Du som är fast i mörkret som kommer av att du är trött, slut, tömd.
Du som kanske inte ens orkat ta dig ur sängen denna morgon, som inte ser någon anledning till att stiga upp. För vad ska du ta dig till med när berget framför dig bara växer och du är inlåst i din utmattade hjärnas fängelse. Allt du känner är en smärta som skymmer solen.

Jag har också varit där, i panikens grepp, i ångestens klor, längst ned på botten av mig själv.
Det enda jag behövde då var att någon sa till mig att det kommer bli bättre.
Någon som ville lyssna, som erbjöd sina öron och sitt hjärtas bomull för att trösta mig.
För inte hjälper hurtiga texter när någon dragit en tjock mental filt över dig och du inte knappt kan andas själv.

När man är i mörkret och inte ser själv, kan någon annan tända ett ljus och lysa upp en stund, värma dig som fryser. Någon som hjälper dig att andas, ett andetag och ett till.
Det blir bättre, det gör det! Långsamt, ett steg i taget.

Om du är där nu, våga ta hjälp! Ring en vän och be att hen ska vara ditt ljus.
Våga berätta hur det egentligen känns, och du blir kommer att bli förvånad över reaktionen.
För den som vågar öppna sig och visa sig sårbar får oftast ett öppet hjärta som svar.
Nästa gång kan det vara din vän som behöver din hjälp. Nästa gång kan du få vara någons ljus.

Och du som inte har någon att ringa. Här nedan finns några länkar till människor som finns där för att lyssna på dig, bara ett samtal bort.

https://www.jourhavande-medmanniska.se/

https://mind.se/hitta-hjalp/sjalvmordslinjen/

https://mind.se/hitta-hjalp/aldrelinjen/

https://mind.se/hitta-hjalp/foraldralinjen/

Tänk att få sträcka ut sina ben i en lätt joggingrunda på en skogsstig som luktar jord och blöta löv! Ovanför en knallblå himmel och klar, hög och klar luft rätt ner i mina lungor.

Eller ta en långpromenad med mössan neddragen långt ner i pannan i singlande snöfall! Känna hur kinderna hettar och blodet sjunger.

Eller sitta alldeles tyst och stilla på en sten i en vårskog där backen är översållad av vitsippor. I öronen kören av yra och jublande fåglar.

Eller varför inte landa på bryggan efter ett ljummet dopp och låta vattendropparna rinna av på träet när man dricker den första koppen kaffe. Svalka sig i julivärmen med ännu ett dopp och ett till!

Naturen är en av mina bästa mediciner när livet känns svårt.
En oas utan krav, en plats där jag får vara precis som jag är.

Utanför dörren finns den, en gratis tankstation för min trötta själ, och jag kan krama ett träd och känna tröst när jag lutar mig mot barken.

Dygnet runt kan jag ”checka in” på min tankstation utan minsta motprestation och bara låta mig fyllas av den gröna och så sköna energin. Naturen är en skattkammare där jag bara kan få vara, det är inte så bara! Där kan min trötta och ledsna kropp bli lite gladare och piggare!

Jag har inte tid! En trist tanke som jag så ofta tänkte förr, innan utmattningen.

En tanke som kom allt oftare, och skavde allt djupare i mitt livs väv. En tanke som blev till verklig, upplevd stress och successivt drev mig in i sjukdom.

Sanningen är att tid är det enda vi har som är rättvist fördelat. Alla människor har 24 timmar per dygn till förfogande, såklart med olika liv och olika förutsättningar.
Men om vi börjar i tänket, så är gör det också skillnad HUR vi tänker om vår tid.

Glöm inte att tankar påverkar vår hjärna så till den milda grad att vi ofta tror att allt vi tänker är sant.
Och om vi försiktigt börjar att prova tanken, ”jag har tid” så kanske känslan i kroppen blir en annan.
För mig blev den det. Såhär några år efter utmattningen tänker jag ofta ” jag har tid för det som är viktigt”. Och då mår jag mycket bättre, eftersom jag också insåg att det känns bättre att byta ut mina måsten mot vill. Det gör en stor skillnad i känsla att tänka att ”jag vill gå till jobbet” istället för att ”jag måste”, eftersom jag faktiskt har gjort ett aktivt val. Och det är mycket skönare att tänka att ”jag vill ge mig ut och springa” istället för ”jag måste springa” precis som om någon tvingar mig.

Vad vi tänker och vad vi säger påverkar vår känsla och vår energi i kroppen.
Och energin i kroppen är jag intresserad av att den ska vara så hög och klar som möjligt!
Jag har blivit mer ekonomisk med mina timmar och minuter, jag slarvar inte längre bort mina stunder utan är noga med vad jag lägger min tid på.

Energibudgeten är en central del av mitt liv, inför varje vecka stämmer jag av med mig själv vad jag behöver för att hålla den i balans.
Eftersom jag reflekterat mycket kring vad som tar energi försöker jag minimera detta. Som onödig stress. Jag bokar inte längre upp alla dagar i veckan, det tar för mycket kraft av mig. Min hjärna behöver vilopauserna, andrummet emellan. Då fyller jag på.
Jag har hittat mina källor till energi, sånt som fyller på och gör att jag känner livet i mig i varje cell.
Tankarna kring våra energikällor har jag samlat i boken ”Vitsippsströssel och fågeltwitter”.

