Jag och Adam upplever ofta en del fördomar. Tycker fördomar kan vara att det finns både positiva och mer negativa fördomar. Tycker även att grundavsikten med fördomarna spelar roll för hur jag tar dessa. Är de av mer egoistisk karaktär blir jag oftast mer berörd än om det i grunden har haft ett mer generöst syfte.

Ett exempel var från ICAS, delikatess-disk igår.

”En dam undrade om vi hade ringt på för hjälp i disken på Ica. Detta insåg jag ganska snart att hon  endast hade  ett egoistisk syfte”

Att hon skulle få sina varor, var syftet och oavsett om hon var stressad så tog jag det mot mig .

Att hon snabbt hade omyndigförklarat mig. Jag är också extra känslig mot sådant här eftersom det funnits i mitt liv länge…

Jag tror det behövs mer kunskap men tror även att faktorer som grupptryck kan spela in. Motsatsen till fördomar tror jag är öppenhet, jag har skrivit en artikel i MT kring detta.

”Att bo på en mindre ort kan ha sina fördelar men också en del nackdelar. Jag har bott på samma ort under större delen av mitt liv. Mina föräldrar flyttade hit 1986, året innan jag föddes. Min reflektion berör öppenhet och folks benägenhet att släppa in andra i gemenskapen.

Redan som liten kände jag en stark känsla av att det var svårare om man som andra inte hade flera generationer av släkt boendes på min ort. Man hade svårare att få vara med i gemenskapen, att få

deltaga och socialiseras här, inte endast som ort utan även på ett djupare plan.

Tänkte länge att detta endast var en känsla . Dock har jag under årens lopp vet tom en del som har flyttat hit, för att snart flytta igen.

Min familj har haft det svårt, pappa har haft det svårt. Minns så starkt en känsla jag fick när jag var barn på Minns så starkt en känsla jag fick som barn mellan min hemort Töreboda och detta fall pappas lägenhet i Göteborg (Majorna).

Jag var ute på gården där det finns ett galler mellan gårdarna och grannflickan tappar eller snarare kastar sin vante över gallret som jag tar upp, varpå hon frågar om jag vill vara med och leka.

Vi lekte nästan hela den dagen. – Vi blev vänner, apropå vänner fick också en annan vän Theo i Majorna vi brukade klättra i träd på gården i Majorna.

Skillnaden mellan ort och stad märktes tidigt, redan i skolan. ”Vindarna blåste åt olika håll hela tiden och det var mycket snack. Ingen hade råd att säga något positivt i onödan. Känslan jag fick var att det gav en stor fördel om man här länge hade släkten boendes här – vilket också känns logiskt. Man borde ju gynnas socialt om man har släkt här redan från början.

Själv hade jag inte detta, inte heller många av de som kom för att senare flytta. Jag studerade, gick gymnasiet där det faktiskt var en stor skillnad i öppenhet. Jag kände där en sorts frihetskänsla.

Studerade i Östersund och i Örebro, även om det bara var ett halvår så var skillnaden även där stor. Skillnaden att jag kunde deltaga lättare”

Idag finns det en grupp där de jobbar med gemenskapen här i Töreboda. Det tycker jag är positivt.

/Malin

Känner att jag har fått tillbaks mer takt känsla igen, uppskattar musik och kan även koncentrera mig bättre och därmed se hela program på tvn, jag har mer känslor överlag.

Mycket Amanda Jensen och Green day men även 60,70 och 80 tals musik brukar jag lyssna p.

Det är den positiva delen jag nu upplever efter ½ år som medicinfri.

Är medicinfri idag, jag har varit det i omkring ett halvår nu, har endast lyrika och sömnmedicin, dessa har jag vid behov.

Jag och min familj tycker nu att symtomen påminner mer om den första diagnos jag fick första gången jag  kom till den psykiatriska mottagningen i Faklköping., efter en intervju fick jag den diagnosen ställd av en psykolog.

Har iof läst att det är ganska vanligt att man har båda.

Känner mig lite fundersam över min diagnos ibland trots allt och har gjort det men vill samtidigt visa respekt för min nuvarande  läkares bedömning.

Min läkare säger att jag inte är typiskt bipolär, har dock en symtombild som liknar den mycket, därav ospecificerad.

Har bla haft symtom som gränspsykotisk, humörsvängningar , imppulls kontrollstörning, viktförändringar , självskadebeteende som symtom.

Tränat mycket intensivt under vissa perioder då jag haft mindre medicinering , mindre biverkningar och mera ork.. Flera mil i veckan. Har tom tagit ut mig så jag svimmat i duschen.

Nu har jag som sagt en ospecificerad bipolär sjukdom och samtidigt fått besked om att den neuropsykiatriska utredningen har lagts ner eftersom det inte finns behov av det , att jag har fått sjukersättning och att kön är lång.

