Balansbloggare: Anne Pehrsson2020-02-28T12:36:52+00:00

Att återerövra sin egen kropp

För de som känner mig är det ingen hemlighet att jag vantrivdes på mitt förra jobb, men något som förvånat mig nu när jag inte är där dagligen är hur dålig den miljön verkligen var för mig. Det är inte bara min kroppsbild som sakta blir bättre igen, utan jag har också insett hur mycket av min livsglädje som det stället sög ur mig.

Det var sällan det var specifika situationer som fick mig att må dåligt och få starkare ätstörningstendenser igen utan det var mer den generella stämningen. Det där outtryckta som ingen säger men som efter några månader är så himla tydligt att genomsyrar hela företaget. Småsaker som dietprat vid lunchen, någon som ska ”unna” sig att äta nåt, ”bra” och ”dålig” mat eller den sociala klädkoden (oftast klackskor och gärna en blus, helst i grått, vitt eller svart) som gäller trots att ”helt och rent” är den officiella versionen. Det var en outtalad (och ibland uttalad på icke-okej sätt) press på hur man ska se ut och följde man inte det fick man blängande blickar av vissa kollegor och chefer.

Alla som har någon erfarenhet av ätstörningsproblematik vet att det här är en giftig  miljö att vara i, även om långt ifrån alla kollegor var såhär. Tillräckligt många var det. Det är inte konstigt att jag inte blivit friskare från min hetsätningsstörning alls det senaste året.

Nu, när jag kommit därifrån inser jag hur jag det senaste året bara velat gömma mig mer och mer, hur jag känt att det var fel att synas på det sätt jag gjorde och ville göra. Jag har slutat uttrycka mig kreativt genom mitt utseende för att jag inte orkade med alla blickar och att ständigt känna mig fel eller konstig för att jag gillar färg och stora, sköna tröjor. Och det här sitter djupt i mig, det hakade sig fast i mitt redan befintliga kroppsförakt och gjorde det värre igen. Jag känner fortfarande att jag inte får ha vilka kläder jag vill på mig för att jag måste gömma mig så mycket som möjligt för att jag inte får synas utan bör skämmas.

Så det är en process att ta tillbaka min kropp, men jag är på väg. Det är enkla småsaker, som att ha på mig en tröja som känts fel eller opassande av någon anledning eller ha på mig läppstift. Fan vad jag hade läppstift ofta innan jag började där, men nu har jag inte det. För det har gett mig mer osäkerhet än styrka; jag har inte haft så mycket glädje och ork att jag orkat stå emot de outtalade normerna, så det var enklare att inte ha det, att anpassa sig och samtidigt förminska mig själv.

Trots allt jag kämpar med nu med arbetslöshet och depression och ätstörning och att få rätt till vård så är jag ändå tacksam över att jag inte är kvar där. Det är en vinst och en sorts frihet.

/Anne

Instagram: glittering.dreams

maj 20th, 2020|

Nyckeln till allt

Det tog mig lång tid att förstå att det är känslohantering som är mitt stora grundproblem. Det har också tagit lång tid att kunna acceptera det. Att det är grunden för alla andra problem jag har.

Under min DBT-behandling fick jag lära mig mycket om känslor och känslohantering. Och där nånstans hittade jag det som jag tror är nyckeln till att nån gång må bättre. Det och när min psykolog sade ”du får känna saker Anne”. Det var verkligen en aha-upplevelse för mig. Ingen person som haft någon typ av auktoritetsroll har någonsin sagt eller visat något liknande till mig.

Så, jag försöker att inte knuffa bort känslorna utan att andas och försöka förstå dem. Acceptera dem. Men det är svårt. Väldigt svårt. En halv livstid av att försöka kväva dem och straffa mig själv för att jag har dem gör det fruktansvärt svårt. Men jag försöker. Även nu när jag mest känner hopplöshet och har min beskärda del av självmordstankar försöker jag låta de känslor som är där få vara där. För de ebbar oftast ut igen. Och oftast är det en väldigt förlösande känsla att få släppa ut dem för då är de borta sen. Jag är liksom av med dem, de ligger inte under ytan och skaver hela tiden.

Jag tror jag har hittat nyckeln. Så nu är det bara resten av livet kvar.

