Balansbloggare: Tommy Ikonen2021-03-02T08:56:31+00:00

Ångest

Jäkla ångest! Det har varit ganska stabila dagar nu ett tag då jag känt mig liksom på gång. På gång till nya tag. Ikväll slog ångesten till med kraft som en blixt från klar himmel istället.

Är så uppe i varv och stissig att jag inte ens kan sitta ner i mer än några minuter. Inget funkar som distraktion. Det finns absolut inga serier eller filmer i världen som känns ens lite lockande. Jag chansar på något genom Netflix nya randomfunktion. Jag suckar uttråkad redan under signaturvisningarna av de olika produktionsbolagens loggor. Ni vet, som det där rytande lejonet som Warner Bros har… Stänger av. Jag försökte hitta en ny ljudbok att lyssna på. Jag blev så uttråkad att jag raderade hela min väntlista som straff för att jag väljer så tråkiga böcker. En sådan kväll, alltså…

De här perioderna där man börjar känna en slags comeback är så härliga när de väl blommar ut i action. Tyvärr kan de bli väldigt intensiva och sen får den utmattade Tommy ta över efter den speedade Tommy och reda ut alla påbörjade nya projekt. Skadereducering, avveckling. Jag har fått förklarat för mig att jag kan ha ett par % av någon bipolaritet. Det känns inte som en helt fel möjlig diagnos vid dom tillfällena.

Se där, vad bra att jag har den här bloggen nu. Nu har jag legat på rygg i sängen flera minuter och faktiskt fokuserat på det här. Ha! Något funkade ändå. Tack ska ni ha! 😄👍 Jag vet inte om det här blir något särskilt givande att läsa men jag antar att det kan ge en känsla av en typisk ångestkväll så då är det väl ok ändå. Usch, det känns som jag verkligen terapiskriver nu. Usch, förresten? Det funkar ju. Jag har även medicin jag kan ta vid tillfällen om ångesten inte vill släppa taget. Den brukar funka men tyvärr brukar jag bli dåsig dagen efter så jag sparar den till de gånger det verkligen behövs.

Jag önskar jag kunde ta tillvara på rastlösheten och få saker gjort men tyvärr ligger allt i en uttråkandets grå dimma. Nu börjar det här kännas rastlöst så jag kommer sätta punkt här. Antagligen kommer jag försöka lyssna på musik nu. Förhoppningsvis raderar jag inte alla favoritskivor och listor. Om jag inte är för dåsig imorgon kanske jag kan börja plocka ihop en ny boklista. Blä.

mars 25th, 2021|

Ordinerad grubbeltid

Jag fick ett sådant härligt grubbelknep av en terapeut en gång. Istället för att älta och grubbla på något så kan man utse en dag och tid i veckan till officiell grubbeltid. Man får självklart anteckna det som gnager i en men enbart i komma ihåg-syfte. Då kan man sen lyxa till tillvaron med att konstatera att det där tänker jag bekymra mig om och grubbla på- på onsdag, mellan klockan 17 till 18. Vips, så kan man släppa det och slappna av. 😁

Jag är tyvärr väldigt duktig på att glömma använda de här verktygen till vardags men om jag nämner dom här så dels påminns jag och dels kanske kan någon annan få ett bra knep att ta till.

Jag har äntligen beställt skosnören till de där vandringskängorna jag nämnt tidigare. Ni vet de där med många små delmål. Japp, det projektet lever än. Det blir piffigt gröna snören som även får fungera som gladsnören. De lär matcha uselt i färg men vem blir inte glad av gröna skosnören? Och ett delmål till att checka av till en liten seger.

De små glädjepeppen behövs. Det är ganska svajigt emellanåt i måendet för tillfället. Dag för dag, timme för timme. Jag njuter dock av att våren är här. Sol, värme, färger, löv på träden, dofter… Härligt med så många gladsaker på ingång! Skynda er bara.

 

mars 23rd, 2021|

Manligt, kvinnligt och psykisk ohälsa

Är det mer manligt eller kvinnligt att prata om sin psykiska ohälsa?
Varken eller, hoppas jag. Här är det samhällets inarbetade normer och förutfattade meningar som bestämmer antagligen. Jag orkar inte ens räkna upp de olika klyschorna om hur en riktig man eller kvinna ”ska” vara…

Jag googlade lite och hittade statistik från nationella folkhälsoenkäten 2020 där nästan 20 % av de som svarade angav att de fått diagnosen depression någon gång i livet. Antalet kvinnor var nästan dubbelt så många som män. Tittar man sedan på statistik om självmord så är det istället 70 % övervikt på män. Hur ska man tolka det? Man undrar hur stort mörkertalet är hos män som inte söker hjälp, inte får diagnosen och därmed heller inte behandling eller vård. Antagligen är vi män mycket sämre på att ta steget och söka hjälp. Hellre verka stark och lida i tysthet än att bli officiellt svag? Den idiotiska och korkade logiken är nog en stor del till att siffrorna blir så snurrade.

