Har du också svårt att komma till skott eller att slutföra saker? Samma här. Ständigt. Min projektkyrkogård är nog större än Sveriges yta, om man skulle mäta ut den i ytmått. Det stör mig att engagemanget eller tron på projektet aldrig räcker hela vägen i mål. Det får mig att känna mig misslyckad och otillräcklig.

Jag gillar ju att komma på idéer och dra igång saker med buller och bång. Var tappar jag sen lusten? Varför? Mycket hänger nog på dåligt tålamod, att jag lägger ner innan det hunnit jobbas in till en vana. 14 dagar har jag hört ska vara en siffra då muskler och kroppens belöningssystem ska ha programmerats klart. Pallar jag inte ens 14 dagar? Borde jag kanske sätta upp en större belöning till mig själv när jag ska få in en ny rutin i livet? Men hur gör man om det är något man inte ska göra dagligen? När är man färdigprogrammerad då? 14 gånger?

Jag behöver nog fördjupa mig i det här. Idag är det regn/snö och slaskväder. Den här eftermiddagen ska jag dedikera till att lyssna på ljudböcker om motivation, tålamod, inte tappa tråden och allt vad det nu kan tänkas heta. Ingen tv eller så. Enbart böcker i någon form. Klockan 20 ikväll är deadline och efter det får jag titta på någon serie eller annat. Då får jag dessutom belöna mig med de röda vindruvorna jag la in i frysen igår kväll. Frysta frukter och bär är minst lika gott som glass och känns lite nyttigare.

Åh, jag fick ett sådant bra skrivtips häromdagen, apropå att inte tappa tråden och så. Jag skriver nu på ett, hör och häpna, nytt projekt 😜 som ska bli min första färdiga bok. Mina noveller och historier om övernaturliga saker får vänta för den här tar all plats nu. Att skriva handlar ju verkligen om att lägga regelbunden tid på det och få det gjort. (Som gjort för mig….)

En kurs jag går i ämnet lärde ut att man kan programmera in en musikalisk trigger för att få igång skrivandet. Det är en helt fantastisk metod ju! Jag gjorde en spellista med 25 minuter instrumentala låtar och sen en favoritlåt med sång på 5 minuter och sen 25 minuter till med instrumentala låtar.

Inga yttre distraktioner. Bara låta orden forsa ut helt oredigerade och utan koll på kvalitet. Favvolåten mitt i är en paus då man ska göra något annat. På den dryga timmen får jag till runt 1000 ord hittills varje gång! Oredigerat, visst. Har aldrig varit med om maken! Jag har kört tre sådana pass hittills så vi får väl se om det blivit en ny vana när jag kört elva till. 😁 DÅ ska vi snacka belöning! Musiktrigger äger!

Åh, vad skönt med sol och värme! Det ger så otroligt mycket välmående och positiva vibbar direkt för mig! Kunna gå ut utan att byllsa på sig. April är en lurig vädermånad så det är svårt att klä sig rätt när vädret kan ändras så snabbt. Hur många gånger har man vaknat av solsken ute och gått iväg i snajdig våroutfit och sen kommer hem stelfrusen när solen försvann och temperaturen sjönk till någon enstaka plusgrad? Eller tvärtom.

Det känns lite lyxigt att kunna ta med kaffekoppen ut till bostadsrättsföreningens uteplats och bara känna hur d-vitaminerna fylls på. Det är liksom utsvultet sedan vintern. Man undrar lite rent ursprungligen om vår art är tänkt att leva på de här breddgraderna under vintermörkret? Borde vi inte kunna lagra det nyttiga i solskenet i oss? Borde vi inte ha päls då? Med tanke på att vi hade päls tidigare i evolutionen dessutom? Nä, jag är garanterat skapt för soligare klimat. Inte gassande sol och stekhet temperatur utan lite lagom vårvärme kombinerat med enstaka varmare veckor då och då i en åretruntmiljö. 😎

Det är lätt att bygga upp en stress kring ”solen skiner så jag borde vara utomhus” om måendet är dåligt. Få en att känna sig ännu mer som en missanpassad varelse när kroppen skriker ”ut!” och hjärnan svarar ”whats the point?” och lägger in sitt veto. Det förhatliga vetot som har sådan stor makt.

Idag är det jag som lägger in veto mot vetot och packar ett magnetfiskekit och tänker befria Norrviken från ett par kilo metall från sjöbottnen. Norrviken är schysst. Varje gång jag har varit där har jag belönats med ett nytt fiskedrag. Senast var den extra snäll och gav dricks i form av ett mynt. Efter lite rengöring visade sig myntet inte vara mer spännande än en brittisk 1-penny från 2008 men ändå… Mynt=skatt! 😁
Jag köpte även ett fiskekort som gäller där så snart ska jag testa fiskedragen också. De har fått nya fina krokar och är redo för action. Magnetfiske och fiskfiske. Allt som får ut en i dagsljuset. Motion måste inte vara löpträning. Svinga och kasta en enkilos magnet i ett rep någon timme så har du fått motion. Tro mig. 😜👍💪

Idag kom lite payback för senaste dagarnas dåliga taktik. Jag har fastnat i tankebanor som cirklar kring allt jag borde hinna och orka. Varför gör jag så när jag vet att det inte ger något? Jag känner mig korkad och som en masochist.

