Våga tro på sig själv…
Då var det dags för första blogginlägget för våren efter ett välbehövligt uppehåll.
Våga tro på sig själv våga dela med sig offentligt av sig själv för att på så sätt kanske kunna ge andra inspiration och hopp om att det går att ta nya vägar stänga dörrar för att öppna nya.
Ja allt det där kan vara läskigt lite pirrigt men framförallt så växer och stärks jag som person när jag vågar dela med mig av min resa, och kan jag hjälpa någon annan med min historia genom att vara öppen med hur illa det var så gör jag gärna det.
Strax efter nyår i år så var jag med i en stor intervju i Borås tidning där jag delade med mig av hur jag hittade nya vägar till ett välmående liv långt bort från det livet jag var dömd att leva.
Med mig på den intervjun hade jag också en av de personerna som hjälpt mig på den här resan den personen som var den som blev min förebild mentor och kloka vän. Jag hade aldrig klarat det här jobbet den här resan på egen hand att ha någon vid sidan en som fanns där bara ett sms bort tjugofyra sju var guld värt inte för att jag alltid behövde svar men för att när jag verkligen behövde så fanns råden och stödet där.
Jag gjorde jobbet själv det fanns och finns ingen som kan eller ska göra jobbet utan det var jag tvungen att göra själv men jag hade någon som var med hela tiden tills jag var redo att stå på egna ben.
Och nu har jag stått stadigt på egna ben verkligen insett hur viktigt det där jobbet jag gjorde med mig själv var det som jag väljer att dela med mig av till andra som jag använder mig av i mitt arbete men framförallt som jag fortfarande använder mig av i min fortsatta resa framåt.
Julen närmar sig en lugn jul jag så länge längtat efter!
Nu närmar sig julen och jag frågar mig är jag den enda som ser fram emot den här julen en lugn jul utan stress och ångest en jul där man bara får vara njuta av julen och lugnet.
Det är för första julen på över tjugo år som jag inte har någon som helst ångest över att snart är det jul. I många år har jag längtat efter en jul hemma och bara få vara. Min ångest över julen började nog redan som liten som skilsmässobarn. Då var julafton bara stress och flängande först med pappa och fira jul med farmor farfar, farbröder med familj. Sedan helst innan ”ser du stjärnan i det blå” hade tystnat skulle vi stå klara för att åka hem till mamma och vidare för att fira jul med mormor och mammas syskon med familjer sedan var julafton över.
I vuxen ålder så har det före jul varit mysigare att få ta fram julen och ha ett julpyntat hem med tomtar adventsljusstakar och en äkta julgran, här kommer det in någon plastgran då försvinner julkänslan.
Efter att min mamma gick bort så firade jag mina syskon ofta jul med min mammas syster med familj, om inte jag arbetade vilket jag tyckte var så mysigt att få jobba på julen och göra fint för de gamla på äldreboendet jag arbetade på i några år.
Men de jularna när jag satt fast i psykiatrin så ville jag helst slippa julen helt, då om något blev julen en stor ångestklump i magen. Det har oftast varit vid den här tiden på året som jag mådde som sämst. Kanske var det för att det var vid jul som jag inte längre kunde dölja hur dåligt jag mådde. Den där julen 2004 när en nära anhörig någon vecka före jul hade förstått hur illa det var och mer eller mindre tvingade sig in hos mig och hittade mig boendes i min soptipp. För så illa var det.
Jag hade under en längre tid inte orkat sköta mitt hem men visat upp en fasad utåt, nu till saken hör att den personen arbetar som specialistsjuksköterska inom psykiatrin så ja hon visste vad som skulle göras och hur. Det är jag tacksam för idag men inte då.
Under åren inom psykiatrin så var jag nästan alltid inneliggande på slutenvården runt den tiden på året och jag vet att det var en stress att få ordning julen hemma. Jag fick permission för att julpynta hemma och oftast över julen då det vankades julfirande i Stockholm med moster morbror kusiner med familj och min bror.
