Det har varit en upptagen vecka.
Tänker att det är då som ens tendenser visar sig som tydligast. Mina svårigheter att underhålla en komplett helhet kommer fram. Mycket ska klaffa: Hemmet, arbete, personliga relationer, hälsa, osv. Eftersom jag ligger lite efter på flera av dessa områdena så blir varje en stor börda bitvis. En normallång arbetsdag är många gånger kämpig.
Denna veckan har jag jobbat över ons-fre och ska även jobba på söndag. Ingen aning om hur det är för andra, jag har ett ganska begränsat förråd med ork, lust, tankekraft. Efter 12 timmar på jobbet pallar jag knappt ordna något att äta. Städa, diska och tvätta finns inte ens som en förbigående tanke. Brukar diska ur stekpannan, med gårdagens fett i sig, och göra något enkelt som ägg och bacon. Sen åker dagens matlåda upp på bänken innan jag gör mig redo för sängen (tackar gudarna för att jag äntligen börjat få ordning på det här med att göra matlådor under helgen). Då ser det ut på detta vis. Många gånger har en sån här syn fått mig att tappa orken helt. I mitt sinne blir denna kulle ett övermäktigt berg. Ett berg som med enkelhet och god vana ackompanjeras av obäddad säng och fördragna gardiner. Känns bisarrt att det är så enkelt för mig att trigga en isoleringsepisod. Inte ens 10 minuter efter att jag vaknat, stod jag på balkongen med kaffe och cigg. Solen lyser, det är lördag, inget bokat för dagen. Kommer på mig själv med att inte njuta av det ens en sekund. Hjärnan har redan satt fart och jag stressar upp mig själv genom att förvandla frivilliga sysslor som gör mig gott till måsten. Måste städa, måste diska, måste träna…..

Värmde frukostbulle i ugnen och kollade på en serie istället, sen tog jag denna bilden. Glad för det. Detta bombnedslag är inget bombnedslag, faktum är att jag kommer diska och städa upp detta på nolltid. Efteråt kommer en känsla av välbehag och att jag gjort något bra infinna sig. Träning, tvätt och allt annat sånt där är inte heller någon match direkt. Det ser jag nu. Att hålla ordning är inga måsten, det är saker jag vill!

Det är lördag, solen lyser och allt är som det ska…

När jag var runt 8-9 så gick något i mig sönder. Under mina levnadsår fram till den punkten så hade min omvärld, främst de som skulle vårda och älska, gång på gång svikit mig. Cynism slog rot och växte sig stark tillsammans med misstro och isoleringsbejakande beteenden. Mer än 20 år efter det här ögonblicket är skeptiskt bemötande av andras förslag min standardinställning. Det är väldigt irriterande när jag hör mig själv ifrågasätta andra utan egentlig anledning. När jag kommer på mig själv med att ifrågasätta för mycket så ber jag om ursäkt, vissa dagar känns det som att det är det enda jag gör. En effekt av detta är att allt som är mainstream och populärkultur näst intill är omöjligt för mig att se på med positiva ögon vid första möte.

Det är två saker som verkar vara i ropet just nu(vad jag vet, kan inte direkt stoltsera med att jag håller mig uppdaterad), paddel och kallbad. Min inställning till paddel kan ni nog räkna ut men hör och häpna så var bastu en regelbunden grej under perioder när jag växte upp. Och efter bastu kommer inte så sällan havsbad. Jag är en kicksökare, men vissa saker har mest gjorts i grupptryckets och ungtuppens tecken: Hopp från bryggan ner i vatten som inte blivit riktigt sommarvarma, promenader i kalla väder, kallduschar. Helt enkelt så är jag inget fan av nedkylning. Det här har gått så långt att jag till och med börjat bli lite fobisk emot det. Några av mina vänner samlas varje söndag och badar, oavsett väder. De har frågat mig om jag inte ska vara med jag också.

Såhär i efterhand har en pytteliten känsla av triumf infunnit sig. Med mage som smärtade av ångest och rädsla gick jag sakta ner för en av stegarna ute på bryggan i bilden. En hinna av is låg fortfarande på ytan, ändå höll jag mig kvar med vatten upp till axlarna i kanske en halv minut. Ska inte lova för mycket, hoppas ändå kunna meddela liknande framgång om en vecka. Kan jag så kan du!

