Balansbloggare: Tommy Ikonen2021-11-18T10:12:14+00:00

Ni är inte ensamma och ni är starka!

Årets påskhelg blir märkt av pandemiåret, precis som förra. Ensamt för många som längtar efter sina familjer.
Tyvärr också en helg med flera dagars obehag för många som är med sina familjer. Redan i uppladdningen märker dom som är drabbade att det är saker på gång. Just den musiken spelas, den speciella stämningen som byggs upp, den parfymen som används endast vid sådana tillfällen, föräldrar som är lite mer uppslupna än normalt…

Ett maskrosbarn känner igen tecknen direkt. Det är som ett sjätte sinne. Varningslamporna tänds en efter en allt eftersom. Nu börjar det låta så om mammas och pappas röster, musiken spelas på den volymen, dialogen och tonläget blir allt för bekant och vilket håll det hela går åt.
Jag lider med er i er ensamhet, barn. Dom som ska vara er trygghet och garant för erat bästa är nu borta för många timmar eller dagar framåt. Påsken är ju en lååång helg. Var starka, era föräldrar är inte det. Dom är tillbaka på andra sidan påskhelgen. Håll ut även denna gång. Ni är inte ensamma och ni är starka!

april 1st, 2021|

Ska det vara så här? Tydligen

Ett steg fram. Två åt sidan och sen ett bakåt. Stigen framåt är inte alltid så rak. Jag upplever ändringar i måendet dagligen nu. Emellanåt med timmars skillnad. Jag har haft ett par dagar med flow och skön energi och fått saker gjorda och även haft kul. Sen kommer utan förvarning eller något man kan sätta fingret på, ett nytt stopp och mörker.

Alla vardagliga sysslor och de roliga sakerna i ens liv bara rinner av och blir meningslösa. Fan också. Det känns som man bara har en minimal kapacitet av ork och lust. Det bara tar slut. Det som är en tröst är att det verkar kunna komma tillbaka lika hastigt och lustigt som det tog slut.

Den gamla oron att det än en gång slutar komma tillbaka börjar vakna till liv igen. Dagarna av tung meningslöshet som blir till veckor.

Nej, jag vill inte tillbaka dit igen. Ångesten smyger fram sina klor och försöker ta strypgrepp. Nej! Jag kämpar emot! Jag tar min ångestdämpande medicin och hoppas hitta något att distrahera mig med i ett par timmar. Något som jag i alla fall kan låtsas inte känns totalt meningslöst. Hålla fasaden uppe. Hålla en fasad uppe för sig själv…

Ska det vara så här? Tydligen. Det är som det är. Ingen ide att bli frustrerad och flytta fokus till något i framtiden som man inte vet något om eller längta tillbaka till det långvariga bra måendet efter förra årets lyckade elbehandlingar. Fokus här och nu. Gör det bästa av det. Skriv om det. Ni ser, det finns hopp. En liten gnista. Det går över snart. Solen går upp imorgon med. Jag också.

👍 Vill jag prata med någon? Nej. Göra något kul? Nej. Ge upp? Nej! 😊

mars 31st, 2021|

Musikterapi och magnetfiske

Musik är verkligen terapi. Jag har både hört, sagt och erfarit det själv många gånger. Vad jag däremot inte visste var att musik ÄR terapi! På riktigt! Jag läste i helgen jätteintressanta artiklar om det på bland annat 1177. Jag citerar därifrån: ”Musik kan lugna, stimulera, avleda och lindra.” Så sant som det är sagt, verkligen. Många som har svårt att uttrycka sig har lättare att göra det genom musik. Komponera, skriva texter, spela och sjunga själv eller spela upp valda låtar och stycken som uttrycker ens känslor på ett sätt man kanske inte klarar att förmedla själv just då av olika anledningar. Hur många har inte valt stenhårda låtar när man varit arg, sorgsna ballader när man varit nedstämd? Man blir liksom bekräftad på ett enkelt och effektivt sätt.

Det här måste jag absolut rota mer i. Tänk, det är ju drömterapiernas drömterapi! Jag har nu luskat fram att det finns några musikterapeuter runt stan så fortsättning följer. Kanske som komplement till andra behandlingsformer? Ska bli intressant att lära mer om just den vetenskapliga aspekten. Återkommer garanterat i ärendet.