Jag tror det är så att vi män har svårt att erkänna att vi mår psykiskt dåligt och söka hjälp men även om vi till slut gör det är vi nog sämre på att öppna oss så mycket som verkligen behövs för att hjälpen ska bli bra. Fördomarna har inte slutat spöka i våra huvuden bara för att vi tagit steget. Nä, nu ska vi ju visa oss manliga och snabbt tillfriskna istället. En liten tillfällig svacka bara. Det skakar vi av oss och går manligt vidare sen.

Det manliga ser vi tydligt i statistiken, män. 70 %! Vi ska nog sluta se manliga och kvinnliga perspektiv i psykisk ohälsa för det ÄR inte manligt eller kvinnligt. Snarare mänskligt. Det är och borde vara det enda perspektivet.

 

mars 22nd, 2021|

”Ge fan aldrig upp!”

ECT, elchockterapi. Visst låter det läskigt? Elbehandling är ett snällare namn och elektrokonvulsiv behandling är väl det officiella utöver ECT. Man får obehagliga scener från filmen Gökboet i huvudet där besvärliga patienter behandlas med elchocker av elaka vårdare som en slags elektrisk lobotomering. Det finns en del negativa vibbar i relationen behandla människor med elektricitet. Det var väl inte så länge sen heller dom avrättade människor i Old Sparky, eller vad de kallade den elektriska stolen i USA. För mig hade elektriciteten motsatt effekt, den räddade mitt liv. Livskvaliteten framför allt.

Lång historia kort: Många års ångest och depressioner med inläggningar och till slut självmordsförsök, otaliga sessioner med KBT, medicinsk yoga och mycket medicinering. Visst, inga behandlingar var verkningslösa utan jag fick med mig nya verktyg och tankesätt från alla olika terapeuter, små bitar åt gången. Medicineringen gjorde sitt och stabiliserade måendet. Jag har haft tur med duktiga, empatiska och underbara människor i vården. Jag har alltid känt mig trygg.

Problemet var att det inte räckte. För mig.

Den ständiga medicineringen gjorde mig till slut till en levande zombie. Jag hade inga känslor. Jag var varken ledsen eller glad. I stort. Vissa stunder kunde jag verkligen känna glädje och det var oftast de gånger jag repade med bandet. Jag var aldrig så glad som när jag kom hem från repningarna, berättade min fd sambo. Tyvärr drabbades även bandet när mörkret blev för tungt eftersom jag isolerade mig och kom inte på repen. Jag är verkligen priviligierad där och har enbart mötts med förståelse och tålamod från de fina människorna jag spelat och spelar med. Mina bonusfamiljer. ❤

Jag glider lite från ämnet… Bristen på känslor och de ständigt återkommande mörka perioderna ledde till slut till vissa självskadebeteenden. Antagligen en desperat längtan att få känna något, om så smärta eller rädsla. Jag vill inte riskera trigga någon så jag utelämnar detaljer. Så även om de gånger jag kom fram till att det inte är ett värdigt liv längre att ständigt pendla mellan tunga mörkerperioder och känslolösa mellanperioder. Detta utan någon ljusning i sikte. Slut på alternativ. This is as good as it gets. Vägs ände. Nu blev det ju inte så.

De hade ett riktigt vasst verktyg kvar, visade det sig. Elbehandling. Shoot! Det kan inte bli sämre ändå så då är det värt riskerna. Obs! Jag är inte särskilt påläst och talar och utgår enbart från mina egna upplevelser. Jag har läst att många har fått otrevliga biverkningar med minnesförluster och annat. Även mitt minne påverkades lite tillfälligt (vilket är vanligt) men det mesta har nog kommit tillbaka nu. Inga väsentligheter verkar saknas. Har jag tappat sådant jag ändå försökt förtränga får jag väl tacka och bocka för det istället. 😁

Jag försöker verkligen inte förringa eller bagatellisera riskerna eller göra mig lustig över de som drabbats. Det är hemskt att läsa skräckhistorierna i stödgrupperna på nätforumen.