Ångest, depression och andra mentala åkommor kan verkligen slå till när som helst under livet. Om jag inte minns helt fel så kommer vi alla, statiskt sett, ha det i våra liv på ett eller annat vis. En del av oss är känsligare än andra för det. Min uppfattning är att en specifik sak alltid leder till psykisk ohälsa: en kass barndom!

Just min barndom har jag alltid försökt förtränga, redan när jag var barn. Längtade så efter att få bli vuxen och glömma. Nu är jag vuxen och har varit det ett tag, dock hänger barndomen envist efter som en ond ande. Min grundkänsla av otrygghet, självhat etc. är därifrån.

Jag har min vanliga terapi som besöks sisådär varannan vecka beroende av behov, som av ödet så har jag även fått möjligheten till flera sessioner av en terapi i form av guidad meditation. Terapin låter dig möta ditt inre barn och det är just detta jag är rädd för. Det finns nog inget som gör så ont i mig. Vad jag har gjort mot andra är en källa till mycket av mitt dåliga mående, men jag vet inte hur jag ska förlåta mig själv för vad som gjorts mot mitt inre barn. Tänk dig allt du gjort i livet, som egentligen skadat dig själv. Tänk dig då istället att du gör det emot ett barn. Det äcklar mig ända ner till de djupaste delarna av min själ när jag tittar mig själv i ögonen och ser allt från det perspektivet. Just då hatar jag mig själv ännu mer.

Hade en session för några veckor sedan, då grät jag och mådde ganska dåligt några dagar efter. Fick upprepat det som jag egentligen redan visste; det måste bli en förändring hos mig. Allt som kunnat hålla mig flytande har jag greppat efter likt en drunknande. Men allt som hållit mig över ytan har också skadat min kropp, rivit min själ och sakta men säkert suddat ut den jag en gång varit. Det är inget liv utan endast en överlevnad som med all säkerhet kommer leda till min död. Det är vad jag hade med mig hem den gången. Undrar vad jag kommer ha med mig hem idag.

Vid skrivande stund så är det lördag. Lördagar är svåra för väldigt många just nu. Misstänker att det inte bara är jag som vaknade i morse(Beroende på hur en räknar, jag gick upp vid 11) och funderade över vad den här dagen ska bära med sig. En lördag innebär väl umgänge med vänner/familj, någon aktivitet som exempelvis utflykt eller kanske bara en tur i det lokala samhället? Det är inte så lätt att få till någon av dessa hälsosamma nöjena just nu, för mig har det egentligen aldrig varit något som stod på menyn. Istället för tanke på aktiviteter med vänner så funderade jag över vad jag kunde göra som inte skulle förvärra måendet. Vid tillvaknande har varken depression eller ångest fått ett ordentligt grepp ännu, det finns en ganska kritisk tidslucka som oftast sätter prägeln på resten av dagen. Ifall en rejäl sats med kaffe kokas upp, datorn slås på, utan att gardiner dragits åt sidan, ingen riktig frukost dukats fram och sängen inte bäddats. Då är olusten på livet med ett sinne som försöker fly ett faktum. Just den kombinationen har jag bemästrat och de flesta dagarna under min senaste sjukskrivning spenderades på just detta vis, lamslagen och isolerad. Istället åt jag ett äpple, drack lite mjölk och gav mig ut på en joggingrunda.

Motion är ett fantastiskt verktyg och utan så vet jag att det inte tar lång tid innan allt i mitt liv brakar samman. När jag är ute på mina turer så märker jag att hjärnan får arbeta på ett hälsosamt vis och konflikter i mitt inre reds ut. Ju mer sinnet befinner sig i konflikt, desto mer behöver jag motionera. Promenader fungerar ofta alldeles utmärkt, men den bästa medicinen är jogging. Allra helst i skog och natur, lite kuperad terräng under sulorna kan kännas som moln en bra dag.