Jag passade på att inviga de gladsnörade kängorna i lördags. De funkade utmärkt. Jag gillar ju att fiska och har hittat en ny spännande hobby, magnetfiske. Man fiskar dock inte efter fisk utan efter vad som kan finnas på sjöbotten och som fastnar i en kraftig magnet som man kastar ut och drar in med ett rep. Spännande!

Jag beställde ett kit direkt och fick hem det i fredags. Ivrig som ett barn förberedde jag allt på kvällen och sen tidigt på lördagsmorgonen packade jag ryggsäcken och drog på mig gladsnörkängorna. Det finns två lovande stora vatten hyfsat nära så jag vandrade iväg mot den närmaste sjön, som även verkar vara bra fiskesjö. Fiskfiske alltså. Den arrenderas av en fiskeklubb så då lär det finnas tappad fiskeutrustning i sjön från både vinterfiske och strandfiske. Kanon!

Det tog knappt en halvtimme att vandra dit hemifrån. Perfekt. Då får man både motion och spänning i samma sväng.

Hm. Tyvärr hade jag inte räknat med en faktor som är avgörande för hur framgångsrikt magnetfisket kommer bli. Sjön är fortfarande täckt av is. Jaha, ja. Jag kände mig som i vilken Mr Bean-sketch som helst. Mr Bean goes magnetfishing. Lika lång väg hem då. Det var ingen där som såg mig men självklart blev jag tvungen att hålla god min och låtsas att det var ändå bara en spaningstur. Självklart vet jag ju att det är is fortfarande och jag hade inte alls tänkt använda utrustningen nu ändå… 🙄 Jag ville bara känna hur tungt det var att gå med kitet i en ryggsäck. Den kändes mycket tyngre hela vägen hem. Efter att ha pustat ut hemma ett tag ville jag ändå konstatera att det andra lovande vattnet också hade bra ställen att magnetfiska från. Den ligger dock uppåt en timmes vandring bort så nu lämnade jag ryggsäcken hemma.

Väl framme kunde jag konstatera att de gladsnörade kängorna funkar utmärkt att vandra i men att jag ändå plågade mina nyvakna fötter så hårt att jag fick en stor bultande blåsa under en tå. Vattnet då? Jodå, det var helt isfritt och öppet med några svanar simmandes i. Mr Bean left his gear at home…. 😄

mars 29th, 2021|

Ångest

Jäkla ångest! Det har varit ganska stabila dagar nu ett tag då jag känt mig liksom på gång. På gång till nya tag. Ikväll slog ångesten till med kraft som en blixt från klar himmel istället.

Är så uppe i varv och stissig att jag inte ens kan sitta ner i mer än några minuter. Inget funkar som distraktion. Det finns absolut inga serier eller filmer i världen som känns ens lite lockande. Jag chansar på något genom Netflix nya randomfunktion. Jag suckar uttråkad redan under signaturvisningarna av de olika produktionsbolagens loggor. Ni vet, som det där rytande lejonet som Warner Bros har… Stänger av. Jag försökte hitta en ny ljudbok att lyssna på. Jag blev så uttråkad att jag raderade hela min väntlista som straff för att jag väljer så tråkiga böcker. En sådan kväll, alltså…

De här perioderna där man börjar känna en slags comeback är så härliga när de väl blommar ut i action. Tyvärr kan de bli väldigt intensiva och sen får den utmattade Tommy ta över efter den speedade Tommy och reda ut alla påbörjade nya projekt. Skadereducering, avveckling. Jag har fått förklarat för mig att jag kan ha ett par % av någon bipolaritet. Det känns inte som en helt fel möjlig diagnos vid dom tillfällena.

Se där, vad bra att jag har den här bloggen nu. Nu har jag legat på rygg i sängen flera minuter och faktiskt fokuserat på det här. Ha! Något funkade ändå. Tack ska ni ha! 😄👍 Jag vet inte om det här blir något särskilt givande att läsa men jag antar att det kan ge en känsla av en typisk ångestkväll så då är det väl ok ändå. Usch, det känns som jag verkligen terapiskriver nu. Usch, förresten? Det funkar ju. Jag har även medicin jag kan ta vid tillfällen om ångesten inte vill släppa taget. Den brukar funka men tyvärr brukar jag bli dåsig dagen efter så jag sparar den till de gånger det verkligen behövs.

