Tro , hopp, kärlek,…Samarbete och ansvar…❤
Idag är jag 34 år, har minst antal sorters psykofarmaka någonsin( citalopram under PMS) och har bestämt mig för att leva livet fullt ut, äntligen…
Jag bor med min kärlek , kanske fel att säga men den jag tror mest på och har känt mig attraherad av på riktigt…Inte för att jag inte tror på mig själv utan snarare för att jag måste ge mig denna chans efter alla år och eftersom jag har insett att jag inte är en person som ger upp någonsin.
Jag har blivit en starkare person något som min läkare också har sett och är glad åt.
Jag har haft min läkare i omgångar ändå sedan tonårstiden nu är hon på väg in i pension.
Jag uppskattar henne mycket och hon är och har ALLTID en god lyssnare. 💖
Eftersom jag inte trivts i relationen med mitt ex, som jag berättade, under ca 2 års tid.
Jag fick nog och ville inte leva i en relation där bara en (jag) hade livsmål emellanåt då jag hade ork eftersom jag i princip fick agera vårdpersonal, hembiträde osv åt mitt ex. 🥰 samtidigt som jag inte fick störa honom.
Det som hände ca år 2020 var att jag tappade alltmer känslor. ❤
Jag ville bara bort. Men jag har aldrig gett upp, är faktiskt ganska stark, efter allt.
Så jag sa ärligt att jag kommer ge kärleken en ny chans eftersom jag inte vill ge upp. Jag gick ut på Badoo, men min sambo ville inte släppa vår relation, jag såg att han kollade min mobil och ändrade ständigt mitt lösenord men det blev många efter ett tag. Hade ingen annanstans att flytta men var som sagt mycket på badoo.
Jag märkte ofta ett avundsjukt beteende från min man. Trots att jag varit ärlig. Jag gick ofta till mina föräldrar eller var ute på motionsrundor.
Jag och William chattade lite via badoo under ett års tid. Kände först ett starkt intresse och attraktion av honom som många andra.
Kunde inte släppa honom fast jag fick höra elakheter från mitt ex. om både William och mig själv.
Känslan ökade och efter ett insåg jag att jag var jätte förälskad.
En granne berättade en dag att han faktiskt skulle bli våran nya granne. Det var då som Adam började gå ut med soporna och läget förvärrades.
Jag var ändå hoppfull. Idag bor jag med en mycket fin man han är mycket empatisk , musikalisk , driftig och mycket teknisk och teknikintresserad.
Är enormt lycklig , hoppfull och upplever minst stress någonsin…🙂❤
/Malin
Hemsidor och inredning
Min man William och jag har ägnat oss åt lite olika inrednings/hemmaprojekt.
En hemsida till Williams fina butik som reparerar datorer och telefoner och säljer tillbehör.
Jag har pysslat med hemsidan och William och jag har också tillsammans och med fin bärhjälp ordnat ett eget gym/tränings rum. (passar ju förresten fint) i dessa tider.
Det känns jättekul att kärlek och projekt går att kombinera. Jag kanske skulle satsat på eget företags- jobb/projekt redan från början eftersom jag hela livet har varit och är ganska kritikkänslig och envis som person (har svårt att samarbeta) och ta kritik samt är känslig och tar åt mig lät av olika kommentarer. Jag är lättkränkt.
Men det som är fint med personer jag uppskattar, respekterar och älskar är att det fungerar mycket bättre att samarbeta med dem.
Jag och William passar jättebra och samarbetar fint. Min syster Sanna är egenföretagare och pysslar med styling och inredningsprojekt samt fotar.
Hemsidan är under ständig utveckling då olika foton på produkter kommer läggas in samt ev. försäljning av Italiensk parfym, mycket spännande….
Här kommer lite bilder från projekten…inredning och hemsida…
Kreativitet ett viktigt sätt att hantera känslor av ensamhet- under Coronapandemin…
Att jag ofta känner mig utanför och är ganska lättkränkt skulle kunna ha med min högkänslighet att göra. En gång sa en psykolog till mig att jag antagligen är högkänslig. De partners jag har haft en relation med har alla varit kreativa på något sätt. När jag tänker på det nu i efterhand har alla också uppskattat musik och kunnat sjunga. Jag uppskattar musik mycket men vågar inte sjunga eftersom andra då kan höra och jag har svårt för ev. kritik. Har OCD och höga krav i övrigt likt många med anorexia så är jag också hård mot mig själv.
