Oh. My. God. Vi har bara tagit oss cirka 12 mil längst Pacific. Crest Trail på de första 8 dagarna, men ”wow” är nog det order som kan sammanfatta det bäst.

Vi startade vid Campo, en liten stad på den amerikanska gränsen mot Mexico. Därifrån tog vi oss genom ett vackert ökenlandskap som inte alls ser ut som många av oss föreställer sig en öken. Det är inte sand överallt och det är långt ifrån platt. Rullande kullar och grön-bruna växter och buskar, bäckar som sakta letar sig ner från höjderna. Redan första dagen bjöds vi på fantastiska vyer och jag blev helt förälskad i stigen framför mig.

Den första dagen gick vi inte alls långt, för att inte skrämma slag på kroppen och undvika skador. Vi campade på en liten platå bland kullarna, åt pasta till middag och lyssnade på regnet hela natten. På den andra dagen sken solen på oss till en början, men mitt i vår lunchpaus började regnet ösa ner. Vi kastade på oss regnkläderna och krigade vidare. Den natten tillbringade vi vid Hauser Creek och dagen efter gav vi oss ut och uppför den långa backen mot Lake Morena.

Glöm inte att ni kan kika in på min Instagram: LexiOnThePCT för att se bilder från de här dagarna. Jag finns också på YouTube under samma namn.

Dagarna bestod av att gå, gå och gå och det är underbart! Vi planerar hur långt vi ska hinna och sätter upp mål för oss själva. Vi hittar bra campingplatser där vi kan resa våra tält och håller koll på var nästa vattenkälla finns, så vi kan fylla på våra vattenflaskor (vi renar också vattnet med ett speciellt filter).

Än så länge levde vi drömmen. Men sen kom helvetesdagen, som vi så fint kallar den nu i efterhand. På väg upp mot Mount Laguna kom stormen. Vi hade bokat ett rum på en lodge uppe på berget och var tvungna att ta oss dit. Regnet öste ner och det blåste åt alla håll. Stigen var mer som en flod och det var ständig uppförsbacke. På många ställen var fötterna helt under vatten under långa sträckor. Allt var blött och jag har aldrig frusit så mycket i hela mitt liv. Vi var tvungna att ta oss tre mil. I regnet. I uppförsbackarna. Det gick inte att stanna för då hade vi riskerat allvarlig hypotermi. Vi stannade inte ens för att äta eller kissa utan kämpade på. Det kändes som att kroppen skulle ge upp vilken sekund som helst, men jag visste att om jag stannade skulle allt bara bli ännu värre. Efter nästan nio timmar var vi framme vid vårt boende för natten. Stephanie hoppade in i badkaret och satt där tills varmvattnet tog slut. Jag placerade mig vid ett stort element som sprutade ut varmluft och somnade på golvet framför det i över en timme. Vi bestämde oss snabbt för att ta en vilodag och stannade på rummet hela dagen efter innan vi var varma nog att ge oss ut igen.

Som bipolär (och MÄNNISKA) har jag klarat mig genom många tuffa utmaningar, men ingenting fysiskt som ens varit i närheten av den dagen. Så här i efterhand kan jag inte fatta att jag klarade det. Men jag får väl säga till mig själv som jag alltid säger till andra; vi klarar så mycket mer än vi tror. ❤️

Kram,

Alexandra