För mig gick det väldigt bra. Jag är så tacksam och överlycklig att jag hade sådan tur! Själva proceduren vet jag inte så mycket om eftersom jag sövdes till varje session. Ack, den träningsvärken efter de första gångerna… Det är rejäla muskelspänningar man utför tydligen. Här sviker minnet dock och jag är osäker på om det blev 10 eller 12 behandlingar. En behandling varannan dag. Det tog på orken att ständigt sövas och vakna upp från narkosen och själva behandlingarna förstås. Det är spännande att vetenskapen inte vet ännu vad det är som gör att det funkar. Men som det funkade!

Effekten kom snabbt. Redan under själva behandlingstiden började jag känna en lust på att ta itu med saker och LEVA! Helt fantastiskt. Jag kunde inte minnas sedan när jag känt sådan motivation och energi på att styra upp tillvaron och göra saker! Det var så häftigt! Detta var exakt ett år sedan och tyvärr kom ju en viss pandemi och stängde ner allt just när jag skulle göra allt skoj och åka ut och resa… Nåja, man kanske inte kan få allt. Inte samtidigt i alla fall.

Tyvärr har effekten av elbehandlingarna avtagit en hel del nu och de mörka perioderna har börjat återkomma. Fast det är inte på långa vägar så illa som det har varit och vad jag har förstått så fungerar det lika bra att fylla på med nya behandlingar efteråt. Shoot! Give me full strength. 😄 Jag väntar på min läkartid i april och håller monstren i schack så gott det går tills dess. Dag för dag och timme för timme. Den stora skillnaden nu mot tidigare är att det ser ljust ut där framme. Det finns hopp. Skulle det bli akut har jag ju röda kortet på kylskåpsdörren med numret. Tills det blir min tur är det bättre de får fokusera på de som är mer akuta.

Jag såg en sådan bra tröja på nätet som jag bara var tvungen att köpa direkt. Meddelandet är nog mer militärt och träningsmässigt riktat men funkar klockrent även på psykiska ohälsofronten, tycker jag: GE FAN ALDRIG UPP! 💪😁🤘

mars 17th, 2021|

Jag är inte konflikträdd, bara väldigt introvert

När jag blir arg blir jag tyst och ju mer arg eller upprörd jag blir, desto mer tyst och inåtvänd blir jag. Det uppfattas av de flesta som att jag är konflikträdd. Även jag drog ner mig själv med den slutsatsen och hade ännu en anledning till att inte gilla mig själv. Idag vet jag ju att det inte är så. Jag är inte konflikträdd, jag är väldigt introvert!

Åh, vad jag har önskat att jag också kunde explodera i stunden och blåsa ut ångan direkt. Jag vet bara inte hur man gör. Det vore för ologiskt. Jag måste först ta in informationen och bearbeta den och sen utvärdera hur jag ska reagera på det och avväga det i situationen så det blir en balanserad respons. I så gott som alla sådana sammanhang har situationen vid det laget gått vidare och jag får knyta händerna i fickorna och svälja ner ännu en motreaktion. Den skulle te sig korkad om jag släppte ut den så sent. Det kan ju ha gått timmar under den tiden jag behövde på mig för att förstå, bearbeta, känna efter och välja en respons. Blir någon arg på mig och höjer rösten behöver jag ofta flera dagar på mig att fundera på det.

Visst, det kan ibland få mig att verka superstabil och lugn men inom mig kan jag rusa och rasa våldsamt kraftigt men mina verktyg jobbar på ett annat sätt och släpper inte ut något som inte är logiskt och bearbetat tillbaka. Jag är en usel reaktionsmänniska men en bra eftertänksam analysmänniska. Det är nog därför det gick så bra för mig att vara fredsbevarande soldat snarare än vad jag nog hade varit en cowboykommandosoldat. ”Det här är en hotfull situation för de där blåbaskrarna och de ser nervösa ut men kolla den där snubben. Han ser helt lugn och avslappnad ut. Shit, honom bråkar vi nog inte med…” Om man nu får skämta lite om det men en viss uns av sanning kanske det finns där?

Det som kan vara frustrerande och även få mig att känna mig som fel, är att normen för hur man ska reagera och visa känslor är satt efter den mer extrovertas sätt att reagera. Vi då? Vi är ju bara så här. Varför är det fel och ses som en svaghet? Man SKA ju ta konflikterna direkt, man SKA ju visa sina känslor, man SKA ju vara en driven och social människa. Kolla bara platsannonserna. Standard är att du som söker ska vara just driven, social, älska jobba i grupp, vara utåtagerande och trivas att jobba i högt tempo. Its a extroverts world.