/Anne

 

Instagram: glittering.dreams

april 29th, 2020|

Längtan efter livet

Jag känner en så djup längtan efter livet. Efter att vara glad och sugen på att ta del av livet.

Att vilja leva, att vilja vara i världen, mig själv och med andra.

Jag har haft såna perioder, men det är längesen nu.

Längesedan jag ville mer än vad som krävts av mig. Velat delta och velat känna.

Kanske är det så livet är när man inte är sjuk?

Att man vill vara med i världen istället för att ständigt försöka hitta nånting som får en att genomlida och överleva dagen.

 

Jag värker av längtan efter att vilja leva. Att ärligt, rått och öppet vilja leva och finnas till.

/Anne

 

Instagram: glittering.dreams

april 15th, 2020|

Träning istället för ångest

I dagsläget varierar mitt mående, ibland från timme till timme, men det är generellt rätt kasst med mycket ångest och ännu mer hopplöshet. Det som ofta fungerar när jag bara vill skrika för att få utlopp för all smärta är att träna.

Att åka till gymmet och lyssna på arg musik och träna mig trött; träna kroppen trött så jag inte orkar ha lika mycket ångest. Ibland blir jag så slut av både den fysiska och psykiska påfrestningen att jag knappt orkar göra nåt mer den dagen, men det är ändå bättre än att ha paralyserande ångest.

Det spelar inte så stor roll vad jag gör på gymmet, bara jag kör slut på mig så musklerna skakar. Ofta blir det sista jag gör en liten stund på cykel eller crosstrainer för att verkligen få känna hur benen skakar och inte orkar mer. Det är en läskig men också skön känsla, framförallt efteråt när endorfinkicken kommer.

Så, träning hjälper. Rörelse överlag hjälper. Lite grann, för en stund. Men just nu är det svårt att se långt fram för många av oss och då kanske en stund av lättnad räcker för att orka en dag eller två till.

 

/Anne

Instagram: glittering.dreams

april 7th, 2020|

”The only constant in life is change”

Livet är vad det är just nu.

Många har det svårt nu, är rädda och mår dåligt och känner mycket hopplöshet – mig själv inkluderad.

Så jag tar skogspromenader varje dag.

Går ut i naturområdet nära mig, lyssnar till träden och fåglarna och våren som ändå är på väg. Fokuserar på att andas och bara vara där och då, här och nu. Jag sätter mig på bergknallen och mediterar eller läser i en bok om det är tillräckligt varmt. Försöker hitta lugnet som bara naturen kan ge mig; den där närvaron av att allt är som det ska. Saker förändras, kommer och går. Det är som det ska. Det är eviga kretslopp som går om och om igen och förändringen är konstant. Naturen är en bra påminnelse om det och det här kommer också gå över till slut.

Jag förlorar kanske lägenheten, kanske inte får ett jobb på väldigt många månader och kanske inte överlever allt vad Coronakrisen innebär, men jag kanske gör det också. Kanske går det bra, kanske blir det ännu bättre. Jag kan få ett mycket bättre jobb och kanske flyttar jag nån annanstans. Jag vet inte, men försöker komma ihåg att jag aldrig haft en säker inkomst eller framtid. Jag har alltid oroat mig över ekonomi, jobb, materiell trygghet och min framtid. Den enda skillnaden nu är att hela världen är i kris och att mina utsikter är ännu sämre. Men jag har överlevt hittills. Och naturen är en väldigt bra påminnelse om att allt ständigt är i förändring: inklusive vår värld och mitt liv.

/Anne

Jag finns på insta om du vill kommentera eller säga hej: glittering.dreams

 

mars 27th, 2020|

Längtan efter ingentinget är stark nu

Världen är crazy nu. Med god orsak i och för sig, men det är ändå crazy med allt som händer på grund av Coronaviruset. Det är som en apokalypsfilm. Jag har jobbat hemifrån och är hemma så mycket som möjligt. I och med att jag bor själv blir det en påfrestande isolering och mitt psykiska mående har förvärrats väldigt mycket den senaste tiden.