En inspirationsbok där du som läser själv kan fundera kring vad som ger dig energi.
Just nu spelas min bok in som ljudbok. Det ska bli spännande att se och höra hur resultatet blir! Jag hoppas kunna inspirera dig och många fler att reflektera kring vårt dyrbara liv och vad vi lägger vår tid på.

Jag tror att du och jag föddes av en anledning. Att vi är här med en uppgift, att vi har fått särskilda gåvor att bidra med här i världen.

I min familj kallar vi det att vara funktionsunik. Det lilla funktionsunika barnet föds med en otrolig förmåga, en sprakande kreativitet som inte känner några gränser. Att vara barn är väl att nyfiket ta sig fram i tillvaron med en obändig lust att utforska sig själv i relation till den stora, vida världen.
Jag kan! Jag vill! Jag ska!

Med åren mattas både lusten och självförtroendet av hos många av oss. Vi blir vuxna och tror oss inte om saker, vi vågar inte därför att vi aldrig har provat. Vi får en massa måsten och borden i vårt språk och glömmer bort att ett levande liv bygger på att det finns plats för lust och äventyr också.
Tänk om vi resonerade mer som Pippi Långstrump som sa ”det här har jag aldrig gjort, så det är jag nog bra på!” Och tänk om vi betraktade oss själva med samma ömma blick som vi ser på våra barn, då skulle vi inte vara så rädda för att misslyckas.

För att må bra ända in i själen är jag övertygad om att vi behöver ta tillvara på våra talanger och gör något med dem. Jag är säker på att livsgnistan falnar om vi inte lyssnar till vår inre röst om vad som ger oss energi och glädje här i livet. Och tvärtom – om vi utplånar oss själva och slår dövörat till själens röst, kommer vi att vissna inifrån.

När jag låg där på soffan, trött, tom och ledsen den där hösten, började jag lyssna inåt. Rösten därinne var glasklar och uppmanade mig att ta tillbaka mina passioner. Skapa plats åt sången, musiken och skrivandet, det som gav mig inre näring. Bara tanken på att få stå på en scen och få bli ett med tonerna igen gjorde att tyngden i mitt hjärta lättade och i takt med att jag spånade fram hur jag ville att mitt nya liv skulle se ut kände jag hur kraften började porla på nytt som vattnet i en vårbäck.

Jag är en snäll människa. Jag vill mina medmänniskors väl, och gör allt för mina närmaste.
Min mamma och pappa uppfostrade mig till att bry mig om. Att se och känna in andras behov var så lätt för mig. Som storasyster hade jag fått möjlighet att träna på detta. Att ta ansvar för andra, precis som jag tagit ansvar för mina småsyskon.  Det är en god egenskap, som genererar mycket gott.

Men någonstans längs vägen glömde jag bort något väsentligt. Konsten att bry sig om sig själv.

Precis som flygvärdinnan instruerar resenärerna på planet under säkerhetsgenomgången, att trä på syrgasmasken på sig själv först innan man hjälper andra. Så fungerar det också med oss människor och den energi vi har till förfogande var och en. Om du vill ge till andra behöver du fylla på dig själv först, annars finns inget att ösa ur.

Den ansvarstagande flickan som var jag blev vuxen, mötte kärleken och bildade familj.
Först kom sonen, och några år senare föddes dottern. Hon visade sig vara av en annorlunda sort, åt inte som sin bror, ville inte krypa, var sen med att gå och sa inte många ord. När hon var hos dagmamman satt hon i sin egen bubbla och kom inte med i de andra barnens lek.
När dagmamman signalerade att hon ville att vår dotter skulle utredas förstod vi till sist att det var något som inte stämde. Efter två utredningar fick dottern sin autismdiagnos och vårt liv hade tagit en oväntad vändning. Att vara förälder till ett barn med särskilda behov tar mycket kraft och tid, särskilt därför att vårt samhälle inte är byggt för den som på ett eller annat sätt sticker ut eller ”inte är som andra”.

Ovissheten och oron för vår dotter som vi levt med under några år, hade tärt på mig. Det var inte heller enkelt att förena ett yrkesliv med den särskilda mammaroll jag fått. Som kommunikatör och journalist gick jag in och ut i osäkra anställningar under flera år. Den sammanlagda belastningen blev för tung. Signalerna om en stressad kropp och en trött själ hade kommit och gått under ett antal år.
Hjärtklappningen, panikångesten, gråtattackerna.

Helvetesåret när alla mina närmaste blev sjuka runtomkring och min pappa dog blev droppen.
Vart jag en såg fanns det någon som behövde mig. Sjukdom och sorg blev min vardagsmat.
Jag hade inte en chans att räcka till, jag lade bara i en extra växel och tog alla mina reservkrafter för att hjälpa dem jag älskade. Jag, den friska och starka.

Men plötsligt låg jag där på soffan och kunde inte göra mer för någon. Jag var slut, tömd, urlakad och översorgsen. Insikten om vad jag hade glömt kom där någon vecka in på sjukskrivningen, när jag börjat reflektera över vad som hänt. För första gången på många år fanns tiden att tänka många tankar kring mig själv, nu var tiden inne för att våga tänka tanken: Finns det möjlighet till ett annat liv där jag också får ta plats?