Balansbloggare: Katarina Rosengren2020-02-27T09:29:30+00:00

Ensamhet och psykisk ohälsa

Ensamhet och isolering kan vara en konsekvens av olika psykiska sjukdomar och tillstånd, som depression och återhämtning från affektiva episoder. Att redan sedan tidigare ha fört en introvert livsstil gör kanske kontrasten till den nuvarande fysiska distanseringen mindre. Men jag gissar att fler än jag ändå har en mer påtaglig känsla av isolering nu. Även när det kommer till relationer finns det ett tydligt före och efter insjuknandet för mig. Kanske särskilt tydligt då jag blev psykotisk första gången så sent i livet. Säkert är härskartekniker som osynliggörande och påförande av skam och skuld delförklaringar. Men ännu mer är det nog mina egna komplicerade och deprimerade känslor och tankar som skapar upplevelsen av ensamhet och utsatthet. Inget av det blir lättare av den fysiska distanseringen.

Att vara närstående

Som tidigare anhörig till någon med allvarlig psykisk ohälsa är jag väl medveten om vilka påfrestningar det kan föra med sig att försöka finnas där för en psykiskt sjuk person. Erfarenheter av detta, innan eget insjuknande, präglar min inställning till familje- och nära relationer. Det sista jag vill är att någon ska bli medberoende till mig. Jag lägger mycket kraft på det i relationen till främst barn, men också andra nära personer. Jag kan ju i efterhand förstå att jag har varit oerhört påfrestande. Jag vet också på ett djupare plan hur ansträngande det är att stå vid sidan av och försöka nå fram. Så efteråt vill jag inte att någon ska behöva ta ansvar för mig, uppleva mig som påträngande eller kanske fortfarande konstig på grund av hur lång tid återhämtningen tar. Ibland kan jag tänka att jag är så medveten om allt detta att det hindrar mig från att söka det stöd från omgivningen jag behöver. Skamkänslor och kontrollförlust över att ha varit psykotisk är starka krafter. Fram till för bara några år sedan hade jag ett rikt socialt liv. Jag var betraktad som en ”normal” person. Så under åren efter första gränspsykosen gick det bättre än jag trodde att ta mig tillbaka till vissa delar av livet. Till exempel relationerna till anhöriga, vänner och bekanta kunde repareras, i den mån det ens behövdes. Många kunde se skillnaden mellan mig och sjukdomen. Jag har till och med upplevt att vänner från förr har hört av sig mer frekvent än tidigare. Som medicin mot skammen och depressionerna har det varit fantastiskt. Verkligt goda gärningar när de känns reciproka.

Även omgivningen blir utmattad

Men efter psykosen 2019 har en hel del förändrats. Fem år med långa perioder av allvarlig psykisk sjukdom och ohälsa gör allt fler osäkra på vem jag är. Jag lider ju dessutom, efter senaste psykosen, av depression och hjärntrötthet. Det gör att det kan vara svårt att få fram de rätta orden. Symptom som är plågsamma när det redan har varit så mycket glidningar i verklighetsuppfattningen från mig under psykos. Då blir behovet av att åtminstone från och med nu alltid kommunicera genomtänkt och glasklart stort. Ofta fungerar det, men det finns kännbara luckor. Både på grund av de affektiva episoderna, och de deprimerade. Saker som kanske inte går att reda ut trots att de förorsakar en begränsning i ömsesidig tillit.

Från privilegierad till stigmatiserad

Skillnaden mellan livet fram till 48 års ålder och nu, vid 52, är så tydlig att jag ibland kan tänka att det skulle ha varit lättare att insjukna tidigare. Då hade jag inte haft så mycket vanligt liv att jämföra med. Att andra vittnar om ensamhet och trasiga relationer bekräftar bilden att det ofta beror på den psykiska ohälsan. Bipolär sjukdom typ 1 har ju tagit ifrån mig möjligheten att kontinuerligt visa världen vem jag verkligen är. Det är tragiskt, särskilt som det ofta är just när man insjuknar i allvarlig psykisk sjukdom som man behöver de där sociala kontakterna, den självklara acceptansen, de positiva tillropen. Så är det för mig i alla fall, långt mer nu än under mitt tidigare privilegierade liv.

