Balansbloggare: Anne Pehrsson2020-02-28T12:36:52+00:00

”The only constant in life is change”

Livet är vad det är just nu.

Många har det svårt nu, är rädda och mår dåligt och känner mycket hopplöshet – mig själv inkluderad.

Så jag tar skogspromenader varje dag.

Går ut i naturområdet nära mig, lyssnar till träden och fåglarna och våren som ändå är på väg. Fokuserar på att andas och bara vara där och då, här och nu. Jag sätter mig på bergknallen och mediterar eller läser i en bok om det är tillräckligt varmt. Försöker hitta lugnet som bara naturen kan ge mig; den där närvaron av att allt är som det ska. Saker förändras, kommer och går. Det är som det ska. Det är eviga kretslopp som går om och om igen och förändringen är konstant. Naturen är en bra påminnelse om det och det här kommer också gå över till slut.

Jag förlorar kanske lägenheten, kanske inte får ett jobb på väldigt många månader och kanske inte överlever allt vad Coronakrisen innebär, men jag kanske gör det också. Kanske går det bra, kanske blir det ännu bättre. Jag kan få ett mycket bättre jobb och kanske flyttar jag nån annanstans. Jag vet inte, men försöker komma ihåg att jag aldrig haft en säker inkomst eller framtid. Jag har alltid oroat mig över ekonomi, jobb, materiell trygghet och min framtid. Den enda skillnaden nu är att hela världen är i kris och att mina utsikter är ännu sämre. Men jag har överlevt hittills. Och naturen är en väldigt bra påminnelse om att allt ständigt är i förändring: inklusive vår värld och mitt liv.

/Anne

Jag finns på insta om du vill kommentera eller säga hej: glittering.dreams

 

mars 27th, 2020|

Längtan efter ingentinget är stark nu

Världen är crazy nu. Med god orsak i och för sig, men det är ändå crazy med allt som händer på grund av Coronaviruset. Det är som en apokalypsfilm. Jag har jobbat hemifrån och är hemma så mycket som möjligt. I och med att jag bor själv blir det en påfrestande isolering och mitt psykiska mående har förvärrats väldigt mycket den senaste tiden.

Jag har sovit väldigt dåligt, har svårt att äta saker som jag mår bra av och inte enbart straffa mig själv med allt jag äter, har en stor oro inför framtiden och stark ångest över mitt liv och mina framtidsutsikter varje dag. Jag har ofta svårt att inte självskada och större delen av min tid går åt till att försöka distrahera mig; så jag inte självskadar eller får så mycket ångest och självhat så jag går sönder. Jag jobbar mina timmar, tar en promenad varje dag, gosar och leker med min katt och försöker ha kontakt med någon varje dag. Det hjälper, en stund. Inget hjälper i det långa loppet, och det är det som gör det så svårt och att det känns så meningslöst. Jag är snabbt på väg ner i en nedåtgående spiral och jag ser inte meningen med att försöka bryta den.

Jag ser ingen framtid nu.

Om en vecka slutar jag min nuvarande anställning och har inget nytt jobb. Innan Corona-krisen kunde jag ändå se att jag hade en chans att få ett nytt jobb men nu gör jag inte det. Det är ännu fler personer som konkurrerar och jobben blir färre. Jag har inte rätt till a-kassa då jag inte varit med ett år än och jag har inte så mycket arbetserfarenhet vilket i praktiken innebär att jag kommer få nästan noll inkomst på obestämd tid. Det enda jag ser framför mig är hur jag förlorar min lägenhet, blir hemlös och bara kommer må sämre och sämre och aldrig få ett jobb, vilket i förlängningen innebär att jag aldrig kommer kunna ta mig dit jag vill i mitt liv. Det är här jag är i mitt huvud – redan. Inte på hur jag ska lösa nästa månad eller nästa vecka, utan varför jag ens ska försöka när slutresultatet ändå kommer vara detsamma. Då kan jag bara avsluta allt nu och slippa all smärta på vägen dit. Längtan efter ingentinget, själva icke-existensen, är stark nu. Att bara få slippa all skam och skuld och allt självhat, det är det som är så lockande. Att bara slippa, få vara fri för en gångs skull.