Mingel, möten med öppna diskussioner, snabba repliker, tyck och bestäm något nu. Det gör mig rent utmattad och får mig att känna mig utanför. Jag vill ju så gärna kunna reagera snabbt men jag är inte skapt så. Det är inte en fråga om ork, blyghet, social kompetens utan om DNA. Idag finns det forskning om det och det fanns en diskussion om det, som verkar ha tystnat tyvärr. Många som jag hatar grupparbeten och har telefonfobi och lider av det i tystnad eftersom man ska vara social och nyfiken på nya kontakter. Nu är det ju inte svart eller vitt utan alla har en viss procent åt båda hållen, introvert eller extrovert. Jag gillar att umgås med vänner och ha sällskap men gärna en åt gången och ha en djupare diskussion. Helst utan så mycket ögonkontakt, tack.

De som har ganska bra balans av båda dragen är dom som kallas ambiverta. Tyvärr bedöms även dom efter hur extroverta de är och de identifierar sig oftast som det. Samhället är uppbyggt efter det och redan som barn ska man gilla leka med alla kompisar ute, passa in i gruppen och inte sitta inne ensam och leka. För det kan väl inte vara kul eller nyttigt? Nej, det vore ju synd att det introverta barnet får ha roligt med att få vara sig själv som det är och ha roligt med att skapa de fantastiska världarna i fantasin och få utlopp för den kreativiteten. Nej, ut och försök vara som alla andra. För det är väl inget fel på dig, eller?

Nej. Det är inget fel på dig. Du gillar bara att vara själv mer än andra. Du kan vara lika uppspelt som andra innan en fest, ha lika kul under festen men vara helt slut efteråt medan andra är saliga och fulla av energi. Det är helt ok. De får energi av det och det är underbart. För dig kostar det energi. Du kanske behöver mycket mer ensamtid än din partner, då är det bara så. Det betyder inte alls att du älskar din partner mindre. För dig kanske det är heaven att vara vaken mitt i natten och pyssla med något ensam. Det är varken udda eller fel. Det bara ses som det av andra. Fortfarande. Kom ut ur den extroverta garderoben och bli vän med ditt introverta jag och slappna av. Det tar så mycket på krafterna att hela tiden låtsas vara något annat. Det sitter i ditt DNA och kommer göra det resten av ditt liv. Släpp det och lev nu. 🙂 Du passar in precis som du är. Du kommer älska din nya vänskap med ditt introverta jag. Du är grym, precis som du är!

mars 15th, 2021|

Ju mer musik, desto bättre mår jag

Åh, vad jag saknar att kunna gå på konserter! Jag älskar verkligen livemusik i både stora och små evenemang. En stor favorit är att åka iväg till Sweden Rock Festival. Elva eller tolv festivaler har det blivit hittills, varav ett år som scenarbetare. De roligaste konserterna är oftast de lite mer okända banden på de mellanstora scenerna. Där har hittats många guldkorn genom åren!

Ett annat guldkorn som hittats det senaste året var dock inte på festivalen utan på Fryshuset i februari 2020, precis innan allt stängde ner pga covid. Ett helt fenomenalt japanskt metalband med eget sound och stil som dessutom har danskoreografi i sina framträdanden.

Dom har inte bara gjort metalgenren kul igen att följa, deras musik är dessutom för mig en säker injektion av glädje, energi och positiva vibbar. Kolla upp Babymetal, om ni är nyfikna.

Att lyssna på musik är en tydlig mätare på måendet för mig. Ju mer musik, desto bättre mår jag. När det är som sämst blir det ingen musik alls. Eftersom det är en så viktigt del av mitt liv brukar jag unna mig att lägga extra krut på att köpa bra hörlurar. De kommer ju användas många, många timmar.

Man kan ju konstatera att det är starka krafter i rörelse när man helt tappar lusten till något man verkligen brinner för… Vi är verkligen komplicerade och känsliga varelser. Nä, nu är det dags för kaffe och en dos positiv energi i lurarna. Rock’n’roll!

 

mars 12th, 2021|
Korta fakta

Namn:
TOMMY IKONEN
Ålder: 51
Bor: Rosersberg
Aktuell med: Jag kommer skriva om vardagen med psykisk ohälsa men förhoppningsvis också om psykisk hälsa, utan ”o”.

Det är vi som är Balansbloggarna
Ansök om medlemskap
Till toppen