Vi var där hela julhelgen mysigt men eftersom jag oftast var så påverkad av alla mediciner så var jag så trött och kände mig bara i vägen och det var svårt för mig att få tid för bara mig själv. Så väl hemma igen var jag ju helt slut av alla intryck.
Det har inte varit det att jag inte velat träffa min familj men jag orkade helt enkelt inte och efter julhelgen så var det tillbaka till avdelningen igen. Där blev jag ibland kvar en bit in i januari innan jag fick komma hem och plocka ner min jul som jag aldrig hade hunnit njuta av under julen.
Men nu när jag har ett hem i gen när jag lämnat allt det där bakom mig så är det enda jag önskar mig en lugn hemmajul utan massa krav på att man måste umgås träffas. Nu umgås jag för att jag vill och så är jag med så länge jag vill innan jag går hem och hoppar i mina finmysbyxor, landar med en skinkamacka ett glas julmust och ser på Karl Bertil Jonssons jul.
I år kommer jag ha min pappa här dagen före julafton till julafton för uppesittarkväll och grötfrukost på julafton. Sedan går han hem till sitt och jag myser vidare för att sedan fira en lite jul med min kusin med familj, innan jag åter myser vidare hemma i mitt julpyntade hem.
Så i år blir det den där lugna julen utan ångest som jag längtat så efter i så många år även om det i år gör lite ont att inte få fira med min bror med familj men det kommer fler jular.
Och med detta så önskar jag er en riktigt God jul 🌟⭐
Hur svårt kan det vara
Hur svårt kan det vara det var rubriken för en konferens om förändringsvanor jag våren 2018 fick äran att berätta hur jag vände och hittade nya vägar att gå på som gjorde att jag tillslut kunde stänga dörren till psykiatrin och till diagnoserna.
Det var en häftig känsla att stå inför sjuksköterskor arbetsterapeuter och fysioterapeuter som arbetar inom psykiatrin och berätta hur jag hade gjort för att kunna lämna det bakom mig.
Nu har jag under hela hösten delat med mig av min vardag. Men också hur jag hittade mig själv och kunde stänga de där dörrarna jag under många år nog aldrig trodde skulle gå att öppna och ta mig igenom. Jag har under de här senaste fyra åren lärt mig mer om mig själv än vad jag någonsin gjort tidigare för mig blev en avstängd sorg av en älska mamma till psykiatriska diagnoser.
Till följd av det tog mitt liv en helt annan väg under många år nu har jag hittat tillbaka till mycket av det jag under alla år saknade som ett eget hem, träning på Friskis, matlagningen. Jag kan stå timmar i köket laga mat och baka. Jag är tillbaka halvtid i arbetslivet igen arbetar med att försöka stötta hjälpa personer med psykisk ohälsa vilket jag ville göra redan innan jag fastnade i psykiatrin.
Så här några år efter jag börjar få distans till den tiden så tror jag ändå att det var bra att det en gång i tiden tog stopp sedan finns det saker på vägen som borde gjorts annorlunda framförallt borde man ha satt sig ner skapat förtroende och lyssnat på mig.
Jag valde aldrig att bli sjuk och kanske heller inte att bli frisk jag tror inte det är något som man kan välja men däremot kan du välja hur du vill hantera ditt liv oavsett diagnoser eller ej jag orkade inte under många år men när jag väl var redo så var jag verkligen redo annars hade det aldrig gått.
Ta hand om
Allt blir bra!
Allt blir bra tillslut lite så får man nog försöka tänka även om det inte alltid är lätt.
Vi är inne i mörka november och så mitt uppe i den här coronapandemin allt känns upp och ner inget är som det brukar vara. Och när allt är lite upp och ner kan det lätt göra att man tappar bort sig lite grann, jag har varit så trött och känt mig nere den här veckan.
Jag tröstar mig med att det är jag nog inte ensam om just nu att känna så alla är vi trötta på den här pandemin och känner oro över vad som händer.