Jag vet att jag är långt ifrån ensam om att vara i den här situationen; det är ofantligt många som får stora ekonomiska svårigheter på grund av läget i världen nu, men det ger mig absolut ingen tröst att tänka på det. Jag vet att det kan hjälpa för många, men för mig gör det inte det. Det gör inte mitt liv lättare att fler sitter i samma sugiga situation. Jag har bara så svårt att se meningen med att fortsätta kämpa för ett sånt här liv.

Hopplösheten och bitterheten är stor. Hade jag bara varit smart nog att inte vara ärlig med min chef hade jag suttit på en fast anställning nu. Jag hade många gånger inte velat gå till jobbet och mått dåligt av det, men jag hade åtminstone haft en lön att falla tillbaka på tills jag hittade ett annat jobb. Nu kan jag bara sitta här, söka så många jobb jag orkar varje dag och vänta på att allt kraschar omkring mig. Försöka må lite, lite bättre för en stund för att sedan sugas ner i hopplösheten och desperationen igen.

Jag gråter mycket, självskadar mycket och försöker ofta dölja hur dåligt jag faktiskt mår nu. Folk orkar inte ta det, orkar inte dela den bördan och många förstår inte utan blir rädda eller frustrerade för att det är så annorlunda mot hur de ser på livet. Försöker jag prata med någon som inte har känt såhär själv slutar det oftast med helt onödiga tips som ”tänk inte så”, ”nu är du negativ”och ”se det lite positivt”. Det enda det resulterar i är att jag blir frustrerad och självskadar ännu mer och får ett ännu starkare behov att försvinna och slippa känna, för att jag känner att det är mig det är fel på.

Jag söker jobb utan engagemang eller framtidstro men vet inte hur länge jag orkar. Jag tar promenader och yogar och försöker andas, väntar ut nästa psykologtid men vet inte om jag hoppas på att jag ska orka eller ge upp på vägen.

Har ni tankar eller tips för när man mår såhär hittar ni mig på instagram: glittering.dreams

/Anne

mars 24th, 2020|

Ett steg i rätt riktning

Ibland fungerar faktiskt vården.

Det är en enorm lättnad för mig att jag får fortsätta på Karolinskas borderlineenhet ett tag till. Varannan vecka får jag träffa en terapeut där och vi ska gå djupare in på saker som inte hanns med i gruppbehandlingen, som barndomstrauman, dömanden, radikal acceptans och att göra kedjenalayser (som typ är den stora grejen med DBT om jag förstått det rätt).

Mötet med min behandlare gick väldigt bra, trots min stora oro inför det. Hon hade redan en plan på att vi skulle ses ett tag till och jag är så tacksam för det. Det är en sån enorm lättnad att faktiskt få hjälp när jag behöver det, att inte ständigt behöva bråka för rätten till att just få hjälp och att slippa höra att jag inte är tillräckligt sjuk för att kunna få hjälp.

Jag vet inte hur länge jag kommer få vara där, men det visar sig. Jag känner bara en sån enorm tacksamhet för att de ser mitt behov av hjälp och för att de håller kvar mig även fast jag inte är fullt diagnostiserad med EIPS.

Men det är också läskigt att få den hjälp man behöver. Jag har en rätt stor del hemuppgifter och antagligen en stor del jobb framför mig för att det ska hjälpa ordentligt och det är läskigt. Det är läskigt att tänka på ett liv som frisk när man aldrig varit det. Det är så främmande. Och jag vet att det kommer vara jobbigt och läskigt, men det kommer det vara värt om jag kan få ett enklare och mer hanterbart liv.

/Anne

Jag finns på insta om du vill kommentera eller säga hej: glittering.dreams

 

 

mars 12th, 2020|

Det sägs att slutet på något alltid är början på något annat, men inom vården så vet man faktiskt inte om det finns någon ny början

I cirka 20 veckor har jag gått en behandling på Karolinskas Borderlineenhet, en så kallad ”färdighetsträning”, där man får hjälp med saker som hur man hanterar relationer, känslor och att stå ut när det är svårt + en del mindfulnessträning.

