”Ge fan aldrig upp!”
ECT, elchockterapi. Visst låter det läskigt? Elbehandling är ett snällare namn och elektrokonvulsiv behandling är väl det officiella utöver ECT. Man får obehagliga scener från filmen Gökboet i huvudet där besvärliga patienter behandlas med elchocker av elaka vårdare som en slags elektrisk lobotomering. Det finns en del negativa vibbar i relationen behandla människor med elektricitet. Det var väl inte så länge sen heller dom avrättade människor i Old Sparky, eller vad de kallade den elektriska stolen i USA. För mig hade elektriciteten motsatt effekt, den räddade mitt liv. Livskvaliteten framför allt.
Lång historia kort: Många års ångest och depressioner med inläggningar och till slut självmordsförsök, otaliga sessioner med KBT, medicinsk yoga och mycket medicinering. Visst, inga behandlingar var verkningslösa utan jag fick med mig nya verktyg och tankesätt från alla olika terapeuter, små bitar åt gången. Medicineringen gjorde sitt och stabiliserade måendet. Jag har haft tur med duktiga, empatiska och underbara människor i vården. Jag har alltid känt mig trygg.
Problemet var att det inte räckte. För mig.
Den ständiga medicineringen gjorde mig till slut till en levande zombie. Jag hade inga känslor. Jag var varken ledsen eller glad. I stort. Vissa stunder kunde jag verkligen känna glädje och det var oftast de gånger jag repade med bandet. Jag var aldrig så glad som när jag kom hem från repningarna, berättade min fd sambo. Tyvärr drabbades även bandet när mörkret blev för tungt eftersom jag isolerade mig och kom inte på repen. Jag är verkligen priviligierad där och har enbart mötts med förståelse och tålamod från de fina människorna jag spelat och spelar med. Mina bonusfamiljer. ❤
Jag glider lite från ämnet… Bristen på känslor och de ständigt återkommande mörka perioderna ledde till slut till vissa självskadebeteenden. Antagligen en desperat längtan att få känna något, om så smärta eller rädsla. Jag vill inte riskera trigga någon så jag utelämnar detaljer. Så även om de gånger jag kom fram till att det inte är ett värdigt liv längre att ständigt pendla mellan tunga mörkerperioder och känslolösa mellanperioder. Detta utan någon ljusning i sikte. Slut på alternativ. This is as good as it gets. Vägs ände. Nu blev det ju inte så.
De hade ett riktigt vasst verktyg kvar, visade det sig. Elbehandling. Shoot! Det kan inte bli sämre ändå så då är det värt riskerna. Obs! Jag är inte särskilt påläst och talar och utgår enbart från mina egna upplevelser. Jag har läst att många har fått otrevliga biverkningar med minnesförluster och annat. Även mitt minne påverkades lite tillfälligt (vilket är vanligt) men det mesta har nog kommit tillbaka nu. Inga väsentligheter verkar saknas. Har jag tappat sådant jag ändå försökt förtränga får jag väl tacka och bocka för det istället. 😁
Jag försöker verkligen inte förringa eller bagatellisera riskerna eller göra mig lustig över de som drabbats. Det är hemskt att läsa skräckhistorierna i stödgrupperna på nätforumen.
För mig gick det väldigt bra. Jag är så tacksam och överlycklig att jag hade sådan tur! Själva proceduren vet jag inte så mycket om eftersom jag sövdes till varje session. Ack, den träningsvärken efter de första gångerna… Det är rejäla muskelspänningar man utför tydligen. Här sviker minnet dock och jag är osäker på om det blev 10 eller 12 behandlingar. En behandling varannan dag. Det tog på orken att ständigt sövas och vakna upp från narkosen och själva behandlingarna förstås. Det är spännande att vetenskapen inte vet ännu vad det är som gör att det funkar. Men som det funkade!
Effekten kom snabbt. Redan under själva behandlingstiden började jag känna en lust på att ta itu med saker och LEVA! Helt fantastiskt. Jag kunde inte minnas sedan när jag känt sådan motivation och energi på att styra upp tillvaron och göra saker! Det var så häftigt! Detta var exakt ett år sedan och tyvärr kom ju en viss pandemi och stängde ner allt just när jag skulle göra allt skoj och åka ut och resa… Nåja, man kanske inte kan få allt. Inte samtidigt i alla fall.
