Balansbloggare: Katarina Rosengren2020-02-27T09:29:30+00:00

En utmanande tid med en stressutlöst psykisk sjukdom

Det är bättre nu, jag vaknar inte längre varje morgon med katastroftankar om corona, sa jag till min psykiater i januari. Oron över en pandemi var mer irrationell då. Jag använder inte längre sådana tankar som självskattning. Coronakrisen dominerar allt. De allra flesta är oroliga och rädda. Värst är det för riskgrupper. Med en stressutlöst psykisk sjukdom är det utmanande tider på andra sätt. Till min fysiska hälsoångest från förut läggs nu rädslan att bli smittad av corona. Den ångesten är väldigt stark.

Jag oroar mig också för om alla stressorer i sig kan leda till försämring i min bipolära sjukdom. När hela världen präglas av viruskrisen måste jag dämpa stressnivåerna så gott det går. Jag försöker värna förbättringen i depressionen utan att helt hamna utanför världsläget. Att läsa så lite som möjligt verkar fungera för att lugna ner den värsta ångesten. Eller så är det så enkelt som att mina mediciner äntligen är rätt inställda? Det är inte alltid helt lätt att avgöra. Men jag tycker jag märker tillfälliga försämringar de dagar då jag följer med mer i nyhets- och sociala medieflöden. Ibland kan jag reagera redan när jag sitter och scrollar. Oftare märks det i efterhand.

När jag har läst ikapp, eller läst varje dag, blir jag mer glömsk och tappar ord igen, till exempel. Så som det var under hösten och vintern. För säkerhets skull sållar jag i flödena så mycket jag klarar av. Att inte ta del av (nyhets-)flödena alls ger också kontrollförlust. Så jag försöker hitta en medelväg i scrollandet och googlandet. Ibland väljer jag en gradvis exponering av nyheter framför alla corona-analyser i allt från poddar till underhållningsprogram. Genom att reducera flödena skapar jag utrymme för att orka med annat jag inte kan påverka.

Stressorer finns ju överallt just nu. Alla stora och snabba förändringar i samhället är i sig stressande. Även de vardagliga, på ett lågintensivt sätt. Vi är till exempel ovanligt många som promenerar i Stockholm. Ovanligt många håller också stora avstånd till varandra. Inne i mataffärerna praktiseras inte samma metod som på trottoarerna. Ingen väjer vid varuhyllorna.

Köerna till kassorna är lika täta som alltid. Den som inte lider av hälsoångest kanske tänker att det är väldigt jobbigt för sådana som jag att handla mat numera. Promenaderna med stora avstånd till varandra borde väl istället kännas lugna och trygga? För mig är det helt klart jobbigare att gå och handla. Men båda situationerna utgör ett slags stress. Värst är förstås att ta med sig den stressen från Ica länge efter att varorna är fördelade i skafferi och kylskåp. Tankarna på hur nära jag stod de andra i kön dröjer sig kvar länge efteråt. Längre än hos andra, föreställer jag mig. Efter promenaderna behöver jag inte oroa mig för sånt. De flesta håller ju avstånd. Men att gå ut och gå kan vara stressande ändå.  För varje person jag möter får jag ju ännu en påminnelse om den hotfulla smittan. Precis som poddarna präglas promenaderna av corona numera.

Jag vet att jag inte är ensam bland personer med bipolär sjukdom om att distansera mig mer än andra, inte bara socialt utan också från nätet. Utifrån kanske det kan tolkas som en oförmåga att tolka nyheter rationellt. Men det är inte så att jag går direkt från att läsa något hemskt till irrationella vanföreställningar, eller ens mörka fantasier.

Det handlar om kvantiteten av stressorer. Det är den inre stressen som måste stabiliseras kontinuerligt för att försöka förhindra försämring på lång sikt. Den som med tiden kan leda till att jag blir sämre i depressionen eller i värsta fall uppvarvad och psykotisk. Därför kämpar jag just hårdare än vanligt med att hålla mig lugn och att hålla koll på tidiga tecken på försämring. Det är en kamp som i sig tar kraft.

 

 

mars 31st, 2020|

Vägen fram till diagnos

Att diagnosticeras med bipolär sjukdom typ 1 kan ta lång tid. Särskilt när man, som jag, drabbas av gränspsykos först i 48-årsåldern. Sent insjuknande kan ha fördelar men leder å andra sidan ofta till tyngre sjukdomsepisoder. Under åren fram till diagnos har jag drabbats av mani/psykos flera gånger. När jag har tillfrisknat har jag gradvis utvecklat depressioner. Under den tidiga återhämtningsperioden kan det vara svårt att veta vad som är vad.

