Balansbloggare: Tommy Ikonen2021-03-02T08:56:31+00:00

Även om jag inte ringer er så ringer jag någon

De senaste dagarna har varit lite tyngre. Som vanligt kan jag inte sätta fingret på varför utan bara konstatera faktum.
Det störde mig mycket mer förr att jag inte kunde sätta orsaker på det. Det är säkert så mycket
som surrar i vårt undermedvetna som triggar igång skoven av ren reflex. Ibland kan jag dock
räkna ut varför. Något som berör utan att ha varit riktat på något sätt. En film som ger en stämning, en låt eller text…

     

Däremot vet jag alltid vart jag kan vända mig för att få hjälp. Jag har alltid det röda kortet både
på kylskåpsdörren och ett med mig i jackfickan.

Jag är usel på att be mina nära om hjälp. Antagligen vill jag skydda dom från mitt mörker
och inte oroa. Jag vet, fina ni. Jag jobbar på det.

Även om jag inte ringer er så ringer jag någon. Jag lovar!

mars 9th, 2021|

Ha kvar målet men dela upp det i många små delmål, etapper

Jag tycker träna är tråkigt. Jag vet, man ska inte tycka det eftersom nyckeln till bra hälsa oftast ligger i att vi håller oss i form. Det stämmer. Det är logiskt och ingen raketforskning. Problemet när jag är i mörkret, är inte att fatta att jag mår bra av träning. Inte heller att jag inte orkar rent fysiskt. Problemet är att det är meningslöst.

Missförstå mig rätt här. Det är självklart inte meningslöst men i en hjärna som inte ens orkar finna en mening med existensen… Träning kanske inte är vad man klarar i det stadiet? Dagens stora mål är kanske att ta sig upp ur sängen? Tvätta sig? Äta något? Inte skada sig?

Det är som att träningen och en själv befinner sig i två helt olika världar just då. Jag har fullt upp med att hantera den ena. Att ta mig till den andra och göra dom sakerna har en lång resa emellan sig. Den långa stigen dit är tyvärr osynlig för folk, stegen känns som att gå i knädjup snö och allt inbäddat i en tjock dimma av meningslöshet. Varje centimeter gör motstånd. Jag vill dit! Tro mig! Jag måste först bara ta mig upp på ett knä i den här världen först. Jag älskar känslan av ett avklarat träningspass eller promenad. Det får mig att må bra över mig själv.

Jag har haft en bra dag idag. Jag snörde på mig skorna och gick ut och promenerade i solen. Jättefin vårdag! Jag gjorde de vanliga rutinerna innan genom att försöka förhala och komma på andra saker som behövdes (läs: ”behövdes”) fixas innan.

Det är ju helt nödvändigt att gå ner med en tomkartong till källaren och då samtidigt leta efter de där andra fina vandringskängorna jag köpte för tre år sen. Jag har ett par superbra vinterkängor framme nu som jag går i men jag måste ju ta fram de andra också innan jag kan gå ut, eller hur? Även fast de saknar skosnören. Jag kan ju inte gå ut utan en termosmugg med kaffe heller så det måste ju bryggas också.

Efter någon timmes förhalande kom jag i alla fall ut. Jag gick en vända ner mot Rosendals slott och satte mig på en bänk ungefär halvvägs och gick sen hem.
Det fanns en tanke att gå hela vägen till slottet men jag har lärt mig att lite motion är bättre än ingen. Den tanken är faktiskt inte dum. Då kan jag misslyckas men vara duktig ändå.

Faktum är att jag hade varit duktig även om jag inte ens kommit ut. Fusk? Nej. Jag är expert på att sätta upp mål som jag sen misslyckas med för att det sen känns för mycket. För stort för att ens försöka eller den här: om jag inte försöker så kan jag inte heller misslyckas. Känns den igen?

Jag har ett bra knep där: Ha kvar målet men dela upp det i många små delmål, etapper. Många! Målet eller projektet var ju att gå ut och promenera till slottet. Om jag hade haft en dålig dag hade jag sett ett stort och oövervinnerligt projekt och troligtvis ställt in allt. Det misslyckandet hade i sin tur fått mig att må ännu sämre.

Prova det här istället: Delmål 1– plocka fram vandringskängorna. Delmål 2– brygg promenadkaffet. Delmål 3– plocka fram lämpliga kläder. Där kanske orken tar slut. Det gör inget! Istället för ingenting har du gjort TRE delmål! Nu kan du sätta dig i soffan och dricka promenadkaffet där istället. Imorgon när du ger dig på projektet igen har du redan delmål 1 och 3 klara dessutom! En promenad kan alltså bestå av kanske uppåt tio små delmål. Du måste inte orka alla på en gång. Inte ens på samma dag.

Nu står mina fina och osnörda kängor i hallen och påminner mig om att jag vann tre små segrar istället för att trycka ner mig för ännu ett misslyckande. Bra va?

