Tackar för mig som bloggare här nu
Det dök upp ett minne på Facebook idag som påminde om att det är fyra år sedan jag kunde ringa ett telefonsamtal som jag längtat efter att göra från den dagen jag första gången klev in genom dörrarna till specialistpsykiatrin. Jag kunde då i maj 2017 ringa det där telefonsamtalet till psykiatrin efter att ha kommit en bit på vägen med min livsstilsresa och be dem skriva ut mig därifrån för nu tog vårdcentralen över.
Och i och med det så blev jag inte bara fri från psykiatrin jag blev även av med de diagnoser som bipolär typ 3, ospecificerad personlighetsstörning och senare kunde jag även sluta med Levaxin för sköldkörteln som jag fick problem med i samband med litium behandling.
Det var tuffa år när jag var fast där och jag är glad tacksam för att jag kom levande därifrån, men som jag skrev i förra inlägget det som fungerat för mig och det som var fel för mig kanske inte är så för någon annan. Jag hade bara önskat när det var som värst och alla fumlade i mörker att man då satt sug ner och lyssnat på mig utan att döma utan att se diagnoser utan bara låtit mig få tala om hur jag mådde. Idag såhär efteråt så ja det var en resa jag lärde mig oerhört mycket om mig själv om andra och jag vill faktiskt inte vara utan den, den är en del av mig har format mig till den jag är idag.
Och med detta så tackar jag för mig som bloggare för Balans för nu är det dags att fokusera på Carolina 2021😊 vill ni så följ mig på carroresan.blogg.se där bloggar jag om livet här och nu blir mycket välmående löpning kost mm ja det som är jag idag.
Ha det så fint hoppas att jag inspirerat någon till att våga tro på sig själv att det som ibland kan verka vara omöjligt faktiskt kan vara möjligt och glöm inte gör det du vill göra för din egen skull.
Någons förebild och inspiration
Du inspirerar och är en förebild något jag ibland får höra av andra att jag inte bara inspirerar utan också är någons förebild.
Jag har ibland svårt att förstå och ta till mig det, samtidigt så värmer det oerhört mycket. Kan jag inspirerar hjälpa någon annan till att våga ta steget mot förändring och någonting nytt oavsett om det är att börja röra lite på sig tänka på kosten eller bara våga börja tro på sig själv så gör jag bara det.
Men man ska heller inte glömma att jag gör den här resan för min egen skull alla har olika förutsättningar beroende på vart man befinner sig, det som fungerar för mig kanske inte fungerar för någon annan.
För mig var kosten promenader träningen och det viktiga jobbet med insidan och min mentala och psykiska hälsa oerhört viktig för mig i min resa men också att det fanns de som såg just mig det blev min räddning ut från det jag satt fast i under så många år.
Idag är det en helhet alla dessa olika pusselbitar jag jobbat med mig själv med under de senaste fem åren. För nu vid den här tiden för fem år sedan gav jag mig ut på den här resan som gjorde att jag stängde och bommade igen dörren till det livet som psykiatrin för bara nio år sedan dömde mig att leva resten av livet. De hade fel jag behövde inte leva resten av mitt liv på intuitioner leva med diagnoser tunga mediciner som aldrig fungerade. Jag fick ett helt annat liv jag gick från en välkänd svårt sjuk patient inom psykiatrin till att bli vuxen och klok och våga tro på mig själv igen 🌟
Jag säger inte alltid att det är lätt men att idag se kost motion och promenader och det ständiga mentala jobbet som min ”medicin” det är det som gör att jag är där jag är idag.
Men det som fungerar för mig kanske inte fungerar för någon annan. Så även om jag inspirerar och är en förebild så glöm inte att vi alla har olika förutsättningar olika mål och olika utgångslägen för hur och vad man behöver göra med sig själv. För en del kanske det handlar om att våga ta sig upp och ut på en kort promenad för andra kanske det bara är att nu kör jag utan att tänka efter precis som jag gjorde en gång i tiden.
Var rädda om er och gör det som är bäst för er men våga också göra det som verkar omöjligt möjligt. 🌸
I bland är det värt att våga ta steget utan att ha en aning om hur det kommer gå det kan vara början på något nytt så gjorde jag 🌸
Tiden läker alla sår.