Jag har sovit väldigt dåligt, har svårt att äta saker som jag mår bra av och inte enbart straffa mig själv med allt jag äter, har en stor oro inför framtiden och stark ångest över mitt liv och mina framtidsutsikter varje dag. Jag har ofta svårt att inte självskada och större delen av min tid går åt till att försöka distrahera mig; så jag inte självskadar eller får så mycket ångest och självhat så jag går sönder. Jag jobbar mina timmar, tar en promenad varje dag, gosar och leker med min katt och försöker ha kontakt med någon varje dag. Det hjälper, en stund. Inget hjälper i det långa loppet, och det är det som gör det så svårt och att det känns så meningslöst. Jag är snabbt på väg ner i en nedåtgående spiral och jag ser inte meningen med att försöka bryta den.

Jag ser ingen framtid nu.

Om en vecka slutar jag min nuvarande anställning och har inget nytt jobb. Innan Corona-krisen kunde jag ändå se att jag hade en chans att få ett nytt jobb men nu gör jag inte det. Det är ännu fler personer som konkurrerar och jobben blir färre. Jag har inte rätt till a-kassa då jag inte varit med ett år än och jag har inte så mycket arbetserfarenhet vilket i praktiken innebär att jag kommer få nästan noll inkomst på obestämd tid. Det enda jag ser framför mig är hur jag förlorar min lägenhet, blir hemlös och bara kommer må sämre och sämre och aldrig få ett jobb, vilket i förlängningen innebär att jag aldrig kommer kunna ta mig dit jag vill i mitt liv. Det är här jag är i mitt huvud – redan. Inte på hur jag ska lösa nästa månad eller nästa vecka, utan varför jag ens ska försöka när slutresultatet ändå kommer vara detsamma. Då kan jag bara avsluta allt nu och slippa all smärta på vägen dit. Längtan efter ingentinget, själva icke-existensen, är stark nu. Att bara få slippa all skam och skuld och allt självhat, det är det som är så lockande. Att bara slippa, få vara fri för en gångs skull.

Jag vet att jag är långt ifrån ensam om att vara i den här situationen; det är ofantligt många som får stora ekonomiska svårigheter på grund av läget i världen nu, men det ger mig absolut ingen tröst att tänka på det. Jag vet att det kan hjälpa för många, men för mig gör det inte det. Det gör inte mitt liv lättare att fler sitter i samma sugiga situation. Jag har bara så svårt att se meningen med att fortsätta kämpa för ett sånt här liv.

Hopplösheten och bitterheten är stor. Hade jag bara varit smart nog att inte vara ärlig med min chef hade jag suttit på en fast anställning nu. Jag hade många gånger inte velat gå till jobbet och mått dåligt av det, men jag hade åtminstone haft en lön att falla tillbaka på tills jag hittade ett annat jobb. Nu kan jag bara sitta här, söka så många jobb jag orkar varje dag och vänta på att allt kraschar omkring mig. Försöka må lite, lite bättre för en stund för att sedan sugas ner i hopplösheten och desperationen igen.

Jag gråter mycket, självskadar mycket och försöker ofta dölja hur dåligt jag faktiskt mår nu. Folk orkar inte ta det, orkar inte dela den bördan och många förstår inte utan blir rädda eller frustrerade för att det är så annorlunda mot hur de ser på livet. Försöker jag prata med någon som inte har känt såhär själv slutar det oftast med helt onödiga tips som ”tänk inte så”, ”nu är du negativ”och ”se det lite positivt”. Det enda det resulterar i är att jag blir frustrerad och självskadar ännu mer och får ett ännu starkare behov att försvinna och slippa känna, för att jag känner att det är mig det är fel på.

Jag söker jobb utan engagemang eller framtidstro men vet inte hur länge jag orkar. Jag tar promenader och yogar och försöker andas, väntar ut nästa psykologtid men vet inte om jag hoppas på att jag ska orka eller ge upp på vägen.

Har ni tankar eller tips för när man mår såhär hittar ni mig på instagram: glittering.dreams

/Anne

mars 24th, 2020|
Korta fakta

Namn:
ANNE PEHRSSON
Bor:
Stockholm
Ålder:
29
Aktuell med:
Kommer att blogga om hur det är att leva med ångest, depression, ätstörning, extra sårbarhet och intensiva känslor. Hur motion och yoga hjälper mig, och allt möjligt annat som kan hjälpa mig att fortsätta kämpa.

Vill du säga hej eller kommentera kan du kontakta mig på Instagram: glittering.dreams

Det är vi som är Balansbloggarna
Ansök om medlemskap
Till toppen