Jag önskar jag kunde ta tillvara på rastlösheten och få saker gjort men tyvärr ligger allt i en uttråkandets grå dimma. Nu börjar det här kännas rastlöst så jag kommer sätta punkt här. Antagligen kommer jag försöka lyssna på musik nu. Förhoppningsvis raderar jag inte alla favoritskivor och listor. Om jag inte är för dåsig imorgon kanske jag kan börja plocka ihop en ny boklista. Blä.

mars 25th, 2021|

Ordinerad grubbeltid

Jag fick ett sådant härligt grubbelknep av en terapeut en gång. Istället för att älta och grubbla på något så kan man utse en dag och tid i veckan till officiell grubbeltid. Man får självklart anteckna det som gnager i en men enbart i komma ihåg-syfte. Då kan man sen lyxa till tillvaron med att konstatera att det där tänker jag bekymra mig om och grubbla på- på onsdag, mellan klockan 17 till 18. Vips, så kan man släppa det och slappna av. 😁

Jag är tyvärr väldigt duktig på att glömma använda de här verktygen till vardags men om jag nämner dom här så dels påminns jag och dels kanske kan någon annan få ett bra knep att ta till.

Jag har äntligen beställt skosnören till de där vandringskängorna jag nämnt tidigare. Ni vet de där med många små delmål. Japp, det projektet lever än. Det blir piffigt gröna snören som även får fungera som gladsnören. De lär matcha uselt i färg men vem blir inte glad av gröna skosnören? Och ett delmål till att checka av till en liten seger.

De små glädjepeppen behövs. Det är ganska svajigt emellanåt i måendet för tillfället. Dag för dag, timme för timme. Jag njuter dock av att våren är här. Sol, värme, färger, löv på träden, dofter… Härligt med så många gladsaker på ingång! Skynda er bara.

 

mars 23rd, 2021|

Manligt, kvinnligt och psykisk ohälsa

Är det mer manligt eller kvinnligt att prata om sin psykiska ohälsa?
Varken eller, hoppas jag. Här är det samhällets inarbetade normer och förutfattade meningar som bestämmer antagligen. Jag orkar inte ens räkna upp de olika klyschorna om hur en riktig man eller kvinna ”ska” vara…

Jag googlade lite och hittade statistik från nationella folkhälsoenkäten 2020 där nästan 20 % av de som svarade angav att de fått diagnosen depression någon gång i livet. Antalet kvinnor var nästan dubbelt så många som män. Tittar man sedan på statistik om självmord så är det istället 70 % övervikt på män. Hur ska man tolka det? Man undrar hur stort mörkertalet är hos män som inte söker hjälp, inte får diagnosen och därmed heller inte behandling eller vård. Antagligen är vi män mycket sämre på att ta steget och söka hjälp. Hellre verka stark och lida i tysthet än att bli officiellt svag? Den idiotiska och korkade logiken är nog en stor del till att siffrorna blir så snurrade.

Jag tror det är så att vi män har svårt att erkänna att vi mår psykiskt dåligt och söka hjälp men även om vi till slut gör det är vi nog sämre på att öppna oss så mycket som verkligen behövs för att hjälpen ska bli bra. Fördomarna har inte slutat spöka i våra huvuden bara för att vi tagit steget. Nä, nu ska vi ju visa oss manliga och snabbt tillfriskna istället. En liten tillfällig svacka bara. Det skakar vi av oss och går manligt vidare sen.

Det manliga ser vi tydligt i statistiken, män. 70 %! Vi ska nog sluta se manliga och kvinnliga perspektiv i psykisk ohälsa för det ÄR inte manligt eller kvinnligt. Snarare mänskligt. Det är och borde vara det enda perspektivet.

 

mars 22nd, 2021|

Namn:
TOMMY IKONEN
Ålder: 51
Bor: Rosersberg
Aktuell med: Jag kommer skriva om vardagen med psykisk ohälsa men förhoppningsvis också om psykisk hälsa, utan ”o”.

Till toppen