Balansbloggare: Pauline Brunosson2020-08-18T09:30:14+00:00

En timme i taget

På sistone har det varit många tankar, oro och stress i hjärnan och kroppen. Vilket leder till ännu mer oro, värk i kroppen pga spänningar, huvudvärk, magont och mardrömmar. Det känns som man tappar balansen och sig själv. Jag orkar inte lika mycket. Jag vill bara stänga in mig och vara med mina djur och slippa måsten och människor. Jag är så oerhört tacksam över mina djur.
Hundarna finns alltid vid min sida, de tar bort så mycket ångest och jobbiga känslor. De kräver så lite men ger så otroligt mycket. Mina tankar går också mot framtiden. Hur covid-19 kommer existera och påverka oss alla, samhället och framförallt psykisk ohälsa.

   

På nåt sätt känns det som att alla vi som lever dagligen med psykisk ohälsa är förberedda mentalt, vi vet redan hur det känns och vad som krävs att leva med oro, ångest osv. Människor som inte dagligen lever med psykisk ohälsa måste ha det ännu tuffare nu tror jag. De vet inte hur de ska hantera alla dessa känslor. Vi vet. Vi är starka. Så vi kommer klara detta tillsammans. En dag i taget.
En timme i taget.
Så idag ska jag isolera mig, vara med mina djur och kolla på tv-serier och inte tänka på omvärlden. I alla fall inte på några timmar. Sen ska jag gå ut med mina hundar och gå en långpromenad, rensa tankarna och komma tillbaka lite starkare. /P

 

september 29th, 2020|

Hitta balansen

”På sistone har jag inte mått jättebra. Mycket stress, förändringar, grubblerier osv. Man känner hur man blir dränerad och tappar fokus.

Då minns jag Mr Miyagi prata om balans. Man måste hitta balansen i alla delar av livet för att uppnå verklig balans. Om en sak i livet tar över så vippar det över och leder till obalans. Så nu försöker jag göra just det. Hitta balansen. Andas rätt, äta bättre, promenera längre promenader med mina hundar i naturen, vila ordentligt och ta hand om mig själv. Jag hoppas du hittar din balans. Att du tar hand om dig själv. /P”

september 25th, 2020|

Ni är inte ensamma

Att känna mig annorlunda gör jag varje dag. Jag har känt mig annorlunda från andra människor ända sedan jag var liten. Det märktes direkt när jag var i skolan eller lekte med kompisar att jag inte var som de.

Ett utanförskap som inte är självvalt. Det utanförskapet har följt mig genom hela mitt liv.

Tänk dig att du står i en folkmassa och du går i en riktning, alla andra i motsatt riktning. Då och då möter du någon på vägen som går åt samma håll som dig.

Jag känner mig konstant ensam eller kanske ska man säga att jag känner ensamhet, det finns ju inte så många som jag så det är svårt att dela med sig eller dela upplevelser med andra som förstår.

Jag funderar mycket på mitt liv, det som varit och det som är. Vart jag vill komma i livet och vad mina förmågor att komma dit där. Jag har varit sjukskriven för depression och utbrändhet i fem år nu. Vetskapen om att många andra har kommit så långt i livet gör att jag känner mig ännu mer defekt och utanför. Ensam. Jag vet att alla menar väl som säger att jag ska krya på mej i min egen takt och inte jämföra mig med andra, men det är lättare sagt än gjort.

Tankarna rusar iväg och jag känner mig sämre än dem.  Jag grubblar också över om att under de fem åren, har ”de lyckade människorna” varit lyckliga och lyckade precis just hela tiden? Det tvivlar jag på.

Så med andra ord vet jag ju faktiskt inte om de mått bra under den tiden. Jag hade ju aldrig tänkt att bli läkare ändå så vad är då vitsen att tänka att jag hade kunnat studerat under dessa fem år? Jag hade kanske blivit ännu sjukare om jag fortsatt pressa mig själv.

Nu är jag där jag är och jag får använda mig av de redskap jag har för att komma vidare, det är de oddsen jag har. Men alla dessa tankar gör att min depression och ångest stundvis eskalerar. Jag försöker att acceptera att det är som det är, men det är inte lätt. Så till alla er därute som också känner er ensamma, annorlunda, eller inte gått samma väg i livet som många andra.

Ni är inte ensamma.

Mvh Pauline Brunosson

 

augusti 24th, 2020|

Utanförskap

Att känna att man inte passar in någonstans eller i något sammanhang. Till exempel att gå till jobbet, gå på after work med kollegor , gå upp och planera inför en arbetsdag eller komma hem från jobbet att förbereda sig inför en ny dag.