Min första dejt som jag träffade i gymnasiet visade sig vara med i ett hårdrocksband som har spelat på Törebodafestivalen, häftigt!
Min andra relation var dålig pga att han inte kunde hantera sin aggression han hade en ADHD diagnos och var driven och kreativ . Adam kunde sjunga fint, honom hade jag ganska nyligen en relation med, som tog slut efter ca 15. Sammanfattningsvis vill jag bara berätta att kreativitet I relationer verkar attrahera mig.
Min nuvarande relation med William ( som också är en mycket bra , musikalisk, sångare, driven och väldigt kreativ. Han har under 5 år sedan ha kom till Sverige startat ett fint företag här i Töreboda, med bra recensioner och han har verkligen ett driv utöver det vanliga. Det attraherar mig oerhört mycket. Go William! 😊❤
I morse, jobbade han natt I butikslokalen som ligger vägg i vägg med lägenheten. Han hade redigerat en kort film med oss via ett redigeringsprogram på datorn, det var väldigt fint och romantiskt gjort. ”Jag smälter fullständigt!” Alla relationer har givit erfarenhet , men mest hopp känner jag i den med William, (nu i mogen ålder).
Älskar dig William!
Ha en fin dag, trevlig helg önskar vi ALLA andra kämpar!
/Mvh Malin Jönsson
Vikten av ett rakt, respektfullt och fint bemötande för ALLA patienter/ och patientgrupper…
Ja, detta med ett bra bemötande inom primärvård som är det första man söker sig till för bedömning och vidare hjälp är oerhört viktig.
En för mig bra vårdkontakt, har enligt mig detta förhållningssätt, i bemötande: rakhet, ärlighet, visar empati i bemötandet. Håller sig också till ett professionellt bemötande enligt riktlinjer och inte låter sitt privata mående såsom , stress ”spillas” över på patienterna , utan hålla ett likvärdigt , värdigt, respektfullt bemötande åt Alla. Också viktigt att en välvilja och driv och ambition och ett stort ansvar visas under varje enskilt vårdmöte.
Personligen har jag mått riktigt dåligt då min oro emellanåt vistats bort med någon slags hänvisning till min diagnos. Nej , orolig och noggrann som person har jag alltid varit redan från barnsben. Det är en del av min personlighet och bör bemötas med respekt vilket iof alla olika diagnoser också bör. Det ska vara en hjälp i vård och behandling med en diagnos absolut inte en anledning till ett mindre bra bemötande eller mindre respekt. Det tycker jag är helt fel eftersom ”vård”, heter just vård av en orsak.
Förtroendet mellan vårdgivare och patient kan annars ställa till det mycket i vårdkedjan. Och resultera i att man inte känner den tillit som är av jätte stor betydelse för en snabbare och säkrare diagnossättning.
Jag har haft ca 7 olika diagnoser som har ändrats eftersom de aldrig stämt helt enligt vården genom åren.
Idag ska jag äntligen få traumaterapi mot det som hände i tonåren och som fortfarande grämer mig. Bättre sent än aldrig.
Jag har haft ca 7 olika diagnoser som har ändrats eftersom de aldrig stämt helt enligt vården genom åren.
Har dessutom nyligen haft anorexia med ett BMI på 16.9 i vintras ,med hårväxt på kinden och i nacken. Har alltid velat stå på egna ben samtidigt som jag bryr mig nästan för mycket om andra.
Nu har jag dock fått ”lite nog”, är 35 och måste tänka på egen plan innan livet tar slut fullständigt.
Har dessutom nyligen haft anorexia BMI 16.9 i vintras ,med hårväxt på kinden och i nacken. Har alltid velat stå på egna ben samtidigt som jag bryr mig nästan för mycket om andra.
Det har medfört att jag öppnat ögonen och tyvärr blivit lite bitter samtidigt. Men jag ska göra mitt bästa för att istället kunna försöka fortsätta bidra med dessa erfarenheter och kanske hjälpa till på något sätt.
Detta är för andra men även för min egen del kan jag vara ärlig med. Jag måste vidare nu. Äntligen. Ska försöka . Mer Kärlek, Respekt och välvilja åt ALLA nu , tack ! ❤
Jag har alltid haft en personlighet med bra självförtroende i saker jag gör, men samtidigt väldigt dålig självkänsla och har tom varit självdestruktiv.
