Psykiatrin har en historia av tvång och våld ända fram till dagens bältesläggningar av svårt psykisk sjuka personer. Att stigmatiseringen kring psykiatriska sjukdomar då fortfarande lever kvar i det svenska samhället är kanske inte så konstigt menar Anna Fredriksson medförfattare till boken De omöjliga.

Det kan handla om arbetsgivare som inte vågar anställa personer med psykiatriska diagnoser för man tror att personen kan bli galen och sjuk när som helst. Det kan handla om vårdpersonal som inte tror att patientens fysiska symptom är på riktigt för i journalen står att patienten har en psykiatrisk diagnos.

Stigmatiseringen kring psykiatriska sjukdomar har sin grund i okunskap, attitydproblem, alltså fördomar och negativa attityder om psykisk ohälsa.

Forskning visar att stigmatiseringen gör att människor med psykisk ohälsa har sämre livsvillkor, försämrad vård och rehabilitering och man har svårare att få ett arbete vilket i sin tur leder till sämre ekonomi.

Många personer med en psykisk sjukdom berättar aldrig för vänner eller familj om sin sjukdom av rädsla för fördomar och stämpling. För sin chef eller arbetsgivare berättar man kanske aldrig av rädsla för att bli av med jobbet eller att framstå som vek och oduglig.

Anna Fredriksson är socionom och frilansjournalist och har skrivit boken De omöjliga, från psykiatrireform till dyr och dålig vård, tillsammans med Åsa Moberg journalist och författare. Boken är en dokumentär beskrivning av psykiatrivården i Sverige från tidigt 1900-tal till i dag.

Anna Fredriksson, författare, socionom, frilansjournalist.

– Psykiatrin har en relativt kort historia och det här med väldigt otäcka och hemska behandlingsmetoder ligger inte så långt tillbaka. Man kan höra personer som lever i dag som kan berätta om hemska, hemska saker de varit utsatta för i vården.

I en tid då det inte fanns läkemedel att behandla människor med som mådde dåligt och kunskapen om hur hjärnan fungerar var låg föddes bilden av hur psykiskt sjuka personer är.

– Det är klart att det är skrämmande med personer som är i vissa tillstånd och då kan andra bli rädda. Och där grundar sig en del av stigmatiseringen, bilden man har av en person som är psykisk sjuk, säger Anna.

Hon tar bältesinläggning av unga svårt sjuka tjejer ofta med självskadebeteende som ett exempel.

– De här unga tjejerna som tidigt får stämpeln att de är hopplösa, ingen kan hjälpa dem. Vi kan inte göra något, det här är ett hopplöst fall. Det får vården aldrig säga. Man måste alltid ha hoppet med sig, alla måste arbeta bort den där negativa synen. Och det är klart att det finns en lång historia av både tvång och våld inom psykiatrin och det är det som hänger kvar. Hur ska man annars förklara att man än i dag får använda tvång med bältesläggningar? Det är för mig helt obegripligt att det är tillåtet att bälteslägga barn, säger hon.

Att personer som har en psykiatrisk diagnos skulle vara mer farliga, våldsamma eller mer oberäkneliga än personer utan diagnoser är kanske en bild som media delvis gjort sig skyldiga till att sprida, menar Anna.

– Samma dag som miljö- och utrikesminister Anna Lindh blir mördad, av en psykiskt sjuk man, så blir en fem-årig flicka dödad utanför sin förskola av en psykiskt sjuk man. Det bidrar till en koppling mellan psykiskt sjuk person och farliga våldsdåd. Sådana bilder sätter sig hos folk. Jag tänker att media har en stor och viktig uppgift här att inte förenkla. Att i stället förklara. Ofta finns det också beroendeproblematik bakom när sådana här tragiska händelser sker, säger hon.

I analysen ”Dödligt våld och psykisk ohälsa- Gärningspersonens tidigare kontakter med psykiatrisk vård” har Statistiks centralbyrå undersökt hur vanligt det är att personer med psykiska funktionsnedsättningar begår våldsbrott.
Analysen är baserad på Brottsförebyggande rådets, Brå, siffror om dödligt våld och har kompletterats med uppgifter från patientregistret och läkemedelsregistret.
Det man har kommit fram till är att majoriteten av Sveriges psykiatripatienter inte har riskfaktorer i sin sjukdomsbild för att begå dödligt våld mot någon. Psykisk ohälsa är inte synonymt med dödligt våld.

Men stigmat gör inte bara att man kan betraktas som farlig. Den gör också att personer blir diskriminerade på grund av att de har en psykiatrisk diagnos eller psykisk ohälsa. Diskrimineringsombudsmannen, DO, nämner arbete, sjukvård och utbildning som områden där personer med en psykisk funktionsnedsättning blir diskriminerade.

Inom arbetslivet kan diskrimineringen handla om att personen inte får ett arbete eller inte klarar av det för att arbetsgivaren inte anpassar arbetsmiljön eller

arbetsvillkoren utifrån vad personen behöver trots att arbetsgivaren är skyldig att göra det. Det kan också handla om rena trakasserier.

Ett annat område är sjukvården där personer med psykiatriska funktionsnedsättningar blir diskriminerade. DO skriver att personer med en funktionsnedsättning inte får vård efter behov, att personer med psykisk sjukdom dör oftare än andra av kroppsliga sjukdomar som går att förbygga och behandla.

Anna Fredriksson ser ändå att utvecklingen i Sverige går framåt, att synen på personer med psykiatriska sjukdomar blir allt bättre. Men det går oerhört långsamt.

De omöjliga. Från psykiatrireform till dyr och dålig vård »

Tror du att vi någonsin kommer få ett samhälle där alla människor är lika mycket värda och där man accepterar att människor har olika behov, att man ser dem som individer oavsett vilka diagnoser eller svårigheter man har?

– Om man tänker på hur synen på homosexuella har förändrats har det ändå gått ganska snabbt, även om vi har diskriminering och förtryck fortfarande, så stämplades homosexualitet fram till 1979 som en sjukdom. Det visar ändå att det går att förändra och jag tror absolut att synen på människor med psykiatriska diagnoser går att förändra. Synen på lättare psykisk ohälsa har ändrats och det är just det, det sker små förändringar men att det går alldeles för långsamt.

Vad behöver göras då, för att vi ska nå dit?

– Jag önskar att alla ska komma till insikt om att man måste omfördela makten så att patienten blir delaktig i sin egen vård på riktigt. Och i sitt eget liv. Det som egentligen var meningen med psykiatrireformen. Vården kanske tror att man gett inflytande och presenterat olika valmöjligheter för en person men att göra det fullt ut är ganska svårt. Patienten själv och dess anhöriga eller någon i personens nätverk behöver bli involverade, någon som patienten kan få stöd av. Om vården verkligen vågade det. Det tar tid, men det är det här jag tror behövs.

Johanna Höst
Riksförbundet Balans