Balansbloggare: Cecilia Krigström2020-03-18T13:59:10+00:00

4 års sjukskrivning med utmattningssyndrom och depression

En månad efter att jag slutat med mina mediciner kraschade jag på jobbet. Det är början av 2017 och härifrån plockar jag upp tråden där mitt blogginlägg om min bipolära diagnos slutade. Jag skrev det inlägget 2016 och det hade ca 1500 läsare. Det var tydligt ett ämne som berör. Men drygt ett halvår efteråt gick jag ner mig i en djup depression. Jag som inte trodde att jag kunde sjunka så djupt.

Länk till inlägget ”min bipolära diagnos”

https://tranaisalen.blogg.se/2016/june

I början av 2016 blev jag diagnostiserad bipolär typ2. Jag var sjukskriven men återhämtade mig ganska snabbt från utmattning och depression. Jag kände mig så pass bra att jag på hösten började arbeta 75 procent. Efter några månaders arbete bestämde jag mig tillochmed för att sluta med medicinerna.

  1. Demoniskt mörker och djupaste botten.

Efter kraschen på jobbet blev jag heltidssjukskriven igen. En sköterska på psykiatrin berättade för mig att utsättningssymtomen (t.ex. ångest, utmattning, nedstämdhet) kan komma väldigt långt efter att man har slutat medicinera även om man trappat ner.

Jag kämpade och testade under det här året en hel del mediciner. Jag pendlade mellan hypomanier, som utlösts av mediciner, där jag kände mig överlycklig och euforisk och depressioner där ett demoniskt tungt mörker lagt sig över mig, följt av en stark känsla av att inte vilja fortsätta leva. Jag var inlagt på sjukhus 2 gånger för svår depression. Vid andra inläggningen försökte man häva depressionen med ECT (elchocker). Men efter 2 behandlingar kände jag att det inte var rätt behandling för mig och gav SSRI preparat (antidepressiva) en andra chans. Min depression blev bättre och jag hade ryckts upp från botten.

Jag minns inte allt från det här året och Jag vet inte om minnesluckorna är från ECT behandlingen (minnesluckor efter ECT är en vanlig biverkning) eller de djupa depressionerna.

Min läkare sa till mig att nu måste vi få dig stabil snart, annars kommer du bli mycket sliten. Jag blev tillslut stabil och slutade pendla upp och ner i humöret. Men sliten blev jag. Jag hade hela tiden smärtor i kroppen. Ångest, extrem hjärntrötthet. Kroppen glömde bort hur den skulle utföra enkla uppgifter som att ta upp en gaffel eller klä på sig. När det var som värst kunde jag glömma bort vart jag befann mig. Men oftast kunde jag inte ens ta mig upp från sängen. Jag var ett kolli. Min enda och största önskan var att orka vara med mina barn.

Jag bad till Gud mycket under den tiden att jag skulle få vara smärtfri och orka vardagen. Inget annat inget mer. Inget extra av livet.

Jag gick upp över 20 kilo. För att jag inte rörde på mig, biverkningar av mediciner och dålig kost.

Mot slutet av året blev jag lite bättre. Jag orkade vardagen delar av dagen. Vissa dagar var sämre, andra bättre. Men de dåliga dagarna överskuggades av de ”någorlunda” bra.

  1. Det här är året stängde jag dörren mot världen och ville inte vara en del av den.

Varje dag gick jag upp för att spendera resten av dagen i soffan. Jag kan inte beskriva den trötthet jag kände, den var fruktansvärd. Det var svårt att klara brus och ljud runtomkring mig. En påslagen radio var stressande. Helst ville jag vila i ett mörkt och tyst rum. Minns att jag ville gå ut å skrika på altan för att muskler och leder i min kropp gjorde så ont.  Jag påbörjade en utredning om fibromyalgi.

Jag var så uppgiven och förtvivlad över att jag, de flesta dagar inte orkade min vardag och få orka umgås och vara med min familj. Vissa dagar kunde jag träna lite och röra på mig. Det lindrade mina muskelsmärtor och min ångest. Jag var åtminstone fri detta år från hypomanier och djupa depressioner.

Varje dag gick jag och lade mig med en förhoppning om att nästa dag skulle bli bättre. Men det skulle ta över 1 år.

2019 april. Det var då allting vände

Jag hade varit förkyld och haft influensa symptom i 4 månader. I takt med att vårljuset sprängde fram blev jag bättre. Långsamt men bättre.

Framförallt märktes det på återhämtningen. Om jag gjort någon aktivitet och blivit riktigt trött, så tog det ett år tidigare 2 veckor att komma tillbaka till samma energinivå som nu tog 2 dagar.

Det gav hopp och tacksamhet! Sådan otrolig tacksamhet och ödmjukhet över livet.

Och det känner jag fortfarande. Och det går fortfarande framåt. Nu har jag börjat arbetsträna. De bra dagarna är fler än de dåliga. Jag har öppnat dörren mot världen och jag vill vara en del av den på alla sätt jag kan och orkar.