maj 19th, 2020|

Psykiatri i coronans tid

”Den allmänna uppmaningen till stockholmarna är att den psykiatriska vården står redo, redan nu.” Susanne Nordling, ansvarig för psykisk hälsa i Region Stockholm, säger i DN det jag behöver höra. Spekulationerna kring varför allt färre söker till psykiatriska akutmottagningar har i flera veckor stått i skarp kontrast till det jag ser i min omgivning. ”Kanske krisen gör att psykiskt sjuka kommer på andra tankar?” undrar någon inom psykiatrin på Twitter. Alltmedan min vän ringde efter ambulans när en ung kvinna drabbades av stark panikångest. Verksamhetschefen vid psykiatri affektiva på Sahlgrenska ser rädslan för corona som ett troligt skäl till att många undviker att söka hjälp. Men hävdar även han att ”coronapandemin gör att man kan tänka på annat än den egna psykiska ohälsan”. Alltmedan en av mina vänner med bipolär sjukdom vittnar om hur mycket sämre hen mår. Med en stressutlöst psykisk sjukdom kanske motsatsen hade varit märkligare.

Efter ett antal år som patient i psykiatrin har jag alltmer kommit till insikt om hur stress påverkar mitt mående, både kortsiktigt och långsiktigt. Att analysera skov i efterhand har gjort att jag är allt bättre på att identifiera även lågintensiv stress medan den pågår. I coronakrisen blir denna förmåga också en förbannelse. Oron är svår att värja sig ifrån och jag befarar försämring på sikt. Eventuella uppvarvningar av all stress just nu kan få allvarliga konsekvenser på sikt. Redan på kortare sikt har ju så mycket förändrats, inte minst inom psykiatrin. Terapi- och stödsamtal sker över telefon hos min öppenvård, och säkert många andra. Men det är inte bara samtalsmetoderna som är annorlunda. När mina strategier kallas adekvata av en vårdgivare på Affektiva brukar det kännas väldigt bra. Numera vill känslan av tillfredsställelse inte infinna sig. För valideringen betyder ju också att jag gör rätt som lever på ett sätt som jag inte vill. Och kanske inte mår bra av i längden.

Samtidigt som öppenvården förändras känns psykiatriska akutmottagningar inte som trygga platser på grund av smittrisk. Jag tror inte att jag är ensam om att ha undvikit att åka in i det längsta även innan corona. Inte ens med stark ångest och kanske panikattacker brukar jag söka akut. Att ha bipolär sjukdom är härdande, det har många vittnat om. Och nu, med smittorisk, är steget ännu större att ta. Det innebär att jag har förlorat ännu en strategi. Inte en jag använder mig av i praktiken, men en som ger en del stöd psykiskt i kampen mot ångest och depression. Omedelbar hjälp finns att få, om det blir för överjävligt. Men det var innan corona. Nu har de tankarna inte var betryggande på samma sätt. Och var tar jag vägen om jag smittas av corona och får en ångest som är outhärdlig? Ja, då finns bara fler telefonsamtal, som det ser ut idag.

Oron över att allt inte är som vanligt i den psykiatriska vården kan kanske vara stor hos fler. Då är Susanne Nordlings beskrivning av läget ett väldigt viktigt budskap: ”alla våra verksamheter är igång, det är viktigt att människor vet att det går jättebra att söka vård”. Hjälp finns fortfarande att få, även i coronans tid.

april 29th, 2020|

En utmanande tid med en stressutlöst psykisk sjukdom

Det är bättre nu, jag vaknar inte längre varje morgon med katastroftankar om corona, sa jag till min psykiater i januari. Oron över en pandemi var mer irrationell då. Jag använder inte längre sådana tankar som självskattning. Coronakrisen dominerar allt. De allra flesta är oroliga och rädda. Värst är det för riskgrupper. Med en stressutlöst psykisk sjukdom är det utmanande tider på andra sätt. Till min fysiska hälsoångest från förut läggs nu rädslan att bli smittad av corona. Den ångesten är väldigt stark.