Tyvärr har effekten av elbehandlingarna avtagit en hel del nu och de mörka perioderna har börjat återkomma. Fast det är inte på långa vägar så illa som det har varit och vad jag har förstått så fungerar det lika bra att fylla på med nya behandlingar efteråt. Shoot! Give me full strength. 😄 Jag väntar på min läkartid i april och håller monstren i schack så gott det går tills dess. Dag för dag och timme för timme. Den stora skillnaden nu mot tidigare är att det ser ljust ut där framme. Det finns hopp. Skulle det bli akut har jag ju röda kortet på kylskåpsdörren med numret. Tills det blir min tur är det bättre de får fokusera på de som är mer akuta.
Jag såg en sådan bra tröja på nätet som jag bara var tvungen att köpa direkt. Meddelandet är nog mer militärt och träningsmässigt riktat men funkar klockrent även på psykiska ohälsofronten, tycker jag: GE FAN ALDRIG UPP! 💪😁🤘
Jag är inte konflikträdd, bara väldigt introvert
När jag blir arg blir jag tyst och ju mer arg eller upprörd jag blir, desto mer tyst och inåtvänd blir jag. Det uppfattas av de flesta som att jag är konflikträdd. Även jag drog ner mig själv med den slutsatsen och hade ännu en anledning till att inte gilla mig själv. Idag vet jag ju att det inte är så. Jag är inte konflikträdd, jag är väldigt introvert!
Åh, vad jag har önskat att jag också kunde explodera i stunden och blåsa ut ångan direkt. Jag vet bara inte hur man gör. Det vore för ologiskt. Jag måste först ta in informationen och bearbeta den och sen utvärdera hur jag ska reagera på det och avväga det i situationen så det blir en balanserad respons. I så gott som alla sådana sammanhang har situationen vid det laget gått vidare och jag får knyta händerna i fickorna och svälja ner ännu en motreaktion. Den skulle te sig korkad om jag släppte ut den så sent. Det kan ju ha gått timmar under den tiden jag behövde på mig för att förstå, bearbeta, känna efter och välja en respons. Blir någon arg på mig och höjer rösten behöver jag ofta flera dagar på mig att fundera på det.
Visst, det kan ibland få mig att verka superstabil och lugn men inom mig kan jag rusa och rasa våldsamt kraftigt men mina verktyg jobbar på ett annat sätt och släpper inte ut något som inte är logiskt och bearbetat tillbaka. Jag är en usel reaktionsmänniska men en bra eftertänksam analysmänniska. Det är nog därför det gick så bra för mig att vara fredsbevarande soldat snarare än vad jag nog hade varit en cowboykommandosoldat. ”Det här är en hotfull situation för de där blåbaskrarna och de ser nervösa ut men kolla den där snubben. Han ser helt lugn och avslappnad ut. Shit, honom bråkar vi nog inte med…” Om man nu får skämta lite om det men en viss uns av sanning kanske det finns där?
Det som kan vara frustrerande och även få mig att känna mig som fel, är att normen för hur man ska reagera och visa känslor är satt efter den mer extrovertas sätt att reagera. Vi då? Vi är ju bara så här. Varför är det fel och ses som en svaghet? Man SKA ju ta konflikterna direkt, man SKA ju visa sina känslor, man SKA ju vara en driven och social människa. Kolla bara platsannonserna. Standard är att du som söker ska vara just driven, social, älska jobba i grupp, vara utåtagerande och trivas att jobba i högt tempo. Its a extroverts world.
Mingel, möten med öppna diskussioner, snabba repliker, tyck och bestäm något nu. Det gör mig rent utmattad och får mig att känna mig utanför. Jag vill ju så gärna kunna reagera snabbt men jag är inte skapt så. Det är inte en fråga om ork, blyghet, social kompetens utan om DNA. Idag finns det forskning om det och det fanns en diskussion om det, som verkar ha tystnat tyvärr. Många som jag hatar grupparbeten och har telefonfobi och lider av det i tystnad eftersom man ska vara social och nyfiken på nya kontakter. Nu är det ju inte svart eller vitt utan alla har en viss procent åt båda hållen, introvert eller extrovert. Jag gillar att umgås med vänner och ha sällskap men gärna en åt gången och ha en djupare diskussion. Helst utan så mycket ögonkontakt, tack.
De som har ganska bra balans av båda dragen är dom som kallas ambiverta. Tyvärr bedöms även dom efter hur extroverta de är och de identifierar sig oftast som det. Samhället är uppbyggt efter det och redan som barn ska man gilla leka med alla kompisar ute, passa in i gruppen och inte sitta inne ensam och leka. För det kan väl inte vara kul eller nyttigt? Nej, det vore ju synd att det introverta barnet får ha roligt med att få vara sig själv som det är och ha roligt med att skapa de fantastiska världarna i fantasin och få utlopp för den kreativiteten. Nej, ut och försök vara som alla andra. För det är väl inget fel på dig, eller?