Det sägs att tiden läker alla sår. I juni är det tjugo fem år sedan min mamma gick bort, såren har läkt men saknaden finns kvar. Saknaden kommer alltid finnas men den gör inte ont längre den skrämmer mig inte för jag trycker inte undan den längre. Jag stänger inte av den som jag gjorde i så många år.
Det var först för bara några år sedan när jag började jobbet med mig själv som jag vågade släpa fram den efter så många år stängde av. Den sorg jag stängde av är en del av det som ledde till diagnoser mediciner och där jag i över tio års tid undrade vad det var som hände.
Idag är saknaden efter min mamma något fint en del av mig hon finns alltid med mig men såren har läkt de som gjorde så ont som gjorde att jag stängde av och inte vågade känna känslor.
Vad ni än gör stäng inte av era känslor oavsett orsak våga känna våga stanna upp och vara i det. Det är inte farligt det kan göra ont men det är okej det är bara mänskligt och det går över det blir bättre och oftast är det när du inte tror det som det vänder det gjorde det för mig. Och efter det kommer du ha sina stunder med tvivel det har jag fortfarande då och då men jag är bara människa och inte stålmannen.
Så är det väl lite med livet
Hoppas ni alla har det då bra det går i dessa konstiga pandemitider och att ni njuter av våren och påsken som nu är här 🐣
Ett välbehövligt påsklov och tid för återhämtning väntar efter en rätt intensiv stressig period med mycket av allt. Så är det väl lite med livet, ibland rusar det bara på med allt för mycket av det mesta.
Det märks att vi levt med en pandemi nu i ett års tid det märks på många sätt.
Jag har sedan i augusti förra jobbat med ett hälsoprojekt där vi vänder oss till personer med psykisk ohälsa för att erbjuda friskvårdande aktiviteter av olika slag. Detta är något som jag själv saknade när jag hade behövt det under min sjukdomstid för det finns inte mycket av det här i Borås där man satsar hälsofrämjande för den här målgruppen.
Projektet är lite av mitt skötebarn men i höstas och vintras kändes det mörkt jag var nära att kasta in handduken men jag är ju inte en person som ger upp utan försöker hitta lösningar på något sätt även när det känns som att nu går det inte. Att driva ett sådant här projekt i dessa tider är ju inte lätt, men för några veckor sedan så kom den där ketchupeffekten som man ibland talar om och helt plötsligt tog det fart igen flera som hittar till projektet vilket är riktigt roligt.
Samtidigt som det börjar rulla på så är jag mitt uppe i att skriva rapporter och försöka hitta vägar som gör att det blir en fortsättning på detta projekt som uppenbarligen behövs lyckas jag med att rädda kvar det i någon form så behöver jag heller inte vara orolig för att bli arbetslös efter sista juni.
Det här projektet kom till av en idé en tanke jag hade haft i bakhuvudet en tid så när möjligheterna och chansen kom när jag hade min anställning kvar fram till nu i sommar från det projektet jag arbetade i så kunde vi starta upp detta viktiga jag nu arbetat med i snart ett år. Sedan kan man ju alltid fråga sig hur jag orkar arbeta med just det jag har lämnat bakom mig och dessutom i projekt inte bara ett utan två projekt men helt olika varandra. 
Jag hade nog aldrig valt att arbeta med detta och inriktning psykisk ohälsa om jag bara haft min egen erfarenhet men i kombination med min egen resa mina utbildningar och yrkesval att arbeta just med människor så har jag idag rena dröm jobbet även om det ibland är tufft och jag undrar hur ska jag få ihop det och orka.
Men nu ser framemot en lugn påskledighet där jag bara ska vara koppla bort allt och njuta av påsken solen och sköna löprundor👍
Njut av påsken!
Kan man bli av med psykiatriska diagnoser?
Kan man bli av med psykiatriska diagnoser? Den frågan fick jag när jag berättade om mig själv och min resa för en ny deltagare som var intresserade av att veta mer om hälsoprojektet jag arbetar med, ett pilotprojekt på ett år som vi startade upp i augusti förra året.