Jag har tillåtit mig att vara trött i veckan legat på soffan och kollat på Netflix som jag testar nu en månad och där upptäckte jag serien Bron så den här jag nästan sträckkollat på så fort jag har slutat jobbet. Har även försökt hålla mina rutiner med promenader för de gör så mycket gott för mig så även i regn har jag gett mig ut en sväng. Men idag tittade solen fram en stund så då passade jag på att ta en promenad medans den var framme det gör så mycket med lite sol ☀️
Ha en fin helg och glöm inte Allt blir bra tillslut 🌟
Mitt i pandemin glömmer vi något som är minst lika viktigt
Vi matas nu ständigt i tidningar på Tv:n i nyheterna men kanske framförallt i sociala medier om pandemin som råder och alla restriktioner som följer med den. Självklart ska vi följa dessa råd inget snack om den saken men att ständigt överallt matas med allt om detta känns ibland som att vi då glömmer något som är minst lika viktigt och lika farligt som det här viruset, och det är hur människor mår och reagera psykiskt av denna pandemi.
Jag låg själv i covid-19 förra veckan jag hade tur och kom lindrigt undan med ont i lungorna att maten smakade metall, värk i kroppen och en enorm trötthet men det som var värst för mig var inte de kroppsliga symptomen utan det var de mentala och psykiska symptomen. Det var de som tog hårdast något jag märkte först när jag börjat återhämta mig det här att tvingas vara i ofrivillig isolering det gör något med en och för mig som har den bakgrunden jag har så tog det extra hårt just psykiskt och mentalt. Att samtidigt ligga hemma scrolla på mobilen samtidigt som Tv:n står på och matas av allt detta hur bra är det egentligen kan man ju fråga sig?
Jag påverkades mycket av det plus hur ensam jag kände mig hur svårt det var att be om hjälp med handling att helt plötsligt bli beroende av att andra skulle hjälpa mig med det. Jag märkte också hur tyst det blev och vilka som finns där även i dessa stunder lite samma som när jag var i mitt psykiska illabefinnande när vänner försvann, ja det var en konstig vecka jag är bra på att vara själv men inget vidare på att vara ensam. Jag tänkte också mycket på hur vi använder oss av sociala medier i den här pandemin, för min del känns det som en del tar på sig rollen som coronapoliser de delar allt flera gånger dagligen att följ nu alla råd till punkt och pricka för annars så… ja man kan nästan se de stå där på andra sidan skärmen med pekpinnen.
Jag säger inte att vi inte ska ta detta på allvar detta farliga virus men ibland kanske man ska tänka till vad man delar hur ofta man delar för det finns många som mår psykiskt dåligt och som säkert mår ännu sämre av att ständigt matas med all den här informationen. Jag vill tro att alla vill väl jag vill också tro att de allra flesta gör så gott de kan utifrån sina förutsättningar i den här pandemin.
Många tvingas jobba hemma dessutom och vi råds att inte umgås med mer än de vi bor tillsammans med och då kan sociala medier vara lite skönt att ta till, men att då ständigt matas av allt som har med pandemin att göra kan också skada. Så jag vill bara säga dela ja visst men gör det med måtta och tänk på hur det delas och det viktigaste nu i dessa tider om ni har vänner, kollegor eller någon i familjen som bor själva och som nu i dessa tider kanske bli ännu mer ensamma ring slå dem en signal fråga hur de mår märkvärdigare eller svårare behöver det inte vara och gör det hellre en gång för mycket än ingen gång alls. För min del vände min vecka mina jobbiga tankar med att en kollega till mig ringde och sa att jag var saknad och behövdes på jobbet vilket gjorde att jag fick en bra start på min vecka efter att ha legat hemma i karantän med covid-19.
Covid-19
Så var det min tur att åka på detta viruset vi har levt med nästan hela det här året. Jag fick lätt feber och frossa som försvann ganska fort men som övergick i en enorm trötthet och en märklig värk och brännande känsla i benen, men också med en huvudvärk som inte är av denna värld. Nu har jag isolerat mig sedan en vecka tillbaka är fortfarande inte bra så jag jobbar så gott det går hemmifrån tar promenader när jag orkar. Var rädda om er det här är ett märkligt