Nej. Det är inget fel på dig. Du gillar bara att vara själv mer än andra. Du kan vara lika uppspelt som andra innan en fest, ha lika kul under festen men vara helt slut efteråt medan andra är saliga och fulla av energi. Det är helt ok. De får energi av det och det är underbart. För dig kostar det energi. Du kanske behöver mycket mer ensamtid än din partner, då är det bara så. Det betyder inte alls att du älskar din partner mindre. För dig kanske det är heaven att vara vaken mitt i natten och pyssla med något ensam. Det är varken udda eller fel. Det bara ses som det av andra. Fortfarande. Kom ut ur den extroverta garderoben och bli vän med ditt introverta jag och slappna av. Det tar så mycket på krafterna att hela tiden låtsas vara något annat. Det sitter i ditt DNA och kommer göra det resten av ditt liv. Släpp det och lev nu. 🙂 Du passar in precis som du är. Du kommer älska din nya vänskap med ditt introverta jag. Du är grym, precis som du är!
Ju mer musik, desto bättre mår jag
Åh, vad jag saknar att kunna gå på konserter! Jag älskar verkligen livemusik i både stora och små evenemang. En stor favorit är att åka iväg till Sweden Rock Festival. Elva eller tolv festivaler har det blivit hittills, varav ett år som scenarbetare. De roligaste konserterna är oftast de lite mer okända banden på de mellanstora scenerna. Där har hittats många guldkorn genom åren!
Ett annat guldkorn som hittats det senaste året var dock inte på festivalen utan på Fryshuset i februari 2020, precis innan allt stängde ner pga covid. Ett helt fenomenalt japanskt metalband med eget sound och stil som dessutom har danskoreografi i sina framträdanden.
Dom har inte bara gjort metalgenren kul igen att följa, deras musik är dessutom för mig en säker injektion av glädje, energi och positiva vibbar. Kolla upp Babymetal, om ni är nyfikna.
Att lyssna på musik är en tydlig mätare på måendet för mig. Ju mer musik, desto bättre mår jag. När det är som sämst blir det ingen musik alls. Eftersom det är en så viktigt del av mitt liv brukar jag unna mig att lägga extra krut på att köpa bra hörlurar. De kommer ju användas många, många timmar.
Man kan ju konstatera att det är starka krafter i rörelse när man helt tappar lusten till något man verkligen brinner för… Vi är verkligen komplicerade och känsliga varelser. Nä, nu är det dags för kaffe och en dos positiv energi i lurarna. Rock’n’roll!
Även om jag inte ringer er så ringer jag någon
De senaste dagarna har varit lite tyngre. Som vanligt kan jag inte sätta fingret på varför utan bara konstatera faktum.
Det störde mig mycket mer förr att jag inte kunde sätta orsaker på det. Det är säkert så mycket
som surrar i vårt undermedvetna som triggar igång skoven av ren reflex. Ibland kan jag dock
räkna ut varför. Något som berör utan att ha varit riktat på något sätt. En film som ger en stämning, en låt eller text…
Däremot vet jag alltid vart jag kan vända mig för att få hjälp. Jag har alltid det röda kortet både
på kylskåpsdörren och ett med mig i jackfickan.
Jag är usel på att be mina nära om hjälp. Antagligen vill jag skydda dom från mitt mörker
och inte oroa. Jag vet, fina ni. Jag jobbar på det.
Även om jag inte ringer er så ringer jag någon. Jag lovar!
Ha kvar målet men dela upp det i många små delmål, etapper
Jag tycker träna är tråkigt. Jag vet, man ska inte tycka det eftersom nyckeln till bra hälsa oftast ligger i att vi håller oss i form. Det stämmer. Det är logiskt och ingen raketforskning. Problemet när jag är i mörkret, är inte att fatta att jag mår bra av träning. Inte heller att jag inte orkar rent fysiskt. Problemet är att det är meningslöst.
Missförstå mig rätt här. Det är självklart inte meningslöst men i en hjärna som inte ens orkar finna en mening med existensen… Träning kanske inte är vad man klarar i det stadiet? Dagens stora mål är kanske att ta sig upp ur sängen? Tvätta sig? Äta något? Inte skada sig?