Jag har läst om symtomen flera gånger och tycker att det stämmer ”på gott och ont”.

I gymnasiet , åk 3 när jag var 18 år hade jag en pojkvän som var snäll i början men sedan stegvis förändrades och började utnyttja mig sexuellt ,knuffa mig .och jag blev så rädd och stressad minns jag.

Blev också gravid och fick göra abort eftersom jag gick i gymnasiet och läget var som det var. Det kändes mycket tufft men kändes som det enda rätta då.

Jag har inte pratat med någon psykolog om detta mer än att det är nämnt. Tror jag hade behövt det prata om det med någon egentligen för detta har följt mig genom åren mycket skam. Började , hitta sämre i skolans lokaler  ganska snart efter min flykt från min dåvarande pojkvän.  kände mycket stress ångest och trötthet under sista delen av gymnasiet.

Så jag  var glad  att jag lyckades ta min examen trots detta och det är jag fortfarande. tidigt just där och då. Det här har följt mig genom åren.

Minns att något hände med koncentrationen och mitt minne , orientering och  kände mycket stress, mina snälla klass kompisar fick hjälpa mig mer och mer att komma i tid till lektionerna. Så tacksam för att de ställde upp.Fastnade på skolans toalett med symtom likt OCD som jag även har idag.

Det jag skulle komma till är att jag nu när jag är medicinfri har fått tillbaks mycket stress, mer känslor som ofta tar över ganska impulsiv igen detta är dock bättre än i tonåren och ingen självskada eller funderingar på suicid har jag heller. Skadar mig inte fysiskt idag ändrar dock hårfärg ibland , många färger har jag haft genom åren från rött, mörkt och blont. Jag och min sambo har haft en allvarlig diskussion kring min vistelse på dejtingsajter som jag tröstat mig med pga mitt bekräftelsebehov .

Har även handlat gjort spontana inköp i ett tröstande syfte som en tv som vi skickat tillbaks nu.

Jag och min sambo är olika men vi trivs samtidigt ihop.

Jag känner mig oftast sedd för min personlighet förutom min problematik och är trygg med honom. Han har aspergers syndrom och vår kommunikation har ibland blivit problematiskt men vi jobbar på det. I Början blev vi ihop och gjorde slut ungefär en gång varannan  vecka.

Är glad att jag har honom kvar. Han är stark och envis måste jag säga.

Det som gjort och gör mig förvånad är att ingen medicin hjälpt mot impulsiviteten som inköp osv gjorde inköp även med litium trots att jag inte hade ett mobilt bank id under perioden. Det har alltid varit mer av spontana inköp då och då, inga längre perioder och både under upp och nedvarvning i humörsvängningarna.

Har ett möte inbokat hos min läkare i december och tänker ta upp detta med dessa symtom då  har respekt för hennes bedömning ändå.

Har även en fundering kring om mitt beteende att lägga till  ca 50 personer på Facebook samma vecka eftersom jag känner mig ensam  som jag känner att jag behöver ta bort det som vänner pga av rädsla att dömas , kritik osv kan vara en del i detta, ingen aning.

Hursomhelst om det skulle vara detta så har jag  sett att medicineringen  är  delvis  samma i båda fall. Dessutom min ångestdämpande och sömnmedicinen som jag nu har vid behov så går ingen ”nöd” men kommer nog ta upp denna fundering ändå.

Det som känts viktigast för mig nu är att när jag varit för stressad få möjlighet att sova ut vissa nätter ordentligt med hjälp av min vid behovsmedicin känns också som att  motionen hjälpt mig mot min  stress mycket. Detta är inget försök till självdiagnostisering utan en fundering jag haft under många år men inte vågat ta upp av respekt för läkarens diagnostisering, har inte velat verka ifrågasättande vad gäller diagnos .

Dock har jag även under perioder känt mig mer avtrubbad och lite  ”loj” men det har ju samtidigt varit nödvändigt med mina symtom som stundtals varit mycket allvarliga.

Så är mycket  tacksam att det funnits  och hjälpt mig .

Men som sagt känns mer hanterbart nu.

Hoppas det håller i sig.

Mvh Malin

Jag och Adam har kommit underfund med att sysselsättning känns extra viktigt  nu för tiden, dels som sjukpensionär, dels i corona situationen. Finns ju en del bra lösningar på det. Har läst att man har rätt att studera lite även fast man har sjukersättning. Som hobbysyssla alltså, har funderat på någon kurs, en skrivkurs är jag ganska sugen på just nu.

Motionen fungerar faktiskt oväntat bra som stress-dämpare för min del, ger mig samtidigt mer energi till resten av dagen, men även andra rutiner som frukost, lunch och kvällsmat på ungefär samma tider varje dag är också viktigt, har jag märkt.