Har hört att jag är ganska klok , av mina fina vänner. Detta ambitiösa , kloka men väldigt osäkra har ofta gjort mig missförstådd. Detta behöver belysas åt andra som är i samma situation.
Av ren välvilja och med ett nytt livshopp och mer energi…😊❤
Detta är för andra men även för min egen del kan jag vara ärlig med. Jag måste vidare nu. Äntligen. Ska försöka .
Mer Kärlek, Respekt och välvilja åt ALLA nu , tack ! ❤
Tur att jag har William han har verkligen gett mig ett nytt livshopp 😊❤❤❤
Kärlek , mindre känsla av ensamhet och hittills redan en lite bättre självkänsla.
Bra och fina relationer med ett stort mått av empati och värme ❤är så viktiga och betydelsefulla, det vet jag nu ❤
Tack för att du finns William och dessutom här i Töreboda❤
Känns som min personliga revansch dessutom 😊❤💖
Personligen gillar jag också egentligen att vara positiv, det är så jag hanterar min vardag bäst. Så detta skriver jag här och sedan försöker jag leva i nuet, som man gör via meditation. Den strategin fungerar bäst för mig. Jag är inte arg på någon enskild person utan detta känns mer som ett ”samhällsproblem”. Och det är på så vis det endast kan ändras, har läst grupppsykologi i gymnasiet och på socionomprogrammet och eftersom människor är flockdjur så drar jag slutsatsen att en ändring behövs tydligare struktur/ lag och tydligare, mer lättillgänglig info om patienters rättigheter, snarare än hos enskilda.
Bra med broschyrer hos vårdcentraler och alla olika patientföreningar. Risken på en liten ort kan ju annars lätt bli en tystnadskultur, mindre bra arbetsmiljö. Jag beundrar alla som vågar stå upp för ett värdigt bemötande med mycket respekt trots att riskera att förlora sitt jobb. Jag har tyvärr sett det hända på vissa arbetsplatser, vill ej ange namn. Men det var under på en avdelning på kärnsjukhuset där jag fick ett sommarvikariat , första sommaren efter gymnasiet innan jag började studera i Östersund.
Önskar alla en fin , respektfull dag ❤
/Malin Jönsson
Inredningsglädje och kreativitet i familjen- Hemmapyssel pågår , så smått 😊❤
Och det är faktiskt något av det roligaste jag vet, skaparglädje ,( lagom projekt ) , och kreativitet…
Jag har tänkt på att alla vi systrar är kreativa. Jag har två yngre systrar, Sanna som är inredningsstylist , ( Visual Merchandiser,) i Stockholm, har jobbat för Micael Bindefeldt som praktikant, Eva Attling och nu jobbar med eget företag, #sannahermine med olika reklam uppdrag där hon inreder samt fotar, och även på Granit.
Linda som är utbildad nagelteknolog, har jobbat på Gina Tricot i Skövde och nu har utbildning via affärshögskolan och jobbar på HSB , i Mariestad och i Skövde.
Jag gör mitt kreativa här hemma, eftersom jag hursomhelst är sjukpensionär idag…
Efter många försök i arbetsträning som har gått bra och folk har varit relativt nöjda, dock har jag haft svårt med min tilltro på mig själv , tyckt det varit jobbigt att känna mina egna och vad jag alltid trott varit samhällets höga krav, min osäkerhet och det ständigt jobbiga traumatiska minnena, har gjort att självkänsla knappt existerat, känner mig ofta nedtryckt av mig själv eftersom jag många gånger har blivit nedbruten av andra, jag har ju också samtidigt alltid varit en väldigt känslig person, lite på gott och ont, men samtidigt ambitiös (anorexia patient, i ett nötskal)…
Denna sjukpensionärsperiod, känns ändå bra och nödvändig, eftersom jag jämnt går ”all in”, i saker och projekt, oftast är mycket noggrann och detaljerad och anklagar mig själv för minsta fel jag gör.
Så oavsett vad diagnosen slutar på, efter traumaterapin som min läkare har ordnat och som jag snart får börja så har den varit väldigt välbehövlig . Coronapandemin har däremot gjort att anorexian (vaknat) och nyligen var mitt BMI på 17.6. Vilket är anorexia tyvärr.