Trögtänktheten kanske beror på att hjärnan behöver läka? De kognitiva svårigheterna är kanske depression? Jag hittar inte fokus och famlar efter orden. Är orimligt trött och undrar om det aldrig ska bli bättre. Kanske det mesta är biverkningar av mediciner? Det blir komplicerat att kommunicera vad som händer.

Jag har ju dessutom redan ständiga flashbacks och akuta skamsköljningar kopplade till vad jag har sagt och gjort som psykotisk. Ovanpå läggs stressen att inte riktigt vara mig själv, fast på ett annat sätt än förut. Under uppvarvningarna har familj och vänner oundvikligen blivit indragna. Nära och kära har kanske inte kunnat varken påverka eller förstå ett kaotiskt skeende så mycket som de skulle vilja. De har stått ut med mig som helt förändrad och förvirrad, irrationell och otrevlig.
Tålamodet med andra avvikelser från en som har varit så påfrestade kan vara begränsat. Även om depressionstillståndets beteendeförändring är försumbar jämförelsevis. Som stabil efter psykos vill jag ta ansvar i efterhand. I början förklarade jag, och sa förlåt, även till en bredare krets. Jag har uppfattat det som om omgivningen har uppskattat det. Men efter den senaste episoden har jag inte orkat.

Stor okunskap om bipolär sjukdom

Att samtala om bipolär sjukdom har lärt mig hur stor okunskapen faktiskt är. Att inte förklara har gjort att jag nästan förstår ännu mer. Då får jag istället ta del mer av omgivningens förväntningar. Jag har därför önskat att det fanns fler, och andra, berättelser än pamfletterna från vården att dela vidare. Det mesta man hittar listar ungefär samma sammanfattning av symptom.

Även om bipolär sjukdom yttrar sig olika för olika personer så finns det gemensamma nämnare. Inte minst vad gäller omgivningens reaktioner. För vad är det många tror? Att det är ens rätta jag som kommer fram när man är psykotisk? Att alla återkommande psykoser är självförvållade av en självdestruktiv livsstil? Att psykos inte går att bota helt?

För varje ny episod blir risken större att bilden av en som komplett galen cementeras. När det kan vara precis tvärtom, att episoderna på sätt och vis leder mot målet som är stabilitet via rätt diagnos och därmed rätt behandling. Men hur förklarar jag det för en omgivning som har bevittnat fullständigt kaos i ganska långa perioder? Som ibland snarare inväntar nästa mani/psykos än att ha tillit till motsatsen. Man kunde förstås önska att det gick att ställa diagnos mycket snabbare än hur det blev för min del. Att det tog fyra år kritiseras ibland av personer i min omgivning.

Från insidan av vårdapparaten har jag en annan bild. Det betyder inte att jag är okritisk till psykiatrin, det händer att jag blir mycket besviken. Men jag kan inte se hur förloppet kunde ha behandlats bättre. Och när jag idag tar mediciner med, ibland tunga, biverkningar är det betryggande att de inte ordineras lättvindigt.

Att vittna om allvarlig psykisk ohälsa?

Min samtalsterapeut frågade en gång ”det kanske räcker att du vet?”
När skammen och skuldkänslorna väller in brukar jag försöka tänka så.
När jag ångestdrivet vill ställa bilden av mig och min bipolära sjukdom tillrätta bromsar jag för det mesta impulsen numera. Frågor kring när, var, hur något formuleras är kanske särskilt viktiga när det gäller vittnesmål om allvarlig psykisk ohälsa.

Men om det är någonstans en person med bipolär sjukdom ska ta till orda så är det nog just hos Balans. I mitt tidigare yrkesliv jobbade jag bland annat som universitetslärare, som kulturjournalist och med annat skrivande. Jag har varit verksam inom ämnen som idéhistoria, kultur, intersektionalitet och feminism. Jag har strävat efter inkludering fast jag agerade utifrån en privilegierad position. I mina inlägg här kommer jag att fortsätta resonera kring liknande frågor och teman. Nu utifrån mina kunskaper och erfarenheter (som avvikare) på grund av bipolär sjukdom typ 1.

Välkommen till min blogg.

februari 20th, 2020|
Korta fakta

Namn:
KATARINA ROSENGREN
Bor:
Stockholm
Ålder:
52
Aktuell med:
Kommer främst att blogga om allvarlig psykisk ohälsa i allmänhet och bipolär sjukdom i synnerhet.

Det är vi som är Balansbloggarna
Ansök om medlemskap