Detta är en DBT-behandling (Dialektisk beteendeterapi) och jag måste faktiskt säga att jag för första gången känner att det är exakt rätt hjälp jag får. Och just för den känslan så är det jobbigt att jag nu har gått  klart den här behandlingen. Jag är inte klar med de här sakerna. Jag behöver fortfarande hjälp med att hantera mina känslor, vilket är mitt största problem. Det är grundproblemet jag har, det mesta andra härstammar från den problematiken och därför är jag rädd för att nu kastas ut ur systemet igen.

Jag fick kämpa mig galen för att komma till Karolinskas psykiatri. Jag kommer inte ens ihåg hur många vändor med olika läkare, psykologer och instanser det var innan jag lyckades komma dit. Jag har blivit feldiagnostiserad, nedvärderad och fått skrika på inkompetenta läkare över telefonen för att de överhuvudtaget skulle lyssna på vad jag sade. För att inte tala om alla jävla skattningsskalor jag fick fylla och alla otaliga samtal där jag fick upprepa alla mina problem inför olika vårdpersoner som ändå inte kunde eller ville göra nåt. Till slut var jag så nedvärderad och dåligt behandlad av vården i Stockholm att jag började överväga att flytta nån annanstans, enbart för att jag inte fick hjälp eller någon som tog mig på allvar.

Jag vill dock påpeka att ätstörningsvården + Karolinska har varit väldigt bra, men utöver det suger vården i Stockholm verkligen, enligt mig.

I måndags hade jag mitt sista tillfälle på behandlingen och det är jobbigt. Just för att jag inte vet vad som kommer hända nu. Nästa vecka ska jag ha möte med en av mina behandlare för att utvärdera och göra en plan framåt. De har ju sagt att de inte bara kommer släppa iväg oss för att klara oss själva, men jag vågar ändå inte lita på det just för att jag blivit så dåligt behandlad av vården tidigare. Jag är rädd för att de ska vilja skicka mig till ett annat ställe som inte har samma kompetens som de har och som inte kommer kunna hjälpa mig lika bra. Mitt mardrömsscenario är att de skickar mig tillbaka till primärvården och vårdcentraler igen.

Det är också jobbigt att inte vara ”tillräckligt sjuk” för att vara berättigad hjälp många gånger, och jag är rädd för att just det ska komma upp som en orsak till att jag inte kommer kunna få hjälp den här gången. Jag har fått höra det många gånger förut, att jag varit för sjuk för primärvården men för frisk för psykiatrin så jag hamnar i nån slags gråzon där ingen vill eller kan hjälpa mig.

Jag ska verkligen kämpa för att få fortsatt hjälp på Borderlineenheten nästa vecka, och de har varit väldigt bra där, så jag är hoppfull. Men den där rädslan över att inte få hjälp är fan inte att leka med. Det är min hälsa och min framtid som i mångt och mycket hänger på vilken sorts hjälp jag kommer få framåt.

/Anne

Jag finns på insta om du vill kommentera eller säga hej: glittering.dreams

mars 6th, 2020|

Ångest och intryckskänslighet 

Det har verkligen varit en helvetesvecka för mig; två av fyra dagar har jag fått vara hemma från jobbet på grund av att jag haft såna enorma mängder ångest. Idag var jag tillbaka på jobbet, men det var svårt. Så jävla svårt.

Jag blir väldigt intryckskänslig när jag har ångest eller mår dåligt och att då sitta i ett öppet kontorslandskap kan vara hemskt. I vanliga fall kan jag uppskatta att ha närheten till mina kollegor så, men inte när jag har ångest. Då är allt för nära, för högt, för ljust eller för skrikigt. Allt kryper liksom in under huden på mig och jag får svårare att andas och vill verkligen bara skrika att alla ska vara tysta. Få lite lugn och ro. Så lite intryck som möjligt.