Jag har ett skrivprojekt som jag verkligen brinner för och vill komma framåt med. Egentligen har jag flera skrivprojekt i olika former men har lyckats vara duktig i att släppa taget om det som inte finns plats för just nu. Det fick mig att må sämre när jag inte klarade att hålla fokus och deadlines eller ens kommunicera med klasser och lärare live genom zoom.

Jag är lite glad i alla fall att jag kallar det ”vara duktig och släppa taget om” istället för att såga mig själv nedanför fotknölarna och hata att jag inte har samma kapacitet som förr. Några verktyg har nog satt sig ändå… 🙂

Jag har kvar alla projekt och mål men nu gör jag allt i min egen takt och har tillgång till studiematerial. Däremot får jag klara mig utan den feedback man får genom att delta i tidsbestämda kurser. Så är det. Jag får anpassa till min nuvarande förmåga. Det går och känns bra. Tyvärr har jag ändå lyckats halka in i gamla banor och börjat stressa upp mig med allt jag skulle ha hunnit med om jag hade varit i min gamla form. Argh! Varför blir det så? Jag vet ju bättre!
Resultatet blir ju alltid detsamma, det vill säga jag bränner mina krafter på att planlöst peta här och där och inte komma någonstans ändå. Jag har nära och kära jag vill umgås med, skrivande att göra och plugga, musik att spela med bandet, motionera, böcker jag vill läsa, storstäda hemma… Till slut blir det en hopplös stor koloss dom bara växer ju mer jag inte klarar. Igen. Vad hände med delmål i massor? Jag glömmer till och med bort att duscha i all självskapad stressröra!

Nu är det fredag. Solen skiner. Vi gör så här istället: idag ska jag inte göra ett dyft. Inga måsten. Jag FÅR inte ens röra något av allt i kolossmonstret! Först en påfyllning av kaffe, sen en lång dusch. Därefter kanske gå ut i solen och bara existera? Efter det får det vara helt vidöppet. Inga planer eller måsten idag.

Det enda måstet är att köpa glass. 😁 Det tycker jag låter som en bra plan. Som inte är en plan alltså. Allt gott!

Ångesten är en listig liten demon. Den vet att den inte kan skada oss fysiskt så därför försöker den skrämmas så mycket den kan istället.

Undvik ögonkontakt om du kan och låtsas att det regnar om den försöker få din uppmärksamhet.

Går det ändå inte att undvika kan du av artighet låta den göra sin grej ett tag men låt den inte få för mycket tid eller utrymme. Du vet att den lever enbart av din generositet och för att du ger den existensberättigande genom att lyssna på den och ge den av din tid men du kan när som helst lämna den ensam igen. Det är dock inte alltid så lätt.

Den lever och frodas i miljöer av inre osäkerhet och tillfällig instabilitet. Båda miljöerna går däremot att påverka så tveka inte ta hjälp till det eftersom det oftast kräver mer än vi själva kan uppbåda då vi är vanliga människor som mår dåligt ibland.

Professionell hjälp av någon med många års akademiska studier i ämnet är att föredra i början. Oftast kan man sen vidmakthålla den uppnådda förhoppningsvis sundare miljön på egen hand med nya verktyg som vi inte har kapacitet att tillverka själva.

Att hålla demonen på avstånd för gott är oftast inte möjligt eftersom livet händer hela tiden men med rätt kalibrering av dina instrument kan dess närvaro hållas på ett minimum.

Istället kan till och med en viss nytta dras av dess ofarliga men skrämmande egenskaper i syfte att ge oss en magkänsla av när någon situation inte är bra för oss eller vårt välbefinnande. Var smart och utnyttja den till din fördel när du kan.

Om du ser demonen ge sig på någon annan kan du som medmänniska ingripa och ge den angripna ditt stöd och använda dina egna förvärvade kunskaper till att få den angripna att få rätt hjälp att införskaffa egna verktyg.

Dina verktyg är framtagna enbart för ditt bruk och kanske inte fungerar lika bra för någon annan. Använd dom klokt så du kan vara stark och därmed i skick att hjälpa andra att skaffa egna.
Om du någon gång tvivlar på dina verktygs effektivitet och märker att dess verkan minskar kan en uppdatering av mjukvaran och ny kalibrering behövas.

Tveka inte ta hjälp till det för som du minns är vi vanliga människor som mår dåligt ibland.