Till dig Som är där jag var 2017 och 2018. Jag vill att du ska känna hopp när allt känns kolsvart.

 

mars 18th, 2020|

Telefonvakten

Klockan är 11.08 Telefonen ringer. Jag rusar ner för trappen i hopp om att hinna. Andfådd plockar jag upp telefonen och ringer direkt tillbaka till det missade numret 010….

Min fasta vårdkontakt från psykiatrin skulle ringt mig klockan 11.00. Det var sportlov, barnen var hemma och jag sprang upp på övervåningen för att min son behövde min hjälp. Telefon låg kvar på nedervåningen. Det var på sekunden att jag inte hann svara. 

Numret jag ringer tillbaka till går till en automatiskt telefonsvarare på Region Dalarna. En del av er som läser detta känner säkert igen meddelandet. En kvinnlig röst talar om för mig att de inte kan tala om vilken vårdgivare som ringt mig, men att man kommer höra av sig igen om man anser att det behövs.

Det har gått 3 arbetsdagar sedan mitt missade telefonsamtal. 

Jag känner nu en bekant känsla som är ständigt återkommande när jag har kontakt med psykiatrin; Besvikelse.  Tanken dyker upp att vården är på deras villkor och inte på patientens. Att kraven på mig som patient, som att tex ”vakta telefon” är högre än vad jag kan uppfylla. 

 

Jag hade velat fråga min fasta vårdkontakt om de fått in mitt brev( klagomål) från patientnämnden? Och om mitt senaste missade samtal från Region Dalarna för några veckor sedan, Då det bara gick fram två signaler på telefon. Om det var min läkare som ringt? Han hade lovat följa upp några ärenden åt mig och återkoppla till mig. 

Självklart ser jag möjligheter och tar saken i egna händer. Jag ringer öppenvårdspsykiatrin. Jag knappar in alla val och en telefonsvarare går igång, 

-Det är många som ringer till oss…återkom nästkommande vardag. 

Jag har fått rådet ibland att ”sätta ner foten” eller ”armbåga mig fram” för att få den vård jag tycker jag har rätt till, det kan röra sig om tex, tillgång till samtalsterapi timmar . Det har fungerat ibland om jag skriker tillräckligt högt. Men jag tänker på den som inte orkar skrika eller föra sin talan. Där var jag själv för inte så länge sedan. Jag vill inte ha vård på bekostnad av någon annan. Jag vill ha ett samhälle där vi hjälper och stöttar varandra som medmänniskor. Inte bara ett samhälle där alla har ”rätt till lika vård” utan också där alla ”får lika vård”. 

Orkar inte vara telefonvakt längre. Lämnar telefon och går ut och njuter av all ny fluffig snö vi har fått. 

….fortsättning följer när jag fått återkoppling från psykiatrin. 

/Cecilia 

 

mars 4th, 2020|

Det är jag som är Cecilia!

Hej!

Cecilia heter jag. Fru, tvåbarnsmamma och en av Balans nya bloggare. För drygt 4 år sedan fick jag utmattningssyndrom och blev heltidssjukskriven. Under min sjukskrivning fick jag också diagnoserna bipolär typ 2 och fibromyalgi.

När jag blev sjukskriven läste jag mycket andras bloggar och inlägg, för att förstå mig själv bättre och i ett försök att inte känna mig så ensam i alla diffusa symptom. Det gav mig så mycket och har varit så viktigt. Därför har jag börjat skriva om min egna psykiska ohälsa och min återhämtning med träningen i fokus som ett viktigt verktyg. Men jag vill också starkt understryka att mår man dåligt är vilan fortfarande basen i återhämtningen.

Idag har jag precis börjat arbetsträna 10 timmar i veckan. Det går framåt med små steg i rätt riktning.

Jag skriver för dig som förhoppningsvis kan känna igen sig och få lite inspiration, men även för min egen skull då jag märker att jag mår bra av att skriva av mig. Jag vill också att du ska känna att du inte är ensam.

För det mesta tränar jag på Fjällboxen där jag också arbetstränar. Ett träningscenter helt byggt i trä, beläget på vår tomt, med utsikt över Sälenfjällen. Många av bilderna jag lägger upp är tagna där.

Träning är medicin. För mig, enligt forskning och för många andra. Den ersätter inte helt, men jag är övertygad om att jag mått sämre utan den.

Att få blogga för Balans är ett viktigt och kul uppdrag jag ser mycket fram emot. Häng med på min resa.

Ni hittar också min blogg här »

februari 6th, 2020|
Korta fakta

Namn:
CECILIA KRIGSTRÖM
Ålder:
38
Bor:
Sälen
Aktuell med:
Ska blogga om träning och psykisk ohälsa/familjelivet och en vardag med utmattningssyndrom och bipolaritet.
Blogg:
https://tranaisalen.blogg.se/

Det är vi som är Balansbloggarna
Ansök om medlemskap