Balansbloggare: Anette Laursen2021-03-02T09:56:16+00:00

Felaktigt påstående!

Har du någon gång varit med om att en annan person hittat på något som du inte sagt eller förvridit sanningen?
Jag tror det hänt oss alla någon gång.
När det hänt mig under åren då jag inte mått så bra i själen, så ”jädrar” drog hela systemet igång, katastroftankarna var ett faktum, vem berättar hen detta för, det stämmer inte, vilka katastrofala tankar och följder det kunde ge.

Min man och jag blev ”utsatta” för denna händelsen för några veckor sedan. Jag fick samtalen till mig så det är jag som har försökt att reda ut det. Det fina med detta felaktiga påstående är att både jag och min man vet vad vi sagt och förklarat ingående för att inte det skulle bli några missuppfattningar. Ändå hände det.

Skillnaden denna gången är att jag har en trygghet inom mig. Och jag är ganska okänslig vid tanken: vem kan hen ha berättat det för. Det kan jag inte påverka bara fortsätta känna mig trygg och hela tiden har jag talat om vad jag sagt samma rätta påstående. Hen ville spela ut oss mot tredje part.

För några dagar sedan ringde hen och var ”from som ett lamm” hen sa att allt ordnat upp sig. Vi förstod inte så mycket mer än att hen hade nog rett ut sina problem.

Reflektioner:

* Trist att bli anklagad för något man ej sagt. Oförskämt att göra så mot en annan människa.

* Fantastiskt att känna tryggheten inom sig och våga tro på sig själv och sina förmågor. Nu hade jag ju dessutom stöd att vi var två.

* Är man skör i själen, kan en sådan här händelse dra igång mycket oro. Katastroftankarna sprider sig snabbt. Drar det igång är det klokt att prata med en person som har insikt och kan förklara att det handlar mer om personen i fråga än om dig och mig. Det är inte alltid lätt och se det från det perspektivet om man känner stark oro eller rädsla.

* Uppenbarligen så fann personen ro och kanske insikt vad han spridit, jag har självklart förlåtit honom men jag hoppas att han förklarat för tredje parten och har han inte gjort så kan jag inte påverka mer.

 

//När jag föreläser i mina öppna föreläsningar så kan titeln varat: LIVET. Som Balansbloggare är jag aktuell med: Jag bloggar om livet med eller utan diagnos. Jag tror att mycket går hand i hand. I min självbiografi har många människor hört av sig och skrivit att de känner sådan igenkänning och jag kan förstå det för jag lever ett ganska ”vanligt liv” men det är de sjuka tillstånden som jag vill berätta om för att ge kunskap till många av oss som lever med fördomar om så mycket.

Jag tänker ofta när jag tycker en person beter sig lite tråkigt:
Jag har ju ingen aning om varför, det finns givetvis en anledning, jag har lärt mig att inte döma så snabbt. Och då blir även jag trevligare i tonen och känns mindre hotfull till personen och det kan bli ett fint ”möte” och det är ju här man kan lära sig så mycket av varann i livet vi lever i.

Just nu när jag skriver om detta så får jag en längtan av att berätta ”live” inte digitalt. Jag vet att det är ett nödvändigt och bra verktyg nu i pandemin men…

Jag brukar känna väldigt mycket positiva vibbar i livet…men allt blev så fråntaget så omkullvält för oss alla. Jag vet man skall vara tacksam och nöjd med det man har men det kommer över en ibland.

När jag satt hos min frisör för ett år sedan och skulle ”piffa till mig” inför min föreläsning på SKV Psykiatrikongressen i Göteborg fick jag ett samtal att det var inställt, tre år av bokade föreläsningar allt bara raserades. Allt togs bort, då blir man ganska egoistisk i tanken. Det har blivit en del digitalt och en del filmningar. Men nu väntas något nytt spännande i maj månad.

I augusti väntas en spännande öppen föreläsning håll utkik.

Trevlig påsk alla.

/A

mars 29th, 2021|

Jag tänkte högt ”jag slänger ut datorn genom fönstret”

Mitt första möte med den nya digitala världen i coronatider blev för min del katastrof. Mina höga krav att jag skulle ”lyckas” logga in och medverka fungerade inte. Det var bokat med bla. en doktor som skulle gå igenom en utbildningsdag med mig. När dagen var inne beslöt jag mig att åka till sjukhuset och föreläsa på plats litade inte på mitt bredband eller på mina it kunskaper.

I nästkommande möten blev jag stressad av att bara lyckas vara med via telefon ej video.
Jag vill så gärna kunna själv. Ju fler digitala möten jag haft har det varit osäkert om det fungerar eller ej. Detta har skapat en stress hos mig som jag inte riktigt varit medveten om. Jag vill oxå sitta med matchande kaffekopp till en fin topp 😉

Men…så kommer jag med andan i halsen. Hoppar in i lunchrummet på jobbet och ska ha ”möte” där och har två mikrovågsugnar som bakgrund:) och då börjar jag tänka ALLA andra kan…

Vad händer: jag har ju slutat att tänka så, skärpning Anette.