Jag hatar hur samhällets normer om hur man ”ska vara” får så många att må dåligt. Vi har nått olika långt vad gäller minska normtrycket i olika delar av världen och här har vi väl kommit hyfsat framåt. Det finns dock mycket kvar att jobba med. Redan från tidigaste barnaår ska man börja stressa de små att passa in och inte vara konstig. Jag hoppas de aldrig slutar visa tjuren Ferdinand på julafton för den beskriver situationen så bra, så alla förstår. Ändå verkar budskapet inte alltid nå fram. Det är kanske fel forum att förmedla ett seriöst budskap i förvisso. Det är ju tecknad film, en saga…

Varför är det fel att vilja sitta själv under en korkek och lukta på blommorna bara för att man är en tjur? Eller en ko, för den delen? Tur att han har en så förstående mamma (fast hon är en ko, 😉😛) som låter honom vara lycklig precis som han är. Att hon ändå var orolig och ställde frågan varför inte han villa stångas som dom andra får väl ses som moderlig omtanke. När han svarade köpte hon ju det och släppte saken. Hade han haft otur med vem som är hans mamma hade hon kanske bokat tid hos en barnpsykolog eller liknande för att reda ut hans asociala och onormala beteende. Även om den sortens moderliga omtanke också grundar sig på enbart goda intentioner så blir det ändå att barnet lärs förstå att dess personlighet är fel eftersom normen är någon annan. Aaargh!

Som sagt, det finns att jobba med även idag. I USA föreslog forskare att det borde införas en diagnos som heter introvert personlighetsstörning. Det stoppades, tack och lov. Det tråkiga är att det var så nyligen som 2010. Tur för Ferdinand och mig och många, många andra att vi inte behövde få den pajen kastad i ansiktet. Det är kämpigt nog som det är att vara ett UFO och inte känna att man alltid passar in i det normala bruset. Det vore ju pricken över i att få det som en officiell diagnos också… Att ens personlighet och dna är en sjukdom. År 2010. 1910 hade känts mer troligt. 1810 kanske. Som sagt, det finns att jobba med. Till exempel fram till 1979 var det klassat som en psykisk störning att ha fel sexuell läggning. I Sverige alltså!

Ska man se krasst på normsituationen så är väl halva jordens befolkning egentligen ”fel”. Normen är att man ska vara man. Särskilt i medicin och vård syns det kanske tydligast. Symptom och annat är oftast kartlagda för hur det är för män. Alla vet ju hur ett fästingbett som smittat någon med borrelia ser ut. Ett utslag som ser ut som en ring runt bettet? Tur att vi alla vet hur ett borreliasmittat fästingbett ser ut då så vi snabbt kan få hjälp. Synd att det sällan ser ut så hos en kvinna. Ett borreliasmittat fästingbett hos en kvinna är mer jämnrött med en mörkare del i mitten.

Det lärde jag mig först nu, år 2021 (källa: Dagens Medicin). Fram till nu har det enda symptomet i min värld varit mannens symptom. Hoppas det går bra att behandla sen med medicin som forskats fram genom tester på celler från män och medicindoser anpassade för… Japp, män. I rest my case. Frustrerad!

Medicin är inget att vara rädd för. Dock kanske den inte är hela lösningen men som kompletterande verktyg under behandlingsresan har den absolut en funktion. Jag kan enbart prata ur mitt perspektiv givetvis. Andra människor har andra erfarenheter och upplevelser och de är minst lika sanna för dom som mina är för mig.

När man har nått kritiskt låga nivåer har medicinering fungerat utmärkt som en stabilisering av måendet. Man måste ju först hejda fallet och stabiliseras innan man sen i lugn och ro kan börja resan tillbaka mot ett bättre mående. Vad den resan sen innehåller är så individuellt och troligen måste man prova sig fram. Vi kom ju inte med en manual tyvärr när vi föddes… 😁

För mig kommer enbart medicin aldrig kunna lösa mina problem. De kommer säkert vara en följeslagare i någon form resten av mitt liv och det är jag ok med. Jag använder ju till exempel läsglasögon för att korrigera min översynthet så varför skulle det vara konstigt med en hjälpande korrigering i något ämne i kroppen också? Same, same but different. Sen finns det ju andra sätt att få kroppen att öka på tillverkningen av vissa ämnen, t ex yoga. Kan ju vara värt att kolla mer i. Fick det berättat för mig av en läkare.

I många år kändes medicineringen som den enda behandlingen jag fick från vården och det blev till slut som en slags mental förvaring. Nu med mer erfarenhet vet jag att man själv måste delta mer aktivt i sin behandling och föreslå och bolla idéer. Dock är man ju inte kapabel till det i alla stadier av måendet men det kan vara bra att ha med sig det i bakfickan när man börjar känna sig stabil och kanske redo för nästa steg. Bara man tänker på att det kan behöva gå lång tid i ett stabilt läge innan man är hyfsat säker på att det verkligen är stabilt. Hellre rätt än fort. 😁