Balansbloggare: Katja Säfström2020-02-27T09:29:44+00:00

Inte för min skull. Men för deras. 

När du inte längre kunde kontrollera mig fann du nya vägar.

Inga ord, inga slag, hårda nog.

Det tysta kriget du för mot mig har bara förlorare.

Mig kommer du inte åt. Jag har för länge sedan slutat blöda av ditt hat.

De som förlorar är barnen. Det är de som drabbas besinningslöst. De är de som gråter i det tysta medan ditt hänsynslösa krigande piskar dem till tårar i mörkret.

Jag önskar jag kunde ta smärtan ifrån dem. Att jag kunde vara en mänsklig och mental sköld mellan dem och deras barndom, och dig och din armé av orättvisor, hat och ignorans.

Snart förlorar även du. Och din förlust kommer bli större än jag tyvärr tror du någonsin kommer förstå. De finaste två som vi skapade; de är inte utbytbara, de är inte känslolösa, de är inte brickor man kan kasta hur man vill.

Jag vill så gärna att du ska förstå det.

Innan det är för sent.

Inte för min skull.

Men för deras.

Och din.

april 29th, 2020|

Ord från förr

Detta skev jag för exakt tre år sedan. Känns som just dessa rader är lika, om inte mer, aktuella även just idag:

Senaste dagarna har jag tänkt så fruktansvärt mycket på döden.

Och samtidigt känt mig mer levande än på länge.

Så många, alldeles alldeles för många, som försvunnit från denna jord på kort tid. Så många nära, kära, fina som tagit sina sista andetag.

 

Men musiken fortsätter spela

Solen fortsätter skina

Fåglarna fortsätter kvittra

 

Livet fortsätter för oss andra och jag vill bara skrika stopp! Kan vi ta en stund, en minut, en sekund, ett andetag och stoppa allt?

Jag hinner inte med.

Tårarna hinner aldrig ta slut.

Man vet aldrig när det är dags att lämna denna jord.

 

Somna aldrig osams

Slösa på leenden

Ös på med komplimanger

Skratta med hela själen

Älska från botten av ditt hjärta

Säg förlåt

Visa tacksamhet

 

Lev som denna dagen var den sista

Vem vet vem det är nästa gång, så se till att upplev allt, säg allt, känn allt, innan det är för sent.

 

Jag lyssnar inte på mina egna ord.

Sitter istället här och minns tiden som var.

Minns alla de som lämnat oss alldeles för tidigt.

Tårarna rinner och det finns så mycket jag önskar jag hade sagt.

 

Musiken fortsätter spela

Solen fortsätter skina

Fåglarna fortsätter kvittra

 

Livet fortsätter för oss andra.

Men vem vet hur länge.

 

Kärlek till er alla

april 8th, 2020|

My story isn’t over yet

För varje dag blir slagen bara hårdare och hårdare.

Den ene gör mina barn till spelbrickor i maktspelet han aldrig kan sluta med.

Den andra gör mina föräldrar till nät som ska fånga upp mig från att falla helt när han vill kasta omkull mig totalt utan rim och reson.

Känns som hela mitt liv blivit till en spelplan där kära från förr, som nu blivit fiender, slåss mot mig.

Smash. 

Rakt i ansiktet. Det kan jag ta. 

Smash. 

Hugg i ryggen. Det kan jag också ta. 

Smash. 

Sparka undan benen på mig. Jag står fortfarande upp.

Jag kanske faller ibland men jag kravlar mig alltid upp och fortsätter kämpa.

Men slänger du in mina barn, mina föräldrar och min familj i spelet och gör så att de lider. Då krossar du mitt hjärta. Mitt hjärta blir då till sylvassa skärvor som river upp mer och mer för varje andetag. Det är då jag tror jag ska förblöda och falla ihop för alltid.

Försvinna.

Och det blir frid för alla.

För ingen, framför allt inte mina barn och min familj, ska behöva lida för min skull. Aldrig någonsin.

Kriget ni vill kriga, spelet ni vill spela, är mot mig, ingen annan. När ni inte kan förstå det har ni gått alldeles för långt.

Ni kanske tror det är nu jag ger upp, att det är nu ni vunnit. Det kanske jag också trodde ett tag.

Men. Jag har slagits mot de värsta som finns- mina egna demoner. Och jag har vunnit varje gång. Då har insatsen bara varit jag, nu har ni mot min vilja slängt in det som är värt allt.

Och för det kämpar jag till sista andetaget. Än är inte spelet slut.

Still a warrior

Still a survivor

Still breathing

My story isn’t over yet.

 

mars 31st, 2020|

Börja leva igen

Jag skulle skriva om vägen tillbaka. Vägen tillbaka från 6 år av både psykiska och fysiska sjukdomar, motgångar och katjastrof. Tappat räkningen på alla diagnoser jag plockat på mig under dessa år: bipolär, utmattningssyndrom, ångestproblematik, Eds, srs, diskbråck… Tappat räkningen på alla människor jag förlorat på grund av självmord, överdoser, skilsmässor och annat skit.

Det tar aldrig slut.

Och jag kommer aldrig ta mig tillbaka.

Men jag lever än.
Jag kan gå.
Jag kan skratta.
Jag kan drömma.
Jag kan älska.
Jag kan älska som fan. Och det är dit min hjärna vill ta mig hela tiden när jag ska försöka tänka på något annat. Göra något annat; som att skriva om hur jag är överlycklig över att jag äntligen kunnat börja arbetsträna igen och hur jag verkligen älskar arbetsplatsen jag är på nu.
När jag ska skriva om hur jag kämpat så många år och vad jag gått igenom så spelar det ingen roll längre.
För jag kan fortfarande älska.

Mitt hjärta är till bredden fullt med kärlek; kärleken till mina helt fantastiska barn som får mig att orka kämpa och ger mig så mycket glädje, till mannen i mitt liv som fick mig att våga tro på tvåsamhet igen och gör mig så lycklig, till mina föräldrar som alltid finns här för mig och ger mig trygghet, till mina fantastiska vänner som alltid tror på mig och ger mig så många skratt och lyssnande öron…

Jag har kanske förlorat mycket. Ibland kände jag att jag förlorat allt. Många gånger höll jag på att förlora hoppet.

Men här står jag nu. Här står jag än.
Och som jag älskar det!
Jag är inte mirakulöst frisk, kommer aldrig bli. Men jag blir bättre på att lära mig hantera alla mina femtioelva diagnoser och sakta men säkert börjar jag återigen leva.
Istället för att bara överleva.

Kärleken övervinner allt.

februari 14th, 2020|
Korta fakta

Namn:
KATJA SÄFSTRÖM
Bor:
Eskilstuna
Ålder:
40
Aktuell med:
Kommer blogga om vägen tillbaka efter sex års sjukskrivning på grund av både psykiska och fysiska besvär. Multisjuk men försöker kämpa mig tillbaka.

Det är vi som är Balansbloggarna
Ansök om medlemskap
Till toppen