Jag oroar mig också för om alla stressorer i sig kan leda till försämring i min bipolära sjukdom. När hela världen präglas av viruskrisen måste jag dämpa stressnivåerna så gott det går. Jag försöker värna förbättringen i depressionen utan att helt hamna utanför världsläget. Att läsa så lite som möjligt verkar fungera för att lugna ner den värsta ångesten. Eller så är det så enkelt som att mina mediciner äntligen är rätt inställda? Det är inte alltid helt lätt att avgöra. Men jag tycker jag märker tillfälliga försämringar de dagar då jag följer med mer i nyhets- och sociala medieflöden. Ibland kan jag reagera redan när jag sitter och scrollar. Oftare märks det i efterhand.

När jag har läst ikapp, eller läst varje dag, blir jag mer glömsk och tappar ord igen, till exempel. Så som det var under hösten och vintern. För säkerhets skull sållar jag i flödena så mycket jag klarar av. Att inte ta del av (nyhets-)flödena alls ger också kontrollförlust. Så jag försöker hitta en medelväg i scrollandet och googlandet. Ibland väljer jag en gradvis exponering av nyheter framför alla corona-analyser i allt från poddar till underhållningsprogram. Genom att reducera flödena skapar jag utrymme för att orka med annat jag inte kan påverka.

Stressorer finns ju överallt just nu. Alla stora och snabba förändringar i samhället är i sig stressande. Även de vardagliga, på ett lågintensivt sätt. Vi är till exempel ovanligt många som promenerar i Stockholm. Ovanligt många håller också stora avstånd till varandra. Inne i mataffärerna praktiseras inte samma metod som på trottoarerna. Ingen väjer vid varuhyllorna.

Köerna till kassorna är lika täta som alltid. Den som inte lider av hälsoångest kanske tänker att det är väldigt jobbigt för sådana som jag att handla mat numera. Promenaderna med stora avstånd till varandra borde väl istället kännas lugna och trygga? För mig är det helt klart jobbigare att gå och handla. Men båda situationerna utgör ett slags stress. Värst är förstås att ta med sig den stressen från Ica länge efter att varorna är fördelade i skafferi och kylskåp. Tankarna på hur nära jag stod de andra i kön dröjer sig kvar länge efteråt. Längre än hos andra, föreställer jag mig. Efter promenaderna behöver jag inte oroa mig för sånt. De flesta håller ju avstånd. Men att gå ut och gå kan vara stressande ändå.  För varje person jag möter får jag ju ännu en påminnelse om den hotfulla smittan. Precis som poddarna präglas promenaderna av corona numera.

Jag vet att jag inte är ensam bland personer med bipolär sjukdom om att distansera mig mer än andra, inte bara socialt utan också från nätet. Utifrån kanske det kan tolkas som en oförmåga att tolka nyheter rationellt. Men det är inte så att jag går direkt från att läsa något hemskt till irrationella vanföreställningar, eller ens mörka fantasier.

Det handlar om kvantiteten av stressorer. Det är den inre stressen som måste stabiliseras kontinuerligt för att försöka förhindra försämring på lång sikt. Den som med tiden kan leda till att jag blir sämre i depressionen eller i värsta fall uppvarvad och psykotisk. Därför kämpar jag just hårdare än vanligt med att hålla mig lugn och att hålla koll på tidiga tecken på försämring. Det är en kamp som i sig tar kraft.

 

 

mars 31st, 2020|

Vägen fram till diagnos

Att diagnosticeras med bipolär sjukdom typ 1 kan ta lång tid. Särskilt när man, som jag, drabbas av gränspsykos först i 48-årsåldern. Sent insjuknande kan ha fördelar men leder å andra sidan ofta till tyngre sjukdomsepisoder. Under åren fram till diagnos har jag drabbats av mani/psykos flera gånger. När jag har tillfrisknat har jag gradvis utvecklat depressioner. Under den tidiga återhämtningsperioden kan det vara svårt att veta vad som är vad.

Trögtänktheten kanske beror på att hjärnan behöver läka? De kognitiva svårigheterna är kanske depression? Jag hittar inte fokus och famlar efter orden. Är orimligt trött och undrar om det aldrig ska bli bättre. Kanske det mesta är biverkningar av mediciner? Det blir komplicerat att kommunicera vad som händer.