Vi beställer en matkasse, som hämtas varje måndag, fungerar bäst för oss.

Det som är lite problematiskt är min mage, den har alltid varit sådan, en IBS diagnos har ställts tidigare.

Försöker tänka på detta. Detta har gjort att jag måste gå på toa nattetid. Vilket stör min sömn.

Så tar min vid behovs medicin för ångest emellanåt. Fungerar bäst för mig. Känns bra att det fungerar hyfsat på detta vis ändå.

Jag är inte främmande för att börja med mer medicin är det behövs igen, kommer dock vara lite mer vaksam mot biverkningar som jag upplevt extremt begränsande.

Tex den stora tröttheten, sötsuget och övervikten. Känns som den ena även allt för lätt lett till den andra hos mig. Så ändå glad att det för tillfället fungerar hyfsat bra

Känns svårt med Balans och överväganden i medicin frågor, så är glad att jag har en sådan bra och klok läkare som också en god lyssnare, något som  också känns bra. Trivs med henne.

Idag var vi på Skaraborgs sjukhus, Adam hade ett läkarbesök hos reumatologen. Vi gjorde det till en fin dag, var fint väder och trevligt.

De har en fin och rogivande damm med fontän på framsidan, perfekt att ha vid ett sjukhus egentligen, vilken bra ide.

/Malin

Jag har inte många vänner, har alltid haft ganska svårt med det. Relationer.

Redan under gymnasiet gick det lite uppochner med relationerna till vänner. Ibland fick jag ångest, men kände ändå att det var fina människor i klassen med mycket värme. Minns särskilt under projektarbetet i slutet att det blev lite fel från min sida.

Oftast händer det när jag överanalyserar saker, tyvärr har mina mediciner inte kunnat justera detta. Detta är mina starka känslor. Till vardags kan situationen se ut på följande sätt. Jag kanske har hälsat på en person som inte hälsade tillbaks. Ganska omedelbart får jag en stark obehaglig känsla. Min tanke blir sedan ofta, att det är ju en liten ort, personen kanske vet att jag har psykisk problematik och har dömt mig på förhand. Jag tar det mot mig själv.

Däremot vet jag samtidigt logiskt att personen antagligen har egna saker att uträtta, kanske är stressad, ska hämta sina barn på dagis eller liknande.  Att dessa tankar ska ta över min starkt obehagliga känsla, är däremot svårare.

Jag har övat på att det ska ske snabbare. Själv tar jag ut detta i förväg för jag behöver  skydda mig. Jag har ofta tagit ut sådant i förväg , för jag känner att jag behöver skydda mig från den obehagliga känslan. Samtidigt som jag logiskt vet det andra, personen har kanske inte ens sett mig, eller som sagt har antagligen egna ärenden. Därför har det ofta hänt att jag sårar andra för att skydda mig själv från obehags känslan.

Ett exempel är när jag lagt till personer på Facebook och andra sociala medier för att slippa känna ensamhet, samma vecka tar jag bort personen som vän eftersom jag är rädd att bli sårad, att personen ska vara elak , tycka illa om mig och jag känner att jag vill bli omtyckt. Skäms för det men behöver bekräftelse. Så gilla markeringarna nästan blir något jobbigt eftersom inte alla likar istället för bra för de som gör detta.

Tyvärr, önskar jag inte hade varit sådan för det är inget jag är stolt över. Jag tar oftast ut sådant i förväg för att skydda mig själv. Min teori är att har jag varit mobbad, och blivit så sårad av detta. Men jag vet inte. Vet bara att den perioden önskar jag ingen att gå igenom.

Känslan när jag möter någon som inte hälsar har ibland gjort mycket ont. Tar det mot mig själv , sårar andra dessutom. Blir helt fel och slår ju även tillbaka mot mitt sociala liv.

Så relationer känns svårt för mig.

Känns bra att jag har Adam. I dag gick vi en lång promenad längs Göta kanal, det blev en fin promenad, det var dessutom soligt.

//Malin

Nu är det höst , det innebär bland annat att jag kan börja sminka mig igen , vilket jag faktiskt tycker är kul ( en hobby där ,jag dessutom har stor möjlighet att vara kreativ när jag inte känner mig för stressad…

Att jag gick ner i vikt från mina tidigare 82 kg, känns faktiskt bra , inte endast för hälsan,  den fysiska och psykiska, utan också för självförtroendet, nu känner jag igen mig själv igen. Känns faktiskt bra.

Jag och Adam har diskuterat hur vi ska kunna samarbeta på ett bra sätt ,  så vi har börjat med listor, verkar vara en bra idé,  vi ska fortsätta prova detta, under en längre tid.

/Malin