När jag hade två digitala möten i torsdags så var det likadant. I det andra mötet, som var ett styrelsemöte förstod jag hur stressande jag var. Jag kände mig uppgiven men tillslut fungerade det med bra stöd. Jag uttryckte mig jag är så ifrån mig nästa gång ”slänger jag ut datorn genom fönstret”:) vilket jag aldrig skulle göra, mer ett uttryck.

I alla fall så provade jag igår med zoom med handledning av en vänlig kvinna. Och nästa vecka har de ordnat en kort utbildning. Tacksam för kloka vänliga människor omkring mig.

Reflektioner:

  • var det så svårt och be om hjälp?
  • Vad är kärnan till problemet?
  • Jag vill vara ”duktig” klara av saker själv.
  • Motsatsen blir att jag känner mig ”dålig”
  • Åtgärd: jag bad om hjälp.
  • Var det så enkelt?

Lärorika erfarenheter. Någon som känner igen sig? Vi kan nog vara några stycken:)

Min mammas uttryck: ”man behöver inte kunna allt”

Den frasen skulle jag haft med mig lite tidigare,tänkte inte på det:)

Allt går och går det inte så går det ändå:-)

/A

 

mars 10th, 2021|

Livsprojekt

Jag har under många år använt mig av att uttrycka mig i skrift. Jag brukar oxå tillägga att jag skrivit mycket i psykoser, depressioner och mellanperioder. När bloggperioden var slut efter mitt sista inlägg i december så var det ett uppehåll på en månad. Då bestämde jag mig för att inte skriva en rad på det ”skrivar” viset som jag alltid gör i min anteckningsbok. Jag skriver ju om allt, allt möjligt.

 

Jag tänkte hur skall jag kunna lagra allt utan att skriva ner det. Och faktum är att det har fungerat väldigt väl. Jag kan t.o.m tycka att jag släpper saker och ting lite lättare.

 

Min senaste psykos var 2005 min senaste depression 2009 och sedan dess har det varit ett annat kapitel i livet och det vet ju de flesta att det är just här man ställs inför ett vägskäl, man måste helt enkelt välja en annan väg för att få till en förändring.

 

I mitt fall blev det väldigt tydligt och enkelt. Min man gav mig ett ultimatum att han skulle lämna mig om inte jag tog tag i mitt liv och började äta den medicinen som erbjöds. Han orkade inte mer. Om det är någon människa som jag känner en enorm tacksamhet så är det till honom. Vi har lyckats kämpa oss igenom tuffa perioder, tvivlat på varann och bara känt ”vad håller han på med” och ” va`fasen e`hon dum eller”

Ingen är ju perfekt eller fläckfri men vi har varann och har lärt oss så mycket av att leva tillsammans. Accepterat våra olikheter och tagit efter bra egenskaper. Och för det mesta har vi väldigt kul tillsammans och vi driver med varann och om våra svagheter. Han är min och jag är hans.

 

I tre årstid har jag föreläst och lämnat ut en självbiografi. Jag föreläser fortfarande digitalt med detta var ju mer ”mitt” projekt.

Om en månad börjar vi med ett nytt projekt, denna gången tillsammans. Projektet: Tillsammans.

Här finns allt med som inkluderar livet. Oro, rädsla, chansningar, tvivel, glädje, generositet, våga, våga vara modig, gemenskap, glädje, sundhet, vi gör som vi vill, lyssnar på andra men bestämmer själva, drömma, att leva sin dröm, livsnjutare, livsprojekt, livspussel. Våga tro på oss.

 

/A

 

februari 20th, 2021|

En annorlunda jul

I år blir det en annorlunda jul för många men för andra människor blir det som tidigare år i ensamhet.
En del väljer ensamheten men långt ifrån alla tänker jag. Jag vill dela med mig av två annorlunda jular tidigare som satte starkt avtryck som vi är tacksamma att ha bakom oss.
Livet blir sällan som man trott det skulle bli.

För knappt 28 år sedan stod jag med båda mina händer inne i kuvösen på Östras intensivvårdsavdelning för små, små barn. Jag höll om vårt lilla barn detta var på självaste julafton. Jag kommer ihåg att jag kände vad är det för mening och rättvisa i världen. 1,5 kg litet barn vars lilla kropp täcktes av slangar och elektroder och ett nyopererat ❤️hjärta. Måtte du överleva vet jag att jag tänkte och tårarna rann ner för mina kinder. Då lade någon en hand på min axel, sköterskan sa du behöver inte vara ledsen. Här ligger bara friska barn de riktigt sjuka de har redan fallit ifrån. Jag svalde och tänkte på vad kvinnan sagt. Jag fick en styrka och tittade in i min lilla prinsessas rådjursögon. Vi fixar det här❤️

Med den här lilla berättelsen vill jag bara säga att i min natur har jag oftast varit glad och även om vi som så många andra har haft tuffa perioder har jag alltid haft ganska nära till glädje. Samt den tacksamhet och ödmjukhet inför livet vi kände och känner är oerhört stark. Jag har aldrig känt eller tyckt synd om mig själv för jag tycker att vi trots allt har det så bra. Och vi har lärt oss så mycket av livet och tar tillvara på dagarna krävts många års träning.

