Balansbloggare: Katja Säfström2020-02-27T09:29:44+00:00

My story isn’t over yet

För varje dag blir slagen bara hårdare och hårdare.

Den ene gör mina barn till spelbrickor i maktspelet han aldrig kan sluta med.

Den andra gör mina föräldrar till nät som ska fånga upp mig från att falla helt när han vill kasta omkull mig totalt utan rim och reson.

Känns som hela mitt liv blivit till en spelplan där kära från förr, som nu blivit fiender, slåss mot mig.

Smash. 

Rakt i ansiktet. Det kan jag ta. 

Smash. 

Hugg i ryggen. Det kan jag också ta. 

Smash. 

Sparka undan benen på mig. Jag står fortfarande upp.

Jag kanske faller ibland men jag kravlar mig alltid upp och fortsätter kämpa.

Men slänger du in mina barn, mina föräldrar och min familj i spelet och gör så att de lider. Då krossar du mitt hjärta. Mitt hjärta blir då till sylvassa skärvor som river upp mer och mer för varje andetag. Det är då jag tror jag ska förblöda och falla ihop för alltid.

Försvinna.

Och det blir frid för alla.

För ingen, framför allt inte mina barn och min familj, ska behöva lida för min skull. Aldrig någonsin.

Kriget ni vill kriga, spelet ni vill spela, är mot mig, ingen annan. När ni inte kan förstå det har ni gått alldeles för långt.

Ni kanske tror det är nu jag ger upp, att det är nu ni vunnit. Det kanske jag också trodde ett tag.

Men. Jag har slagits mot de värsta som finns- mina egna demoner. Och jag har vunnit varje gång. Då har insatsen bara varit jag, nu har ni mot min vilja slängt in det som är värt allt.

Och för det kämpar jag till sista andetaget. Än är inte spelet slut.

Still a warrior

Still a survivor

Still breathing

My story isn’t over yet.

 

mars 31st, 2020|

Börja leva igen

Jag skulle skriva om vägen tillbaka. Vägen tillbaka från 6 år av både psykiska och fysiska sjukdomar, motgångar och katjastrof. Tappat räkningen på alla diagnoser jag plockat på mig under dessa år: bipolär, utmattningssyndrom, ångestproblematik, Eds, srs, diskbråck… Tappat räkningen på alla människor jag förlorat på grund av självmord, överdoser, skilsmässor och annat skit.

Det tar aldrig slut.

Och jag kommer aldrig ta mig tillbaka.

Men jag lever än.
Jag kan gå.
Jag kan skratta.
Jag kan drömma.
Jag kan älska.
Jag kan älska som fan. Och det är dit min hjärna vill ta mig hela tiden när jag ska försöka tänka på något annat. Göra något annat; som att skriva om hur jag är överlycklig över att jag äntligen kunnat börja arbetsträna igen och hur jag verkligen älskar arbetsplatsen jag är på nu.
När jag ska skriva om hur jag kämpat så många år och vad jag gått igenom så spelar det ingen roll längre.
För jag kan fortfarande älska.

Mitt hjärta är till bredden fullt med kärlek; kärleken till mina helt fantastiska barn som får mig att orka kämpa och ger mig så mycket glädje, till mannen i mitt liv som fick mig att våga tro på tvåsamhet igen och gör mig så lycklig, till mina föräldrar som alltid finns här för mig och ger mig trygghet, till mina fantastiska vänner som alltid tror på mig och ger mig så många skratt och lyssnande öron…

Jag har kanske förlorat mycket. Ibland kände jag att jag förlorat allt. Många gånger höll jag på att förlora hoppet.

Men här står jag nu. Här står jag än.
Och som jag älskar det!
Jag är inte mirakulöst frisk, kommer aldrig bli. Men jag blir bättre på att lära mig hantera alla mina femtioelva diagnoser och sakta men säkert börjar jag återigen leva.
Istället för att bara överleva.

Kärleken övervinner allt.

februari 14th, 2020|
Korta fakta

Namn:
KATJA SÄFSTRÖM
Bor:
Eskilstuna
Ålder:
40
Aktuell med:
Kommer blogga om vägen tillbaka efter sex års sjukskrivning på grund av både psykiska och fysiska besvär. Multisjuk men försöker kämpa mig tillbaka.

Det är vi som är Balansbloggarna
Ansök om medlemskap