 

mars 5th, 2021|

Ångest när man kommer hem

Jag är med i ett par stödgrupper på Facebook som handlar om psykisk ohälsa. En intressant diskussion som uppstod var i ett inlägg som handlade om varför man känner sig nere och får ångest när man kommer hem. Detta trots att man kanske har familj hemma som man älskar. Jag mycket är att vi associerar omgivning och miljö med ångest och mående. Har man mått dåligt hemma så sitter det i väggarna. Jag kan ta ett exempel:

När jag har haft mycket ångest vid läggdags en tid så räcker det att jag bara kommer in i sovrummet för att känna ångesten vakna. Det enda som hjälper mig att somna då, är att sova någon annanstans. Då brukar soffan funka bra istället för sängen ett tag. Det kanske är samma sak för många som känner ångest hemma eller på jobbet utan att egentligen ha en anledning eller kunna sätta fingret på varför?

 Det blir förstås inte lika lätt att byta hem eller arbetsplats som det är att byta sovplats, haha, men man kanske kan göra förändringar hemma som ger den skillnaden man behöver? Det kanske inte krävs att man möblerar om eller byter ut hela bohaget? Jag köpte en glad-matta (den med lejonet på) för ett halvår sen och den får mig fortfarande att le när jag ser den. Man kanske behöver glad-tapeter? Eller byta hemma-brus i bakgrunden? Om man brukar ha tvn eller radion på kanske man kan byta till något annat?

Testa köra hårt med rökelse eller doftljus en kväll. Då borde man ha en annan hemmadoft när man kommer hem sen i ett par dagar i alla fall.

Vi är ju både enkla och komplicerade varelser. Jag tror de flesta sitter på jättesmarta och enkla idéer utan att tänka på det. Vi borde göra en lång lista med alla våra smarta mota ångesten-knep!

 

mars 3rd, 2021|

Det här är min berättelse

Hej på er, alla fina kämpar där ute! Hej, även ni anhöriga till kämparna. Ni kämpar också och ni kämpar hårt. Jag heter Tommy, är 51 år, bor i en liten men mysig etta i lugna Rosersberg sedan maj förra året. Mina intressen är musik (lyssna, spela och se live), historia, nörda ner mig i streamade serier och filmer som gärna får innehålla en gnutta övernaturligt. Det mesta blir ju lite bättre om man lägger till en zombie eller två i handlingen…

 Så här bor jag. Trädkoja och allt…

Det finns fler intressen men framför allt gillar jag att skriva. Därför ska det bli intressant och är ett privilegium att få göra det här. Min hälsobakgrund är många års psykisk ohälsa i form av ångest och depressioner. Orsakerna är väl den klassiska många bäckar små med gener från släkt med psykisk ohälsa från pappas sida och en inte alltid helt trygg och stabil barndom, tack vare demonen
alkohol och vuxna som skulle vara en trygghet var för bra kompisar med den demonen.
De flesta familjer har väl något slags issues eller dysfunktionalitet på ett eller annat sätt i
stort eller smått men när man som liten parvel hellre ljuger för kompisars föräldrar så
man får sova över, hellre ljuger hemma och sover i en trappuppgång (då gärna där en
kompis bor så man i alla fall kunde lyssna i brevinkastet på ett vanligt familjebrus)
eller stannade ute så sent att festen var över och alla sov när man smög hem- då kanske
det är mer issues än det normala? Säkerligen inte hälsosam miljö att växa upp i för någon.

Ibland bara måste man skriva saker. Direkt.

Jag blev aldrig slagen eller så men fick tyvärr
höra min mamma bli det och höra henne vara väldigt rädd. En gång stod jag inte ut och sprang bara i undertröja och kalsingar, barfota genom snön till en bekant till familjen. Minns inte hur gammal jag var då men nånstans tio och uppåt kanske.
Med träning blir man till slut duktig på att förtränga i alla fall detaljer i minnena. Det man får med sig sen till vardagen i skolan och kompisumgänget är den där känslan av att inte vara som alla andra.
Man är liksom lite sämre.
Ett UFO som inte riktigt passar in. Dock blir man en väldigt duktig skådespelare i rollen av att allt är normalt. Den skådespelarrollen vidareutvecklar man sen allt eftersom till de nya rollerna som uppstår i livet. Det viktiga är att det inte är Tommy själv som agerar utan Tommy som gör rollen av arbetskamraten som aldrig säger nej, kompis i gänget (den tillbakadragna och introverta killen, ni vet), den för snälla pojkvännen osv.