Jag är sjuk och har inte arbetat på fem år. Det förändrar en människa att vara hemma så pass länge, man hamnar i ett sorts vakuum där man inte har en aning om vad som kommer att ske eller hur man kommer må i framtiden. Det leder till ångest, oro, en ovisshet om vart man hör hemma och i vilket sammanhang. Det är väldigt viktigt här i livet att känna samhörighet för ett syfte eller en grupp människor. Det blir väldigt svårt när man är sjukskriven och håller sig hemma i sin lägenhet. Alla sitter själva i varsin låda känns det som. Och samhället lägger locket på. Här sitter vi och tynar bort lite grann. Jag blir ledsen när jag tänker på vad mina gamla klasskompisar har hunnit göra under dessa fem år. Många har köpt hus, skaffat barn, gjort karriär, utbildat sig och har ett arbete.

Jag vet att man inte ska jämföra sig med folk men det är lättare sagt än gjort. En stor del av befolkningen drabbas av depression.  Jag använder ordet drabbas eftersom det är ingenting man själv är ansvarig för eller väljer att bli sjuk.

Jag är en del av befolkningen som antagligen kommer ha återkommande depressioner genom hela mitt liv och det gör en ju inte direkt så positiv eller glad. Många säger till mig att ”du kan inte jämföra dig med andra”, och ”tänk inte så”, eller ”men du har gjort det här istället”, men det är så lätt för någon annan att säga de orden när de inte har varit i min sits.

Men det som lugnar mig något är att jag vet att jag inte är ensam , Jag har många vänner som lider av ångest, depression och utbrändhet som är ett stort stöd för mig och som alltid finns där och accepterar mig som jag är. Tack till er för att ni finns och för att ni är ni. Frågan är ju vad man kan göra kring detta utanförskap som drabbar så många av befolkningen, Finns det något sammanhang där vi alla kan komma samman för att minska ensamhet och depression? Vad skulle vi kunna göra i så fall och hur?”

 

Mvh Pauline Brunosson

augusti 23rd, 2020|

Idag känner jag mig starkare samtidigt som jag känner mig svag

Att vara på två ställen samtidigt, att man kan ha levt i en värld där allt var hela ens värld till att det blev för mig en mörk och kall plats som för mig var helt okänd. Att människor kan bli förändrade totalt, att någon du älskar plötsligt är någon du aldrig någonsin har känt. Att allt som sagt bara var lögner och manipulation.

Det förändrar något inom en, det gör att din hjärna förändras och och blir permanent skadad. Just det hände mig och jag utvecklade PTSD och gick in i en djup depression.

Varje natt vaknade jag gråtandes, svettig och i panik av hemska mardrömmar. Drömmar från en mörk plats. Händelser som hänt på riktigt som jag nu försöker bearbeta i mina drömmar. Jag utvecklade även tvångstankar under denna tid och var tvungen att hålla i mig i saker för att jag trodde att jag skulle ramla. Jag trodde att jag skulle få för mig att hoppa ut från fönstret eller med från balkongen och undvek därför att gå för nära.

Jag fick träffa en läkare på psykiatrin som var väldigt förstående och hon lyssnade verkligen på mig. Jag fick medicin utskriven som jag mår mycket bättre av. Det har även inneburit mycket terapi hos min psykolog, har skrivit dagbok och utsatt mig för exponeringsövningar.

Idag känner jag mig starkare samtidigt som jag känner mig svag. Balanserar på något sorts snöre. På ett sätt är jag tacksam för allt som hänt, det har gjort att jag kan reagera och hantera svåra situationer.

En av mina favoritserier är The Walking Dead, brukar tänka mycket på den serien när jag grubblar över mitt mående. Låt säga att världen skulle gå under eller att en stor katastrof skulle inträffa, då är det bra att kunna reagera. Inte bryta ihop och bli helt hjälplös. Då vill jag ha kunskap om hur man ska överleva, vilka föremål som är bra att ha hemma, hur man gör upp eld och vad man kan äta ute i naturen. Jag vill då vara mentalt stark och förberedd. Och om man varit med om trauman, är man mer härdad än andra människor, vi tror vi är svaga men egentligen är vi väldigt starka och har egenskaper som inte andra har.

Mvh Pauline Brunosson

augusti 20th, 2020|

Mitt första inlägg

Hej du som läser. Vad glad jag är att just du vill läsa min text.

Jag heter Pauline och är 26 år gammal. Jag har varit hemma i ca 5 år och försöker bli friskare från min utbrändhet. För några år sen blev jag diagnosticerad med Aspergers syndrom och ADHD. Jag lider även av återkommande depressioner, GAD, ångest, PTSD och panikångest.

Just nu är jag medicinerad mot min depression och för mig fungerar det väldigt bra. Den hjälper mig mot de värsta känslorna och de jobbigaste dalarna.

Förra sommaren mådde jag som sämst, hade väldigt mörka tankar, tvångstankar och mådde väldigt dåligt. Tack vare medicinen lever jag ett bra liv idag. Det är hanterbart att leva nu. Och det är jag väldigt tacksam för.