Väl hemma så kom dock svårmodet på oönskat besök ännu en gång och lusten förvann. Känslor är ibland väldigt svåra att tolka och tanken slog mig att jag kanske bara var lite trött. Behöver rådfråga min terapeut om det här är rätt sätt att tampas med fenomenet (jag glömmer saker). När sådana här saker sker i mitt inre så behandlar jag det som när ett barn skriker, ibland får en pröva sig fram för att se varför barnet är missnöjt och lite så är det med mitt sinne. Så jag lade mig i sängen med tanken att jag kanske bara behövde sova lite till. Där låg jag och snurrade tills jag tröttnade och istället prövade att meditera. Då slog det mig att jag varken borstat tänderna eller duschat(Att det ska vara så svårt att ha ordning på de basala sakerna!). Sagt och gjort, sen slog det mig att jag inte ätit något ordentligt heller. När även det var löst så stod valet mellan att göra något av dagen eller ge efter för datorns lockrop.

5 minuter senare låg en runda kläder i tvättmaskinen och bilen rullade mot Munkedal. Antikt och second-hand har varit en tillflyktsort så länge jag kan minnas och där finns 3 butiker av det slaget så vitt jag vet. Två av dem var tyvärr stängda, så jag landade i en ny butik. Det var grejer överallt och jag såg nog inte en tiondel av allt som fanns trots flera varv i gångarna, några retrovykort som mina vänner ska få hemskickade blev dagens fångst. Butiken ägs av ett jättetrevligt par som jag hade nöjet att samtala med en ganska god stund. Utöver butiken äger de ett närliggande militärmuseum, vilket dukade upp för många framtida diskussioner. Jag är och har alltid varit ganska gubbig av mig, så militärhistoria är lätt att locka med. Ser fram mot att besöka denna butik igen.

På vägen hem så funderades det över nästa sak som ska förgylla denna dagen. Jag har aldrig bakat bullar utan assistans och en utmaning är ju utvecklande, efter ett stopp på Ica var jag redo att ta mig an den. Av bara farten glömde jag nämna att den där nyligen genomförda diagnos-screeningen var för Bi-polaritet och ADHD. Vilket jag tror kan ha en del att göra med hur exempelvis matlagning eller bakning går till när Svensson är i farten. Många gånger har lärare, familj och partners blivit galna på mig när jag ska göra saker.

Kan verkligen förstå dem, många gånger suckade jag över min velighet under baket. När mindre rätter ska kastas ihop i köket så är mina tendenser inte allt för synliga, denna gång allt för uppenbara. Det är rent teoretiskt inte särskilt svårt att läsa igenom ett recept och sedan göra förberedelser i beskriven ordning, Verkligheten en annan. När jag hade börjat blanda alla ingredienser för degen så hade inte smöret blivit framställt för rumstemperatur, vilket fick lösas i ugnen (har ingen mikro ännu). Gick typ sådär, smöret var ändå i stora osmälta klumpar när jag blandade ner mjölet efter en mycket längre stund än vad som angavs i Icas recept.

När jag så småningom fått ihop en deg jag kanske kunde lämna för jäsning var det dags för nästa grej, jag hade glömt ha i ägget…. Hela jäsningsprocessen, kavlande av deg och kludderi med smörkrämen är en historia av in och ur –plockande av ingredienser, köks-redskap som diskades ett flertal gånger och allmänt tidsslöseri. Den där känslan av att något som en gjort faktiskt är bra, den har jag svårt för. Men tamejtusan om inte bullarna blev helt okej ändå. Det luktar till och med sådär hemtrevligt av kanel och kardemumma, tänk att lille slarvern Svensson kunde få ihop något sånt. Spännande att se hur nästa batch blir!

Klockan är nu 21.30 och jag lyckades vända en potentiell skräpdag till en mikroskopisk känsla av välbehag.

