I kyrkan på skolavslutningen i morse sjöng femmorna Tim Berglings/Aviciis Without you och jag kunde inte hålla tillbaka tårarna.I’ve got to learn how to love without you, I’ve got to carry my cross without you.

Den vanliga oändliga stoltheten och kärleken och skräckblandade förtjusningen över hur han som alldeles nyss var ett helt litet knyte gått ur ännu en årskurs och växt ännu några skonummer, blandades med en annan sorts föräldrafasa. Så lite man kan skydda dem mot. Så svårt det är att vara människa.

För ett par dagar sedan kom nyheten att designern Kate Spade tagit livet av sig. Hon var inte särskilt känd i Sverige, men däremot i både USA och Storbritannien. Hennes märke hade alltid präglats av en alldeles egen sorts vardagslycka, lust, glada färger och den där lättheten i livet som man önskar att man hade. Hon önskade uppenbarligen också. Jag tröstköpte en vacker röd Kate Spade-plånbok på nätet på natten när jag fick reda på det, och sen skämdes jag över att jag försökte konsumera mig ur mina känslor.

I dag kom sedan beskedet att också stjärnkocken Anthony Bourdain begått självmord. För länge sedan lärde jag mig ur någon av hans kokböcker att grilla flankstek och märgben, och han verkade från tv också vara en sådan som just suger märgen ur själva livet, men till slut räckte inte det heller.

Man kan aldrig veta varför andra människor gör någonting, allra minst när det gäller den här sortens oåterkalleliga beslut. Men som någon som har levt ett helt liv med psykisk skörhet kan jag säga något litet om sjukdomen depression och hur den kan förlama, förvrida och fördriva till och med livslusten.

Tänk dig att du sitter i ett rum av glas. Hela livet, din familj, dina vänner, ditt jobb, allt du tycker är roligt, finns på andra sidan glaset och det enda du kan uppbåda är att hata dig själv ännu mer för att du inte orkar.

Där är livet. Jaha.

Du kan älska de dina hur mycket som helst, men den känslan förmår inte krossa glasrutan, den spär bara på din känsla av värdelöshet eftersom du vet att du sviker dem. Allting saknar mening, riktning, syfte, det enda som finns är din egen hjärna och det enda den gör är att förklara hur bottenlöst usel och poänglös just du är ändå.

Depression är en potentiellt livsfarlig sjukdom, som ändå ofta bortförklaras och ignoreras av såväl arbetsliv som sjukvård. Man får tabletter, om man har tur. Och tabletterna är fantastiska, om man använder dem rätt, men utan rätt stöd kan till och med medicinen vara dödlig eftersom den kan lyfta en bara precis så mycket ur mörkret att man lyckas ta sig samman att göra slut på allting.

Efter Tim Berglings död gick diskussionen het om hur hans omgivning verkat ignorera hans psykiska hälsa, framförallt utifrån bilden i dokumentären om honom. Och visst, jag reagerade också på hur hans manager svarade på hans ångestskrik med kommentarer som att ”han förstår inte värdet av pengar”.

Men en sak skavde i de där diskussionerna och det var den implicita tanken att omgivningen kunde ha hjälpt honom. Lite kanske, vad vet jag. Men en sak vet jag bortom alla tvivel och det är att depression inte botas av kärlek.

Man kan älska den deprimerade oändligt, trösta, vårda, vyssja, men man kommer inte igenom glaset från andra hållet heller. Depression kräver vård, medicin, terapi, tid och kanske hjälper det inte ändå.

Jag ser på de lyckliga barnen utanför kyrkan, ystra inför sommarlovet, och vet att mer än var tionde av dem kommer drabbas av psykisk ohälsa. Jag vill skydda dem allihop, men jag kan inte.

Isobel Hadley-Kamptz

Källa: dt.se >>