Det är som att träningen och en själv befinner sig i två helt olika världar just då. Jag har fullt upp med att hantera den ena. Att ta mig till den andra och göra dom sakerna har en lång resa emellan sig. Den långa stigen dit är tyvärr osynlig för folk, stegen känns som att gå i knädjup snö och allt inbäddat i en tjock dimma av meningslöshet. Varje centimeter gör motstånd. Jag vill dit! Tro mig! Jag måste först bara ta mig upp på ett knä i den här världen först. Jag älskar känslan av ett avklarat träningspass eller promenad. Det får mig att må bra över mig själv.
Jag har haft en bra dag idag. Jag snörde på mig skorna och gick ut och promenerade i solen. Jättefin vårdag! Jag gjorde de vanliga rutinerna innan genom att försöka förhala och komma på andra saker som behövdes (läs: ”behövdes”) fixas innan.
Det är ju helt nödvändigt att gå ner med en tomkartong till källaren och då samtidigt leta efter de där andra fina vandringskängorna jag köpte för tre år sen. Jag har ett par superbra vinterkängor framme nu som jag går i men jag måste ju ta fram de andra också innan jag kan gå ut, eller hur? Även fast de saknar skosnören. Jag kan ju inte gå ut utan en termosmugg med kaffe heller så det måste ju bryggas också.
Efter någon timmes förhalande kom jag i alla fall ut. Jag gick en vända ner mot Rosendals slott och satte mig på en bänk ungefär halvvägs och gick sen hem.
Det fanns en tanke att gå hela vägen till slottet men jag har lärt mig att lite motion är bättre än ingen. Den tanken är faktiskt inte dum. Då kan jag misslyckas men vara duktig ändå.
Faktum är att jag hade varit duktig även om jag inte ens kommit ut. Fusk? Nej. Jag är expert på att sätta upp mål som jag sen misslyckas med för att det sen känns för mycket. För stort för att ens försöka eller den här: om jag inte försöker så kan jag inte heller misslyckas. Känns den igen?
Jag har ett bra knep där: Ha kvar målet men dela upp det i många små delmål, etapper. Många! Målet eller projektet var ju att gå ut och promenera till slottet. Om jag hade haft en dålig dag hade jag sett ett stort och oövervinnerligt projekt och troligtvis ställt in allt. Det misslyckandet hade i sin tur fått mig att må ännu sämre.
Prova det här istället: Delmål 1– plocka fram vandringskängorna. Delmål 2– brygg promenadkaffet.
Delmål 3– plocka fram lämpliga kläder. Där kanske orken tar slut. Det gör inget! Istället för ingenting har du gjort TRE delmål! Nu kan du sätta dig i soffan och dricka promenadkaffet där istället. Imorgon när du ger dig på projektet igen har du redan delmål 1 och 3 klara dessutom! En promenad kan alltså bestå av kanske uppåt tio små delmål. Du måste inte orka alla på en gång. Inte ens på samma dag.
Nu står mina fina och osnörda kängor i hallen och påminner mig om att jag vann tre små segrar istället för att trycka ner mig för ännu ett misslyckande. Bra va?
Ångest när man kommer hem
Jag är med i ett par stödgrupper på Facebook som handlar om psykisk ohälsa. En intressant diskussion som uppstod var i ett inlägg som handlade om varför man känner sig nere och får ångest när man kommer hem. Detta trots att man kanske har familj hemma som man älskar. Jag mycket är att vi associerar omgivning och miljö med ångest och mående. Har man mått dåligt hemma så sitter det i väggarna. Jag kan ta ett exempel:
När jag har haft mycket ångest vid läggdags en tid så räcker det att jag bara kommer in i sovrummet för att känna ångesten vakna. Det enda som hjälper mig att somna då, är att sova någon annanstans. Då brukar soffan funka bra istället för sängen ett tag. Det kanske är samma sak för många som känner ångest hemma eller på jobbet utan att egentligen ha en anledning eller kunna sätta fingret på varför?
Det blir förstås inte lika lätt att byta hem eller arbetsplats som det är att byta sovplats, haha, men man kanske kan göra förändringar hemma som ger den skillnaden man behöver? Det kanske inte krävs att man möblerar om eller byter ut hela bohaget? Jag köpte en glad-matta (den med lejonet på) för ett halvår sen och den får mig fortfarande att le när jag ser den. Man kanske behöver glad-tapeter? Eller byta hemma-brus i bakgrunden? Om man brukar ha tvn eller radion på kanske man kan byta till något annat?
Testa köra hårt med rökelse eller doftljus en kväll. Då borde man ha en annan hemmadoft när man kommer hem sen i ett par dagar i alla fall.
Vi är ju både enkla och komplicerade varelser. Jag tror de flesta sitter på jättesmarta och enkla idéer utan att tänka på det. Vi borde göra en lång lista med alla våra smarta mota ångesten-knep!