Största orsaken till att jag klarade av att jobba hela dagen idag var för att jag kunde sitta ensam i ett tyst rum hela eftermiddagen. Då får jag kontroll över hur mycket intryck det kommer och i vilken styrka de kommer. Jag kan till exempel välja att ha det tyst eller lyssna på musik istället för att behöva lyssna på musik för att få nån sorts avskildhet från alla andra ljud.

Idag tog det tio minuter efter att jag kommit till jobbet tills jag inte klarade av att sitta på min vanliga plats längre. Det kröp i kroppen på mig, jag kunde inte andas ordentligt, kunde inte fokusera och kände mig väldigt övervakad och påtittad (även om jag vet att det bara var i mitt huvud som det kändes så). Jag klarade liksom inte av att sitta med ryggen ut mot rummet och kände ett så starkt behov av att ha ryggen mot en vägg, att få känna att jag åtminstone har ryggen fri när allt annat känns otryggt och kaotiskt. Så, jag gick till ett lugnare hörn där några av mina favoritkollegor redan satt. Det tillsammans med en andningspaus i snöluften ute på balkongen gjorde att jag klarade av förmiddagen.

Man får hitta sina strategier för att överleva. Men jag kan också längta så innerligt efter ett liv där jag inte bara överlever utan faktiskt kan leva också.

/Anne

Vill du säga hej eller kommentera kan du kontakta mig på Instagram: glittering.dreams 

februari 28th, 2020|

Ett första inlägg om mig

Jag har så sett fram emot att börja blogga igen och är glad att kunna göra det här hos Balans, då jag någonstans djupt inuti ändå brinner för att minska stigmat kring psykisk ohälsa (jag skrev trots allt min kandidatuppsats om hur deprimerade människor beskrivs av sig själva och samhället). Jag orkar inte alltid ta fighten och diskussionerna (och beundrar verkligen de som gör det) men här kan jag bidra med en inblick i hur ett liv med psykisk ohälsa kan se ut.

Så vem är jag då?

Jo, jag heter Anne, är 29 år och bor i Stockholm. Jag är uppväxt på Åland så är egentligen finsk (men kan ingen finska). Jag har pluggat språk och humaniora i sju år och snart jobbat i ett på en reklambyrå. Jag har en stabil relation, en före-detta ”problem-katt” jag adopterat från ett katthem (som nu är en riktig mysgris), bostadsrätt och en enorm kärlek till glitter. Jag yogar mycket, läser och skriver och tränar Roller Derby (google it – it’s amazing).

Jag har egentligen så länge jag kan minnas mått dåligt. Jag har helt enkelt egentligen aldrig varit frisk. Mina tonår var ett helvete och jag är faktiskt förvånad över att jag lever idag. Jag har generellt ångestsyndrom (GAD), depression som kommer och går i intensitet, återhämtar mig från hetsätningsstörning och ligger och snuddar på en EIPS-diagnos (Emotionellt instabilt personlighetssyndrom). Det sistnämnda betyder att jag har enorma problem med känslohantering, har väldigt intensiva känslor och är extra sårbar för det mesta, men jag har alltså inte diagnosen ifall det är någon som tycker det är viktigt med sånt. Utöver dessa mer formella diagnoser har jag problem med självkänslan, självförtroendet, för höga krav på mig själv och så vidare, you know the drill. Lite som vem som helst, antar jag.

Min vardag består mycket av att försöka få till fungerande rutiner, hantera min ångest och mina känslor, göra saker som gör mig glad, träna för att må bättre och komma underfund med hur fan man gör för att klara av vuxenlivet.

Och vill du veta mer om mig eller säga hej hittar du mig på Instagram: glittering.dreams

Så, välkommen hit och hoppas vi hörs!

/Anne

februari 19th, 2020|
Korta fakta

Namn:
ANNE PEHRSSON
Bor:
Stockholm
Ålder:
29
Aktuell med:
Kommer att blogga om hur det är att leva med ångest, depression, ätstörning, extra sårbarhet och intensiva känslor. Hur motion och yoga hjälper mig, och allt möjligt annat som kan hjälpa mig att fortsätta kämpa.

Vill du säga hej eller kommentera kan du kontakta mig på Instagram: glittering.dreams

Det är vi som är Balansbloggarna
Ansök om medlemskap