligen är. Det är tragiskt, särskilt som det ofta är just när man insjuknar i allvarlig psykisk sjukdom som man behöver de där sociala kontakterna, den självklara acceptansen, de positiva tillropen. Så är det för mig i alla fall, långt mer nu än under mitt tidigare privilegierade liv.