 

Jag vill vara tydlig med att jag inte är besviken på min mamma, som var den som själv tog hand om oss när pappa stack och var frånvarande ända tills han dog för ett par år sedan. Mamma gjorde det bästa hon kunde med det hon själv hade till förfogande. Tyvärr hade hon otur med dåliga män men det mönstret är ju också mer känt numera. Dock blev det lite snopet ändå när det första livstecknet(!) från pappa på över 25 år är när dom ringer från universitetssjukhuset i Åbo och frågar om de får ta organ från hans kropp… Det satte lite sordin på stämningen eftersom jag då var på Sweden Rock Festival. En av de tre festivaldagarna stannade jag kvar i sängen hela dagen. Vi bodde på hotell det året.

Jag kan inte minnas att jag någon gång känt mig vad man ska kalla normal egentligen. Jag har alltid varit självutnämnda UFOt som alltid satte mig själv lite lägre på skalan jämfört med alla andra. Jag hade hela tiden en strävan att bevisa att jag dög. Bevisa för mig själv, alltså. Utåt spelade jag rollerna och fick se till att jag aldrig tog risker eller satte mig i sådana situationer där min bluff skulle skulle synas. Mina närmaste vänner förstod nog läget ändå. Kapaciteten har alltid funnits men om man aldrig tar risker så kommer man aldrig heller misslyckas. En bra taktik att bygga ett liv med integritet på, eller hur?

I fredens tjänst.

I gymnasiet fick man en helt ny klass och min gamla inövade roll funkade inte längre med de nya
och jag hamnade utanför gemenskapen på riktigt för första gången. För att komma in i
gemenskapen hade jag varit tvungen att sticka fram nosen och ta för mig och kräva min plats.
Det blev helt enkelt för stora risker för ett UFO så då hoppade jag av istället.
När jag började jobba heltid som 16-åring hade jag ganska hög sjukfrånvaro direkt.
Tänk om man hade reagerat på det med ett sunt sätt redan där.

De där perioderna av tung meningslöshet har varit en trogen följeslagare hela arbetslivet.
I många år gick dom dock över av sig själva efter någon vecka och man reste sig, borstade av sig dammet och tog tag i saker med en ny energi. Jag försökte göra handlingskraftiga saker och utmanade mig själv med både göra lumpen och sen två utlandsmissioner i fd Jugoslavien när det var stökigt där nere.
Soldatrollen kunde jag tydligen spela bra och den i kombination med mitt introverta och superlugna sätt gick på något sätt hem i uppgiften som fredsbevarare. Med de fina vitsorden jag fick kunde jag sen byta karriär och byta från rollen tjänsteman i Posten i drygt 22 år till den nya rollen tjänsteman i Försvaret. Efter 7-8 år orkade jag inte upprätthålla den rollen mer. Eller rättare sagt, jag orkade inte spela en roll överhuvudtaget längre. Den stora skillnaden med att må psykiskt dåligt på vanliga jobb jämfört med ett säkerhetsklassat jobb är att du inte får jobba kvar där om du mår psykiskt dåligt.

För första gången blev det taget på allvar och för första gången gjordes en ordentlig utredning av varför jag mådde som jag gjorde. Tidigare hade jag blivit sjukskriven ett par veckor med antidepressiva sk lyckopiller när jag haft sådana ångestattacker att jag inte vetat om jag hade en pågående hjärtattack eller varför jag inte längre kunde andas och domnade bort i händer och runt munnen.

Tänk om den där 16-åringen hade fått en sådan här utredning istället för den här då 40 plussaren? Bättre sent än aldrig. Nu har det gått drygt tio år till. Kampen fortsätter. Varje dag.

Min fina gladmatta. De små sakerna gör det stora…

Jag tror att det är här vi alla kan göra skillnad. Idag finns det en större kunskap och medvetenhet än där i slutet på 80-talet men vi har lång väg kvar.
Vi ser fortfarande resursstarka och berömda människor som Robin Williams, Avicii, Kurt Cobain m fl dö i självmord pga depressioner och människor som Johan Rheborg, JK Rowling, Lady Gaga, prinsarna Harry och William lida av depressioner och psykisk ohälsa.
Det kan alltså drabba oss om vi så bor i koja som slott. När allt kommer till kritan är vi ändå ensamma med oss själva där innerst inne.

Vi kan inte ’gaska upp oss’ eller ’ryck upp dig nu’ för att slippa må dåligt. Det är fortfarande en tabu- och skambelagd folksjukdom. Alla känner garanterat någon som lider men alla vet lika garanterat inte vem. Vi blir med många års träning expertskådespelare för att det inte ska synas. Vi behöver prata om det här ännu mer och i en lugn och sansad ton.

Oj, vad mycket text det blev! Nämnde jag att jag gillar att skriva?

 

mars 2nd, 2021|
Korta fakta

Namn:
TOMMY IKONEN
Ålder: 51
Bor: Rosersberg
Aktuell med: Jag kommer skriva om vardagen med psykisk ohälsa men förhoppningsvis också om psykisk hälsa, utan ”o”.

Det är vi som är Balansbloggarna
Ansök om medlemskap
Till toppen