Det här är min berättelse

Hej på er, alla fina kämpar där ute! Hej, även ni anhöriga till kämparna. Ni kämpar också och ni kämpar hårt. Jag heter Tommy, är 51 år, bor i en liten men mysig etta i lugna Rosersberg sedan maj förra året. Mina intressen är musik (lyssna, spela och se live), historia, nörda ner mig i streamade serier och filmer som gärna får innehålla en gnutta övernaturligt. Det mesta blir ju lite bättre om man lägger till en zombie eller två i handlingen…

Det finns fler intressen men framför allt gillar jag att skriva. Därför ska det bli intressant och är ett privilegium att få göra det här. Min hälsobakgrund är många års psykisk ohälsa i form av ångest och depressioner. Orsakerna är väl den klassiska många bäckar små med gener från släkt med psykisk ohälsa från pappas sida och en inte alltid helt trygg och stabil barndom, tack vare demonen
alkohol och vuxna som skulle vara en trygghet var för bra kompisar med den demonen.
De flesta familjer har väl något slags issues eller dysfunktionalitet på ett eller annat sätt i
stort eller smått men när man som liten parvel hellre ljuger för kompisars föräldrar så
man får sova över, hellre ljuger hemma och sover i en trappuppgång (då gärna där en
kompis bor så man i alla fall kunde lyssna i brevinkastet på ett vanligt familjebrus)
eller stannade ute så sent att festen var över och alla sov när man smög hem- då kanske
det är mer issues än det normala? Säkerligen inte hälsosam miljö att växa upp i för någon.

Jag blev aldrig slagen eller så men fick tyvärr
höra min mamma bli det och höra henne vara väldigt rädd. En gång stod jag inte ut och sprang bara i undertröja och kalsingar, barfota genom snön till en bekant till familjen. Minns inte hur gammal jag var då men nånstans tio och uppåt kanske.
Med träning blir man till slut duktig på att förtränga i alla fall detaljer i minnena. Det man får med sig sen till vardagen i skolan och kompisumgänget är den där känslan av att inte vara som alla andra.
Man är liksom lite sämre.
Ett UFO som inte riktigt passar in. Dock blir man en väldigt duktig skådespelare i rollen av att allt är normalt. Den skådespelarrollen vidareutvecklar man sen allt eftersom till de nya rollerna som uppstår i livet. Det viktiga är att det inte är Tommy själv som agerar utan Tommy som gör rollen av arbetskamraten som aldrig säger nej, kompis i gänget (den tillbakadragna och introverta killen, ni vet), den för snälla pojkvännen osv.

 

Jag vill vara tydlig med att jag inte är besviken på min mamma, som var den som själv tog hand om oss när pappa stack och var frånvarande ända tills han dog för ett par år sedan. Mamma gjorde det bästa hon kunde med det hon själv hade till förfogande. Tyvärr hade hon otur med dåliga män men det mönstret är ju också mer känt numera. Dock blev det lite snopet ändå när det första livstecknet(!) från pappa på över 25 år är när dom ringer från universitetssjukhuset i Åbo och frågar om de får ta organ från hans kropp… Det satte lite sordin på stämningen eftersom jag då var på Sweden Rock Festival. En av de tre festivaldagarna stannade jag kvar i sängen hela dagen. Vi bodde på hotell det året.

Jag kan inte minnas att jag någon gång känt mig vad man ska kalla normal egentligen. Jag har alltid varit självutnämnda UFOt som alltid satte mig själv lite lägre på skalan jämfört med alla andra. Jag hade hela tiden en strävan att bevisa att jag dög. Bevisa för mig själv, alltså. Utåt spelade jag rollerna och fick se till att jag aldrig tog risker eller satte mig i sådana situationer där min bluff skulle skulle synas. Mina närmaste vänner förstod nog läget ändå. Kapaciteten har alltid funnits men om man aldrig tar risker så kommer man aldrig heller misslyckas. En bra taktik att bygga ett liv med integritet på, eller hur?

I gymnasiet fick man en helt ny klass och min gamla inövade roll funkade inte längre med de nya
och jag hamnade utanför gemenskapen på riktigt för första gången. För att komma in i
gemenskapen hade jag varit tvungen att sticka fram nosen och ta för mig och kräva min plats.
Det blev helt enkelt för stora risker för ett UFO så då hoppade jag av istället.
När jag började jobba heltid som 16-åring hade jag ganska hög sjukfrånvaro direkt.
Tänk om man hade reagerat på det med ett sunt sätt redan där.

De där perioderna av tung meningslöshet har varit en trogen följeslagare hela arbetslivet.
I många år gick dom dock över av sig själva efter någon vecka och man reste sig, borstade av sig dammet och tog tag i saker med en ny energi. Jag försökte göra handlingskraftiga saker och utmanade mig själv med både göra lumpen och sen två utlandsmissioner i fd Jugoslavien när det var stökigt där nere.
Soldatrollen kunde jag tydligen spela bra och den i kombination med mitt introverta och superlugna sätt gick på något sätt hem i uppgiften som fredsbevarare. Med de fina vitsorden jag fick kunde jag sen byta karriär och byta från rollen tjänsteman i Posten i drygt 22 år till den nya rollen tjänsteman i Försvaret. Efter 7-8 år orkade jag inte upprätthålla den rollen mer. Eller rättare sagt, jag orkade inte spela en roll överhuvudtaget längre. Den stora skillnaden med att må psykiskt dåligt på vanliga jobb jämfört med ett säkerhetsklassat jobb är att du inte får jobba kvar där om du mår psykiskt dåligt.

För första gången blev det taget på allvar och för första gången gjordes en ordentlig utredning av varför jag mådde som jag gjorde. Tidigare hade jag blivit sjukskriven ett par veckor med antidepressiva sk lyckopiller när jag haft sådana ångestattacker att jag inte vetat om jag hade en pågående hjärtattack eller varför jag inte längre kunde andas och domnade bort i händer och runt munnen.

Tänk om den där 16-åringen hade fått en sådan här utredning istället för den här då 40 plussaren? Bättre sent än aldrig. Nu har det gått drygt tio år till. Kampen fortsätter. Varje dag.

Jag tror att det är här vi alla kan göra skillnad. Idag finns det en större kunskap och medvetenhet än där i slutet på 80-talet men vi har lång väg kvar.
Vi ser fortfarande resursstarka och berömda människor som Robin Williams, Avicii, Kurt Cobain m fl dö i självmord pga depressioner och människor som Johan Rheborg, JK Rowling, Lady Gaga, prinsarna Harry och William lida av depressioner och psykisk ohälsa.
Det kan alltså drabba oss om vi så bor i koja som slott. När allt kommer till kritan är vi ändå ensamma med oss själva där innerst inne.

Vi kan inte ’gaska upp oss’ eller ’ryck upp dig nu’ för att slippa må dåligt. Det är fortfarande en tabu- och skambelagd folksjukdom. Alla känner garanterat någon som lider men alla vet lika garanterat inte vem. Vi blir med många års träning expertskådespelare för att det inte ska synas. Vi behöver prata om det här ännu mer och i en lugn och sansad ton.

Oj, vad mycket text det blev! Nämnde jag att jag gillar att skriva?