Jag har ju dessutom redan ständiga flashbacks och akuta skamsköljningar kopplade till vad jag har sagt och gjort som psykotisk. Ovanpå läggs stressen att inte riktigt vara mig själv, fast på ett annat sätt än förut. Under uppvarvningarna har familj och vänner oundvikligen blivit indragna. Nära och kära har kanske inte kunnat varken påverka eller förstå ett kaotiskt skeende så mycket som de skulle vilja. De har stått ut med mig som helt förändrad och förvirrad, irrationell och otrevlig.
Tålamodet med andra avvikelser från en som har varit så påfrestade kan vara begränsat. Även om depressionstillståndets beteendeförändring är försumbar jämförelsevis. Som stabil efter psykos vill jag ta ansvar i efterhand. I början förklarade jag, och sa förlåt, även till en bredare krets. Jag har uppfattat det som om omgivningen har uppskattat det. Men efter den senaste episoden har jag inte orkat.

Stor okunskap om bipolär sjukdom

Att samtala om bipolär sjukdom har lärt mig hur stor okunskapen faktiskt är. Att inte förklara har gjort att jag nästan förstår ännu mer. Då får jag istället ta del mer av omgivningens förväntningar. Jag har därför önskat att det fanns fler, och andra, berättelser än pamfletterna från vården att dela vidare. Det mesta man hittar listar ungefär samma sammanfattning av symptom.

Även om bipolär sjukdom yttrar sig olika för olika personer så finns det gemensamma nämnare. Inte minst vad gäller omgivningens reaktioner. För vad är det många tror? Att det är ens rätta jag som kommer fram när man är psykotisk? Att alla återkommande psykoser är självförvållade av en självdestruktiv livsstil? Att psykos inte går att bota helt?

För varje ny episod blir risken större att bilden av en som komplett galen cementeras. När det kan vara precis tvärtom, att episoderna på sätt och vis leder mot målet som är stabilitet via rätt diagnos och därmed rätt behandling. Men hur förklarar jag det för en omgivning som har bevittnat fullständigt kaos i ganska långa perioder? Som ibland snarare inväntar nästa mani/psykos än att ha tillit till motsatsen. Man kunde förstås önska att det gick att ställa diagnos mycket snabbare än hur det blev för min del. Att det tog fyra år kritiseras ibland av personer i min omgivning.

Från insidan av vårdapparaten har jag en annan bild. Det betyder inte att jag är okritisk till psykiatrin, det händer att jag blir mycket besviken. Men jag kan inte se hur förloppet kunde ha behandlats bättre. Och när jag idag tar mediciner med, ibland tunga, biverkningar är det betryggande att de inte ordineras lättvindigt.

Att vittna om allvarlig psykisk ohälsa?

Min samtalsterapeut frågade en gång ”det kanske räcker att du vet?”
När skammen och skuldkänslorna väller in brukar jag försöka tänka så.
När jag ångestdrivet vill ställa bilden av mig och min bipolära sjukdom tillrätta bromsar jag för det mesta impulsen numera. Frågor kring när, var, hur något formuleras är kanske särskilt viktiga när det gäller vittnesmål om allvarlig psykisk ohälsa.

Men om det är någonstans en person med bipolär sjukdom ska ta till orda så är det nog just hos Balans. I mitt tidigare yrkesliv jobbade jag bland annat som universitetslärare, som kulturjournalist och med annat skrivande. Jag har varit verksam inom ämnen som idéhistoria, kultur, intersektionalitet och feminism. Jag har strävat efter inkludering fast jag agerade utifrån en privilegierad position. I mina inlägg här kommer jag att fortsätta resonera kring liknande frågor och teman. Nu utifrån mina kunskaper och erfarenheter (som avvikare) på grund av bipolär sjukdom typ 1.

Välkommen till min blogg.

februari 20th, 2020|
Korta fakta

Namn:
KATARINA ROSENGREN
Bor:
Stockholm
Ålder:
52
Aktuell med:
Kommer främst att blogga om allvarlig psykisk ohälsa i allmänhet och bipolär sjukdom i synnerhet.

Det är vi som är Balansbloggarna
Ansök om medlemskap
Till toppen