För 25 år sedan gick startskottet för reformen som skulle förändra den svenska psykiatrin på riktigt.
Men trots satsningar på miljarder svenska kronor, projekt efter projekt och nedmontering av mentalsjukhusen så saknas fortfarande den viktigaste ingrediensen, patientinflytande.
Det menar författaren Åsa Moberg som tillsammans med socionomen Anna Fredriksson skrivit boken De omöjliga. En bok om den svenska psykiatrireformen.
I januari 1995 gick startskottet för den stora psykiatrireformen i Sverige. Reformens syfte var att patienterna som tillhörde psykiatrin skulle få det bättre. Ansvaret för patienterna skulle i större utsträckning flyttas över till kommunerna och patienterna skulle bli en del av det svenska samhället. Men det som på papper såg så bra ut visade sig vara svårare att genomföra än vad man hade trott.
Författaren Åsa Moberg har tillsammans med socionomen Anna Fredriksson skrivit boken De omöjliga. En bok om reformen som skulle göra om den svenska psykiatrin i grunden.
– Boken kom till därför att det är ett ämne som är så fruktansvärt svårt att förstå. Under 50 år har det här temat följt mig och det jag tycker är konstigt är att det fortfarande än i dag finns människor som råkar så fruktansvärt illa ut inom psykiatrin. Det är i sig väldigt konstigt då vi har den här stora reformen som skulle göra allt så bra, säger Åsa Moberg.
Åsa arbetade som journalist på Aftonbladet 1968 och kom då i kontakt med flera patienter som låg inne på dåtidens mentalsjukhus. Hon har också egen erfarenhet av psykisk ohälsa i sin närhet efter 14 år av samarbete och samboliv med Adam Inczèdy-Gombos som hade bipolär sjukdom. Tillsammans skrev de Adams bok, som utkom på Natur & Kultur 1999. Det är samma förlag som ger ut De omöjliga.
– Arbetet med boken har varit tungt och segt, rent inhämtningsmässigt av fakta, och det är så många historier som är så sorgliga som vi fått höra, det är många som råkat illa ut i det här systemet. Jag trodde att jag kunde det här men i och med arbetet med boken har jag insett hur lite jag begriper, säger Åsa.
Psykiatrireformens stora syfte var att psykiatrins patienter skulle ut i det svenska samhället, bli en del av det.
– De omöjliga skulle inte längre bo på sjukhus men samtidigt fick heller inte kommunerna tillräckligt med resurser för att ta hand om dem. Kommunerna visste inte ens vilka de här personerna var. Det var brist på allt, kartläggning, kompetens, säger Åsa.
Hon tar ädelreformen som ett exempel. 1992 genomfördes ädelreformen i Sverige den berörde de äldre och bland annat handlade den om att stifta lagar för att de äldre skulle få det bättre. Man visste vilka som skulle omfattas av den reformen.
– Men när det kom till personer som skulle omfattas av psykiatrireformen så blev det mer av en slump vilka de personerna var. LSS reformen hade en oerhört stark lagstiftning den omfattade en del av de psykiskt funktionshindrade nämligen de med neuropsykiatriska funktionshinder. Men den omfattade ingen annan sorts psykisk ohälsa, säger Åsa.
Hon poängterar att hon inte tycker att Sverige ska ha tillbaka mentalsjukhus. Men sättet vi behandlar psykiskt sjuka personer i dag är heller inte någon lösning menar hon.
– Den här gruppen de omöjliga, som tidigare blev kvar på mentalsjukhus, blir i dag kvar på mindre institutioner, enrumsensamhet, om de får en bostad. De blir oftast väldigt ensamma. Ingen vet hur den här gruppen har det, hur de bor. Det finns otroligt lite statistik. I och med arbetet med boken har vi blivit rätt förbluffade över att det inte finns några siffror, säger Åsa.
Förr trodde man att individerna bara behövde, mer eller mindre, rätt förutsättningar i livet för att lyckas. Psykiatrireformen skulle ge de här människorna rätt förutsättningar och därmed skulle de kunna fungera ute i det svenska samhället som vilken individ som helst.
– Det funkade inte så, det blev inte så, säger Åsa.
Hon berättar att hon själv hade den synen på människor, att det var rätt förutsättningar som var det viktigaste. Det var först när hon träffade Adam som hade bipolär sjukdom, som hon förstod att det behövs mer än rätt förutsättningar för att klara sig i livet.
– Jag trodde att om folk får bra förutsättningar så ordnar allt upp sig. Det trodde jag även på 90 talet när jag träffade Adam. Då tänkte jag att han har haft ett svårt liv men nu kommer det bli bra nu när han träffat mig, en klassisk kvinnofälla, säger hon.
Men är då psykiatrireformen rakt igenom ett svenskt misslyckande? Nej det vill inte Åsa säga. Hon vill poängtera att utvecklingen varit likartad i de flesta länder och att reformen också lett till en positiv utveckling i form av ett ökat patientinflytande inom psykiatrin, även om det behövs betydligt mer.
– Reformen pågår än i dag. Det som pågår nu är brukarinflytande. Den linjen kommer leda till något bra, säger Åsa.
Hon berättar om Gagnefs vårdcentral i Dalarna där överläkaren bestämde tidigt att man skulle låta svårt sjuka psykotiska patienter vara som de är OCH om de inte ville ha kontakt med vården så var det okej.
– Man måste börja lyssna på patienterna och verkligen lyssna på dem. Man har alla de här omöjliga människorna och man frågar inte vad de vill ha eller vad de själva tror är fel. Jag har en god vän som är hudläkare och alla älskar henne. Så jag frågade henne vad hon gör med sina patienter, varför tycker de så bra om henne? Hon berättade att hon alltid frågar patienter ”Vad tror du själv att det här beror på? Vad vill du själv att vi ska göra?” Så börja med det! Fråga patienten, säger Åsa.
Sedan starten av psykiatrireformen har regeringen varje år avsatt miljarder för att stärka den psykiska hälsan i Sverige. I år hamnade summan på 2,2 miljarder kronor.
– Politikerna tror att bara det kommer lite pengar så blir allt bra. Men mycket av de här pengarna är projektpengar och projektpengar slår bara sönder en fungerande organisation. Fungerar sönderdelande istället för uppbyggande, säger Åsa.
För att psykiatrireformen ska kunna avslutas en gång för alla så menar Åsa att man måste börja lyssna på patienterna och fråga vad de vill. För att det ska fungera måste personalen som arbetar med de här människorna utbildas på nytt.
– Det är inte bara läkare utan många olika personalkategorier som anser att de visst lyssnar på patienterna eller brukarna. De förstår inte att de faktiskt inte gör det, och systemets destruktiva maktutövning måste upphöra, säger hon
Är det, det som är problemet med psykiatrin i dag, att det saknas patientinflytande?
– Ja! Det behövs mer patientinflytande, det går alldeles för sakta. Och det är ju inte ens någon originell ståndpunkt, säger Åsa.
Johanna Höst
Riksförbundet Balans