När jag står under stjärnhimlen en mörkögd novemberkväll är det omöjligt att förstå att våren ska komma med det livgivande ljuset.
När barnet som låg i min mage var på väg ut kändes det omöjligt att tro att det någonsin skulle hitta ut ur min kropp, så ont som det gjorde och så trött som jag var. Men ut kom barnet.

När utmattningen slog ut min kropp och min hjärna och hjärtat rök av överhettning var tanken på att överhuvudtaget kunna kalla mig frisk igen miltals borta. Men jag kom ändå tillbaka, min starka tro på min förmåga räddade mig.

När vi nu är inlåsta i den värsta kris vi har upplevt i Sverige är det så lätt att tappa hoppet. Vi är ledsna och oroliga och saknar och längtar. Vi kunde ju aldrig ana att det skulle bli såhär. Att sånt som vi tog för givet för trekvarts år sedan, som att gå till gymmet, till restaurangen och till köpcentrumet skulle bli bannlyst. Vi saknar och vi längtar, till umgänget, närheten, kramarna!

Men under har skett förr. Förändring kommer. Ljuset återvänder. Efter vinter kommer vår. Efter natt kommer alltid en gryning.

Det känns svårt nu, men vi ger oss inte. Vi håller i och vi håller ut!
Det är det minsta vi kan göra i sympati med vårdens hjältar!

När pandemin bäddar in hela jorden i en våt filt är det lätt att känna sig som om solen försvunnit för gott. Eftersom vi också är inne i november, när naturen utanför dörren går i vila och inte kan ge oss så mycket draghjälp energimässigt, behöver vi hitta andra källor att ösa ur.

Då finns musiken. För mig har den alltid varit den största glädjen att fylla på med när energitanken nästan är tömd. Du kanske håller med?
Musik finns så det räcker för oss alla, i olika genrer och former, det är bara att lyssna och njuta! Eller så är du precis som jag som gillar att sjunga, och känna hur endorfinerna sprutar. För dig själv eller för andra, oavsett var och när så om du ger dig hän i musiken så kommer glädjen att hitta ditt hjärta.

Den 13 februari i år fyllde jag 50 år och fick det jag önskat mig!

En konsert till förmån för forskningen om hjärnans diagnoser.

Tillsammans med mina musikaliska vänner sjöng vi i en fullsatt kyrka och samlade in 40 000 kr. Det var en helt magisk dag och kväll, där alla var friska och öppnade sina hjärtan. Strax därefter kom viruset och stängde ned vårt samhälle.

Häll upp en kopp kaffe och sjunk ned i soffan och njut av varma sånger i en kall tid i konserten ”Med hjärtat för hjärnan”:

https://www.youtube.com/results?search_query=med+hj%C3%A4rtat+f%C3%B6r+hj%C3%A4rnan

Varje hjärta har sin istid
Men solen har kommit förut
Varje år har sin vinter
Men vintern blir vår till slut
Varje natt bär sin gryning
som gör en ny dag
Varje man har en längtan
som gör styrkan svag

Varje tystnad har sina tankar
som ruvar på nya ord
Varje stund har en ny form
som ännu inte är gjord
Varje gång det regnar
gror frön någonstans
Varje kvinna har sin dröm
som ger blicken glans

Ge inte upp när törnen
rispar hjärtat sårigt
i rosens vassa dans
När tidens frukter mognat
kan livet skörda sin stora chans

Ge inte upp
när mörkret är som störst
är ljuset närmare än du kan ana
Prata med en vän
Lys upp varandras väg
Trösta och hjälp varann
på livets halkbana

Utanför mitt fönster råder ett poetiskt grådis, en novemberdimma som ramar in tillvaron som i en fransk film. Det enda som bryter tystnaden utanför är några gulna löv som sakta singlar genom luften.