Men nu idag år 2021, är vikten över (tippvikt) och känns som jag kan tänka igen , mindre hyperaktivitet efter måltider, mycket tvång kvar men samtidigt är ju inte coronapandemin borta på ett tag . Vaccinet ger ju i alla fall hopp, åt alla. Jag tycker ändå att det känns hoppfullt och bra att det finns ett grundvaccin, särskilt med tanke på den tredje vågen av pandemin som (lurar).
Att jag nu har en normal vikt är väldigt bra på många sätt. Hade jag nyligen svårt att tycka men fördelarna överväger enormt nu när jag verkligen har fått riktigt hopp och ny livsmiljö och vardagsglädje tack vare min kära William. Obeskrivligt bra är det.
Måste fortsätta hålla en lagom koll på vikten också, jag har ställt undan min våg annars lockar den för mycket och inget jag vill riskera, eftersom jag är så känslig för återfall och med tanke på att det tyvärr är vanligt, att alltid ha en sårbarhet om man en gång, liksom jag har drabbats av ätstörningsproblematik.
Idag sysselsatte jag mig bland annat med att hänga upp lite tavlor/ fotografier hos William och mig. 😊❤
-Lycklig, Lycklig och lycklig
Härligt att få börja blogga här hos Riksförbundet Balans, igen…
Att min och Adams relation inte har varit ”toppen” har varit ett faktum under ca 2 års tid…
Jag är en envis person ,och vill lösa sa allt, ( helst på egen hand), såsom min och Adams relation , tänkte många gånger under detta år att kanske, kanske blir läget ett annat imorgon, och försökt se någon form av lösning, ”Vi har ju så många dagar , år av fina gemensamma minnen ihop, har känts mycket viktigt för mig att rädda situationen , och oftast och får det mesta.
Men ju äldre jag har blivit , sett vänner och bekanta utbilda sig , få bra jobb och bilda familj , har mina egna livsmål ; även blivit tydligare och jätte viktiga för mig .
Samtidigt som mitt liv många gånger inneburit en mycket ” känslosam och skör vardag”, jag beslöt mig för att jag ville bidra via olika intresseföreningar som arbetar FÖR, psykisk hälsa.
Det har OCKSÅ varit ett sätt för min egen bearbetning , länge. I bästa fall kan jag ju , bidra och hjälpa andra dessutom.
Kring min och Adams situation, har jag kämpat och kämpat , försökt och färskt se någon form av lösning.
Min livsvilja är tillbaka, och mitt bättre mående med, vilket bekräftar att vardagens situation spelar en stor roll för känslolivet.
Just nu tar jag endast den antidepressiva medicinen Citalopram, 4 dagar, innan PMS, om jag blir deprimerad igen, jag har jag heller inget problem att ta mer medicin med det viktiga SYFTET i åtanke , att det aldrig får gå så långt som det en gång i tiden gjorde kring självskada och livsleda. Men har känt mig så bra under en lång period nu , hursomhelst och det är ju mycket positivt.
På senare tid har Adams och min relation stressat mig oerhört ; mycket jobbigt och påfrestande att vara i en relation särskilt under coronapandemin där man inte trivs.
Jag började någon gång för ca 1 år sedan tänka att jag inte trivdes i relationen ; allteftersom blev den känslan tydligare och till sist blev läget outhärdligt (tyvärr).
Jag började någonstans för ca ett år sedan att tänka att jag /man lever ju bara ett liv, så nu vill jag verkligen försäkra nå mina mål innan det är försent.
Om jag får något barn är osäkert men känns som bättre förutsättning jämfört med när man är i en dålig relation.
Nu finns också andra bättre förutsättningar, såsom fertilitet, inga medicinbiverkningar, genuina kärlekskänslor, en normalvikt , framförallt envishet , stabilitet , energi och ett stort driv från bådas håll.
Detta måste vara en förutsättning eftersom, jag är VÄL medveten om att ALLA barn kräver högsta ansvar, empati, förståelse ; bli lyssnade på, uppmärksamhet och välvilja..,
Detta har varit prio ett efter mina dåliga erfarenheter , ett stort ansvar har jag faktiskt Alltid tagit ; med olika mycket energi oftast pga. biverkningar i samband med livssituationen.
Har fått ett nytt hopp om en fin vardag ,och det känns underbart varje dag !
Kärlek till Alla
/Malin
