I cirka 20 veckor har jag gått en behandling på Karolinskas Borderlineenhet, en så kallad ”färdighetsträning”, där man får hjälp med saker som hur man hanterar relationer, känslor och att stå ut när det är svårt + en del mindfulnessträning.
Detta är en DBT-behandling (Dialektisk beteendeterapi) och jag måste faktiskt säga att jag för första gången känner att det är exakt rätt hjälp jag får. Och just för den känslan så är det jobbigt att jag nu har gått klart den här behandlingen. Jag är inte klar med de här sakerna. Jag behöver fortfarande hjälp med att hantera mina känslor, vilket är mitt största problem. Det är grundproblemet jag har, det mesta andra härstammar från den problematiken och därför är jag rädd för att nu kastas ut ur systemet igen.
Jag fick kämpa mig galen för att komma till Karolinskas psykiatri. Jag kommer inte ens ihåg hur många vändor med olika läkare, psykologer och instanser det var innan jag lyckades komma dit. Jag har blivit feldiagnostiserad, nedvärderad och fått skrika på inkompetenta läkare över telefonen för att de överhuvudtaget skulle lyssna på vad jag sade. För att inte tala om alla jävla skattningsskalor jag fick fylla och alla otaliga samtal där jag fick upprepa alla mina problem inför olika vårdpersoner som ändå inte kunde eller ville göra nåt. Till slut var jag så nedvärderad och dåligt behandlad av vården i Stockholm att jag började överväga att flytta nån annanstans, enbart för att jag inte fick hjälp eller någon som tog mig på allvar.
Jag vill dock påpeka att ätstörningsvården + Karolinska har varit väldigt bra, men utöver det suger vården i Stockholm verkligen, enligt mig.
I måndags hade jag mitt sista tillfälle på behandlingen och det är jobbigt. Just för att jag inte vet vad som kommer hända nu. Nästa vecka ska jag ha möte med en av mina behandlare för att utvärdera och göra en plan framåt. De har ju sagt att de inte bara kommer släppa iväg oss för att klara oss själva, men jag vågar ändå inte lita på det just för att jag blivit så dåligt behandlad av vården tidigare. Jag är rädd för att de ska vilja skicka mig till ett annat ställe som inte har samma kompetens som de har och som inte kommer kunna hjälpa mig lika bra. Mitt mardrömsscenario är att de skickar mig tillbaka till primärvården och vårdcentraler igen.
Det är också jobbigt att inte vara ”tillräckligt sjuk” för att vara berättigad hjälp många gånger, och jag är rädd för att just det ska komma upp som en orsak till att jag inte kommer kunna få hjälp den här gången. Jag har fått höra det många gånger förut, att jag varit för sjuk för primärvården men för frisk för psykiatrin så jag hamnar i nån slags gråzon där ingen vill eller kan hjälpa mig.
Jag ska verkligen kämpa för att få fortsatt hjälp på Borderlineenheten nästa vecka, och de har varit väldigt bra där, så jag är hoppfull. Men den där rädslan över att inte få hjälp är fan inte att leka med. Det är min hälsa och min framtid som i mångt och mycket hänger på vilken sorts hjälp jag kommer få framåt.
/Anne
Jag finns på insta om du vill kommentera eller säga hej: glittering.dreams