Egentligen finns det kanske inget enkelt svar på den frågan men ja det kan man i alla fall så gick det för mig, redan 2005 när jag fick diagnosen Bipolär sjukdom typ 3 så kände jag hela tiden att det där stämmer inte magkänslan sa mig att det är något annat som felar. Men då kunde jag inte riktigt ta på vad det var men att gå i över tio år med mediciner som aldrig fungerade som de borde ha gjort om jag nu hade de där diagnoserna som psykiatrin och vården satte på mig.
Samtidigt mådde jag oerhört dåligt men anledningen till att jag bara mådde sämre och sämre var för att vården inte lyssnade jag blev den patient de skapade och ville att jag skulle vara patienten som dömdes ut som så svårt psykiskt sjuk att hon nog aldrig skulle bli frisk. I år är det fem år sedan jag började min resa tillbaka igen den som jag får kämpa med dagligen vissa dagar mer vissa dagar mindre precis som det är för de allra flesta människor det går upp och ner.
Men jag är inte längre den välkända patienten som aldrig kunde bli frisk jag lever i allra högsta grad det livet jag aldrig släppte taget av eller den magkänslan jag hade om att det inte var rätt med diagnoserna.
Att det behövde gå så långt som övermedicinering ett liv som sjukpensionär och många år inom psykiatrisk slutenvård och fyra år på psykiatriboende det är som det är och jag lärde mig mycket av det med jag tror att jag kan tacka för att jag är vårdutbildad dessutom med inriktning psykiatri så kanske var det någon meningen med den där valbara kursen i psykiatri på gymnasiet och med en slutpraktik inom sluten vården innan studenten. Kanske var jag väl rustad när det själv var dags för att hamna på ”andra sidan” som patient, många gånger kunde jag kliva ur se på det hela från ett annat perspektiv ibland undrade jag vad jag höll på med var det där verkligen jag samtidigt som jag undrade varför lyssnade de inte på mig om de nu hörde vad jag sa, den frågan får jag nog aldrig något svar på.
Jag såg det aldrig som att jag levde med en psykisk ohälsa eller att jag hade en funktionsnedsättning för det hade jag aldrig har aldrig haft jag var klassad som psykisk sjuk med tunga psykiatriska diagnoser som jag nu sedan år har stängt dörren till men med det inte sagt att jag valt mellan att vara frisk eller sjuk utan jag valde bara nya vägar efter att jag stängde dörren till den världen.
Så svaret på frågan jag fick ja jag kunde bli av med mina diagnoser lämna psykiatrin helt och leva igen om än att jag förlorade några år som gav mig en annan syn på livet på mig själv men jag kan inte säga att det var enkelt det är det svåraste jag gjort svårare än att leva över tio år med den där magkänslan som sa att det var något annat som felade. Jag gav mig ett löfte för 2019 iför att jag tog steget tillbaka till arbetslivet igen att inget jobb ingenting är viktigare än det jobbet jag gjort med mig själv och det är ett löfte jag lovat mig själv att hålla.
Snart vår!
Nu längtar jag verkligen efter våren den var ju framme där ett tag i slutet av februari så kändes väl så där när stormen Evert och snön slog till här nere i Borås i går jag hade ju sett framemot att få börja göra iordning på min balkong. Jag börjar längta efter att få flytta ut mer och mer på balkongen njuta av vårsolen och se framemot sommaren men måste säga att vintern i år var härlig äntligen en riktig vinter med snö och kyla.
På något sätt känns det som att det blir lite lättare då att hantera allt med den här pandemin som nu börjar tära rejält särskilt när man som jag lever i ett ensam hushåll, ett år efter att den började så kan jag bara se hur tacksam jag är för den resan jag gjort och det jobbet jag gjort med mig själv.
Utan den styrkan jag visat mig att hag har och som jag byggt upp så hade det varit betydligt svårare men visst känns det att knappt ha träffat familj eller nära släktingar på ett år jag har haft några nära vänner som jag har träffat och så har jag haft mitt jobb så kanske ska jag inte klaga men nu är det jobbigt så på något sätt så känns det lite lättare att våren och sommaren är på väg.
Jag önskar er som kikar in här på bloggen en fin helg själv ska jag se om det en stund går att njuta av mina påskliljor på balkongen som jag satte när våren visade sig men drog sig tillbaka igen där i slutet av februari.