Det är november, årets näst sista månad, och naturen saktar ned farten för att gå till vinterns vila.
Under lövverket i min trädgård gror det nya livet som ska komma till skott till våren. Då kommer ljuset tillbaka, och fåglarnas sång, då när allt vaknar till liv igen i den gröna explosionen.

Men inte nu, just nu är det stilla ro och alldeles tyst. Jag följer de singlande lövens dans genom luften och tänker att det finns något oerhört vackert med hösten. När allt myllrande liv tar en paus, finns det möjlighet att stanna upp och lyssna inåt. Vad säger min inre röst? Vad säger min längtan?
I den bubblande, sprudlande våren vill jag bara vara därute och känna in hur allt väcks till liv igen.

Då vill jag hoppa och dansa som barnen i vårbäcken och plocka de första tussilago och blåsippor som knoppas. Och sträcka mitt bleka ansikte mot den första vårsolen.

Men nu är det stilla runt mig, det doftar jord och våta löv och mörkret sänker sig därute.
Jag känner för att sätta mig ned i fåtöljen och lyssna till någons kloka tankar i en podd.
Eller läsa i en av mina många spännande böcker. Eller ringa upp en vän och prata om livet.
Bolla det som kommer upp och ta en varm kopp kaffe.

När naturen går i träda vill jag också göra det, stilla min själ med ett kulturellt uttryck, sluta mina ögon och kanske till och med slumra en stund.

En stjärnklar kväll tar jag med mig en kopp rykande het choklad och går ut. Omfamnas av den svarta sammetshimlen, förundras över att miraklet att  jag finns och vila vackert i tanken på att det kommer en vår.

Men först väljer jag att göra som träden, varva ned, stilla mig i varsam vila. Det är ganska skönt ändå, och det är vad min kropp behöver just nu. Denna märkliga höst när vi behöver förhålla oss och tänka så tålmodigt vi kan på det som vi kan göra något åt. Och låta resten vara.

Välkommen höstlov, med tid att låta själen komma ikapp.

”Varje frisk själ känner ångest emellanåt”

Det sa Björn Natthiko Lindeblad i podden ”Björn och Navid”. Avsnittet jag lyssnade på handlade om tillit och jag är så glad att jag blev tipsad om denna podd. Så mycket kloka perspektiv och nya tankar kring livets olika frågor. Jag känner att det är just vad jag behöver. Tid och möjlighet att reflektera över mycket som snurrar i skallen, få lyfta blicken och få en större utsikt av andras insikter. Just nu när mörkret omfamnar oss och smittspridningen ökar kan vi lätt slukas av negativa tankar, ångest och oro.

Det är djupt mänskligt. Det är normalt i en onormal tillvaro. Och för oss starksköra som redan är lite tilltufsade av livet, kan vi få kämpa lite extra med måendet nu. Samtidigt har vi varit igenom mycket och är vana att livet inte går som på räls. Där har vi kanske en fördel.

Men ensam är verkligen inte stark och nu blir det tydligare än någonsin, när mörkret sänker sig över landet. Vi behöver varandra nu, vi behöver vara varandras ljus och lysa upp vägen där vi går.

Om vi hjälps åt att hitta perspektiv så känns det lättare att se framåt.

Om stämningen och miljön är nedmuntrande så får vi hjälpas åt att muntra upp den.

Om vi blir nedstämda så får vi lyfta upp varandra. Eller lyssna på musik. Jag sjunger gärna en sång för den som vill lyssna. Faktum är att delad glädje är dubbel glädje och musik ger alltid både tröst och energi för både den som utövar och lyssnar. Magiska under!

Var och en kan påverka hur det ser ut nu framöver. Alla är viktiga! Låt oss hjälpas åt att bidra till en snabb och kraftfull spridning av tröst och glädje! Men minska virusets framfart!

Glöm inte att allt förändras. Efter den mörkaste natt kommer gryningen med ljuset tillbaka.

Till dess får vi tända alla ljus som finns, om så bara för att se varandra.