På min fritid tycker jag mycket om att vara kreativ, måla tavlor, pyssla, sjunga och virka. Jag äger en stuga som jag är mycket i. Det är där jag laddar mina batterier och får utlopp för min kreativitet. Jag älskar att greja där och vara i min trädgård, ligga i hängmattan och bara sitta och lyssna på skogens ljud, se fåglarna äta mat och bara vara i nuet. Där bor nästan inga människor och jag är för det mesta själv där med mina 2 katter och 2 hundar, så när jag är i stugan så är jag på mitt paradis på jorden.

Jag vet inte alls hur det är att leva utan neuropsykiatriska funktionsnedsättningar men livet med Aspergers syndrom är både underbart och ett helvete.

När allt fungerar bra kan jag njuta av mina förmågor, kunna intensivt se detaljer och känna allt starkare. Uppleva naturen, se, känna doften av skog, se solstrålar mellan trädens alla grenar. Känna mjuk och fuktig gräsmatta mot mina fotsulor. Känna sig viktlös när jag flyter i vattnet i sjön vid stugan.

Det kan även vara ett helvete vissa dagar. Sånt inte människor utan neuropsykiatriska diagnoser kanske upplever som vi gör.

När planerade aktiviteter blir avbokade och hela dagen blir helt fel, när något/någon nuddar min hud och det känns som elektriska stötar, när man är på släktkalas och blir helt yr och bombad i huvudet av alla intryck och människor, när det tar flera dagar att återhämta sig från innehållsrika aktiviteter med för många intryck. När jag helst av allt bara vill att alla runtomkring mig ska vara tysta, när jag vill ha exakt allt på mitt sätt men det inte är så.

Det är intressant, vissa intryck är underbara och vissa upplever jag som hemska. Det jobbiga är att det bara är jag själv för det mesta som vet vilket som är vad. Jag tycker det är jobbigt att behöva ”besvära” andra med att hela tiden säga vad som är jobbigt eller ej, så ibland håller jag irriterat saker inom mig, till att jag till slut liksom exploderar. Saker som många tycker är underbara, som att sitta på en uteservering eller gå på konsert, får jag panik utav. Om jag verkligen vill göra en dränerande aktivitet måste jag ladda upp inför den i månader eller veckor. Jag var på Bob Dylans konsert och det tog flera månaders kamp, jag led då av panikångest men jag kämpade mig dit, fick svindel, fick hålla en hand vid ena sidan av huvudet för att inte se all publik som var runtomkring mig, det gav mig svindel och panik. Men jag kämpade emot känslorna och fick ett minne för livet. Så, om jag kan gå till globen trots panikångest så insåg jag att man klarar så mycket mer än man tror, jag kände hur stark jag var trots att jag kände mig svag. Väldigt intressant känsla.

Mina återkommande depressioner är något jag lider av och oroar mig mycket för. När nästa depression kommer komma. Hur det kommer kännas. Jag är rädd för så många saker. Hur saker kommer kännas och hur dåligt jag kommer må. Jag hamnar alltid i katastrofläget hur jag än försöker kommer därifrån. Ibland kan jag tänka logiskt och få bort de värsta känslorna men ibland tar känslorna över. Det leder ofta till magont, ångest, känsla av att inte kunna andas.

Sen har jag ju ångest varje dag, till olika grad. Det har blivit mer hanterbart sen jag började med antidepressiva och jag har mycket mindre vardaglig ångest nu än förr. Men den är alltid där. Jag försöker att acceptera att det antagligen kommer finnas i mitt liv för alltid men bara tanken att tänka så ger mig ångest. Moment 22. Men vad ska man göra, det är bara att göra sitt bästa och så är det med det.

Jag har hittat olika sätt att ventilera mina känslor. När jag målar går jag in i min lilla kreativa bubbla där jag kan sitta och måla i timmar. Jag inspireras av musik, filmer, tv-serier och människor som lämnat ett avtryck i mitt liv. Jag älskar citat och det använder jag i nästan alla mina målningar. Jag har en instagram för mitt skapande: artworkbypauline

 

I mitt bloggande kommer jag dela med mig av hur jag försöker hantera mitt mående och världen utanför. Hur jag handskas med känslor och upplevelser, hittar andrum i vardagen och lite mer om mig.

Ha en fin dag och kom ihåg att du inte behöver njuta av sommaren på stranden med vänner och skratt, du kan vara hemma inomhus med neddragna persienner, det är helt okej. Och kom ihåg, du är inte ensam.

/P

augusti 18th, 2020|
Korta fakta

Namn:
PAULINE BRUNOSSON
Ålder:
26
Bor:
Västerås med min sambo och våra 2 katter och 2 hundar
Aktuell med:
Är Balansbloggare och kommer att blogga om livet med Aspergers syndrom, ADHD, depression, ångest, panikångest, utbrändhet och GAD.

Det är vi som är Balansbloggarna
Ansök om medlemskap
Till toppen