Otaliga gånger har jag blivit kallad “strulpelle”. Ni känner antagligen igen typen. Utåt sett så är jag en clown, oftast. Men det är också något oroligt över mig, som visar sig mer och mer ju närmare en kommer. Jag är omtryckt av barn och om jag får säga det själv så är jag ganska bra på att inta rollen som lekfarbror. Däremot kommer jag troligen aldrig ha några barn själv. Jag har nästan alltid en partner på g, men ingen förväntar sig att gå på mitt bröllop. Jag är intressant för att jag haft alla möjliga (och omöjliga) jobb, men ingen förväntar sig att se mig som chef. Ni fattar. För många är jag ett mysterium och en gåta som det är roligt att samtala om. “Hur kan han bara hoppa sådär mellan jobben, partners, hobbys, boenden?” Den frågan har jag själv haft svårt att ge svar på. I min resa emot självkännedom har jag nog kommit en bit. “Strulpellar”(och strulmajor) är nog ett enklare ord som beskriver oss individer som inte är särskilt duktiga på leva, utan istället blivit specialister på att överleva. Och det är precis det jag gör just nu, överlever. Vardagen och livet börjar närma sig, vilket skrämmer och gör mig lamslagen. Nåja, det är ett framtida problem. Vi börjar med det enkla.

Att koka soppa på en spik.

Jag flyttade från Stockholm till Uddevalla i september. Jag flydde från väldigt mycket och jag är enormt tacksam för att en vän lät mig bo på hans soffa till jag hittade något eget. Vilket är stort av honom eftersom jag är ett väldigt osäkert kort. Inte minst då jag har stora skulder och de flesta hyresvärdar inte vill ta i mig med tång. Men så skedde något helt otroligt och det efter endast en månad av ivrigt bostadsökande.

Den godhjärtade person som numera är min hyresvärd gav mig en chans,
så sen december förra året är jag Hällevadsholm-bo. Jag har inte många ägodelar och bygger långsamt upp min bostad. Men det lilla jag har hittills är mer än vad jag någonsin lyckats bygga upp. Det finns inga tavlor på väggarna och mycket är kvar att göra, men det är bara jag som står på kontraktet. En bra dag så känns detta faktum fantastiskt och till och med de dåliga dagarna kan jag vara nöjd med min lilla etta.

Min sänghörna. Ett pågående projekt som jag tror kommer bli ganska bra. När mina vänner hjälpte mig att få hem lite saker efter min första runda på Ikea, sade de att jag hade en månad på mig att få upp sängen från golvet innan det officiellt blev en pundarkvart. Jag höll tiden med en hårsmån! Stolen som sticker fram är den jag sitter i just nu.

Inga stolar inköpta ännu, men det kommer!
Har nyligen köpt bordet och valde ett som var stort, med möjlighet till förlängning inför framtida besök av vänner. Nu bor jag ju visserligen en bit bort, ser ändå fram emot att få spela brädspel här en dag.

Mitt lilla, lilla och röriga kök. Mitt förra egna boende bestod av ett avskärmat gästrum och hade noll matlagningsmöjlighet. Aldrig hade jag trott att det kunde vara så tillfredställande och roligt att laga mat!

Förutom att bygga mitt hem så spenderar jag större delen av min vakna tid på jobbet. Vilket i sig är ganska ointressant, jag jobbar för att leva. Mer intressant är kanske att jag spenderar hela arbetspass med att lyssna på podd om psykisk hälsa. När jag kommit hem och hoppar i säng så fortsätter jag läsa om det. Det är helt enkelt mitt nuvarande dille och jag har spenderat de senaste månaderna med att bada i allt som har med ämnet att göra. Insikt efter insikt om mig själv, mitt liv och mitt beteende kom som ett brev på posten. Vilket i sin tur ledde till att jag fick en panikångestattack och kraschade totalt. Sjukskrev mig och åkte sedan hem. Har varit hemma i en vecka vid skrivande stund och är återhämtad nog för att återvända till jobbet imorgon. Under sjukskrivningsveckan så har jag hunnit med att besöka min terapeut 2 gånger. Den senaste tiden har vi diskuterat huruvida jag är ett så kallat bokstavsbarn. Väldigt kortfattat så fick jag höga poäng på screeningen vi utförde och jag väntar nu på svar från öppenpsykiatrin.

Det går helt enkelt framåt och jag väljer att vara positiv större delen av dagen. Även om jag vaknar med ångest och en grundkänsla av depression, så ser jag det inte som ett nederlag. Även en “strulpelle” som jag kan åstadkomma bra saker. Det tror jag helhjärtat på, även om mitt sinne ofta vill övertala mig om motsatsen. Jag kan nog bli ganska bra på det här med att leva även jag.