Det är bättre nu, jag vaknar inte längre varje morgon med katastroftankar om corona, sa jag till min psykiater i januari. Oron över en pandemi var mer irrationell då. Jag använder inte längre sådana tankar som självskattning. Coronakrisen dominerar allt. De allra flesta är oroliga och rädda. Värst är det för riskgrupper. Med en stressutlöst psykisk sjukdom är det utmanande tider på andra sätt. Till min fysiska hälsoångest från förut läggs nu rädslan att bli smittad av corona. Den ångesten är väldigt stark.

Jag oroar mig också för om alla stressorer i sig kan leda till försämring i min bipolära sjukdom. När hela världen präglas av viruskrisen måste jag dämpa stressnivåerna så gott det går. Jag försöker värna förbättringen i depressionen utan att helt hamna utanför världsläget. Att läsa så lite som möjligt verkar fungera för att lugna ner den värsta ångesten. Eller så är det så enkelt som att mina mediciner äntligen är rätt inställda? Det är inte alltid helt lätt att avgöra. Men jag tycker jag märker tillfälliga försämringar de dagar då jag följer med mer i nyhets- och sociala medieflöden. Ibland kan jag reagera redan när jag sitter och scrollar. Oftare märks det i efterhand.

När jag har läst ikapp, eller läst varje dag, blir jag mer glömsk och tappar ord igen, till exempel. Så som det var under hösten och vintern. För säkerhets skull sållar jag i flödena så mycket jag klarar av. Att inte ta del av (nyhets-)flödena alls ger också kontrollförlust. Så jag försöker hitta en medelväg i scrollandet och googlandet. Ibland väljer jag en gradvis exponering av nyheter framför alla corona-analyser i allt från poddar till underhållningsprogram. Genom att reducera flödena skapar jag utrymme för att orka med annat jag inte kan påverka.

Stressorer finns ju överallt just nu. Alla stora och snabba förändringar i samhället är i sig stressande. Även de vardagliga, på ett lågintensivt sätt. Vi är till exempel ovanligt många som promenerar i Stockholm. Ovanligt många håller också stora avstånd till varandra. Inne i mataffärerna praktiseras inte samma metod som på trottoarerna. Ingen väjer vid varuhyllorna.

Köerna till kassorna är lika täta som alltid. Den som inte lider av hälsoångest kanske tänker att det är väldigt jobbigt för sådana som jag att handla mat numera. Promenaderna med stora avstånd till varandra borde väl istället kännas lugna och trygga? För mig är det helt klart jobbigare att gå och handla. Men båda situationerna utgör ett slags stress. Värst är förstås att ta med sig den stressen från Ica länge efter att varorna är fördelade i skafferi och kylskåp. Tankarna på hur nära jag stod de andra i kön dröjer sig kvar länge efteråt. Längre än hos andra, föreställer jag mig. Efter promenaderna behöver jag inte oroa mig för sånt. De flesta håller ju avstånd. Men att gå ut och gå kan vara stressande ändå.  För varje person jag möter får jag ju ännu en påminnelse om den hotfulla smittan. Precis som poddarna präglas promenaderna av corona numera.

Jag vet att jag inte är ensam bland personer med bipolär sjukdom om att distansera mig mer än andra, inte bara socialt utan också från nätet. Utifrån kanske det kan tolkas som en oförmåga att tolka nyheter rationellt. Men det är inte så att jag går direkt från att läsa något hemskt till irrationella vanföreställningar, eller ens mörka fantasier.

Det handlar om kvantiteten av stressorer. Det är den inre stressen som måste stabiliseras kontinuerligt för att försöka förhindra försämring på lång sikt. Den som med tiden kan leda till att jag blir sämre i depressionen eller i värsta fall uppvarvad och psykotisk. Därför kämpar jag just hårdare än vanligt med att hålla mig lugn och att hålla koll på tidiga tecken på försämring. Det är en kamp som i sig tar kraft.