Men visst var det katastrof tankar och allt var i ett enda kaos runt katastrofsnittet när Jens höll på att förlora oss båda. Och den julen glömmer vi aldrig så annorlunda den julen blev.

För fem år sedan var det dessvärre dags igen, vi hade precis fått beskedet att vår äldsta dotter fått en cancerdiagnos och behövde omgående opereras. Vi var i chock och allt var kaos i tankarna. Jag minns att det var en kvinna som berättade för mig att man får inte mer tyngder på sina axlar än man kan bära. (Jag minns också att jag tänkte ”skitsnack” då hade jag väl inte tidigare hamnat på psyk. Som jag då såg som det värsta det mest förnedrande stället man kunde hamna på. Idag år jag tacksam att det finns och jag har accepterat att det var nödvändigt för mig då.

Hur klarat man allt detta?

Detta har varit så viktigt för mig, jag har skrivit om det tidigare i inlägg här i podden men det är så viktigt att dela med dig igen. Se nedan:

Dottern som insjuknade lärde oss:

-Om ni behöver tänka det värsta så tänk djupt på det i en liten kort stund men kom snabbt tillbaka.

Jag hade ett behov av att tänka djupt ganska länge vilket jag inte mådde bra av. Men detta var helt enkelt så himla bra för mig att begränsa mig. Tillåtet och tänka djupt en kort stund sedan åter till nuet!

Att känna: Tacksamhet, ödmjukhet inför oss själva är viktigt för mig utan att känna det egoistiskt, först efter det kan man ge mycket till andra. Att känna glädje är inte enkelt för alla och det krävs oftast träning. Det handlar inte om hur mycket eller hur lite vi är med om det handlar om vad vi gör med våra känslor och det som drabbar oss känslor som oro, rädsla och ångest. Jag har rädslor det har vi alla en del har mer andra har mindre. Mina rädslor hanterar jag lättare numera de finns men jag gör saker ändå. Jag låter inte mina rädslor och negativa tankar styra mig längre.

Jag vill önska alla en god jul och tänk på att vara snälla mot er själva. Det är många som håller av er och ni betyder mycket för andra även om ni inte alltid känner det och vet om det. Tag hand om er och skäm bort er med goda och generösa tankar. Börja med er själva. Det krävs mer träning för vissa mindre träning för andra men det är ta mej sjutton allas vårt eget ansvar det är ditt liv.

 

GOD JUL 🤶🧑🏼‍🎄🎅🤶

december 17th, 2020|

Julen den nalkas

Vid flera tillfällen de åren när jag plockade fram våra tomtelådor så hade jag en ledsam känsla undrar hur det känns nästa jul…för denna julen är ju inte 100 % bra. Och då kan det tyckas- har någon människa en 100 % jul? Självklart inte men när man mår sådär, när man borde vara lycklig för allt man har och så mår man ”sådär” inuti inte ens sådär utan riktigt dåligt. Man sväljer och fäller en tår att allt inte är som det borde vara om man skulle våga nämna det för någon så hade jag inte haft någon förklaring varför jag mådde dåligt. Nu kommer det bästa ordet som finns på den känslan ”olustig” min svärmor kunde ibland ringa mig och fråga

– Anette, vad hette det där ordet jag skulle använda när man mår sådär. ”olustig”. Vi alla kan ju känna känslan olustig.

Det var som sagt ett flertal jular som jag hade samma känsla. Det ekade inom mig att jag borde vara tacksam jag som hade det så bra. Det hjälpte inte att jag tänkte på barnen i Afrika eller riktigt sjuka människor. Det var så ledsamt och gjorde så ont jag höll det inom mig. Men ändå så hittar man ljusglimtar och glädje och livet är ju inte bara sorgset.

Vårt vackra nästan 100-åriga hus som smyckade sig själv, det räckte att man plockade fram ljusstakarna så blev det så oerhört vackert.

Våra fina små flickor i Karl Larson klänningar och tomten Efraim som kom på sitt årliga besök. Jag var ändå glad och tacksam men visst är det svårt att beskriva detta fenomen det är så oerhört svårt för den personen som inte upplevt psykisk ohälsa. Och det är inte enkelt när man kan må väldigt bra ena dagen och ”skit” andra dagen det kan vara svårt för nära och kära att förstå när man själv inte kan ”sätta fingret” på det. Man lever mellan hopp och förtvivlan oavsett om man är utbränd= utmattnings syndrom eller annan diagnos så är det tufft när man pendlar i ”upp och ned dagar” kraftigt.

Jag tror på att det är bättre att berätta och förklara om man kan ”sätta fingret” på känslan och upplevelsen då tror jag att det underlättar för alla inblandade. Jag själv är inget lysande exempel jag ville inte berätta jag kände sådan skam och skuld att jag mådde dåligt men man slipper få höra de klassiska fraserna.

– ryck upp dig.

– ta dig i kragen.

– du var ju dig lik igår.

– sluta känna efter.

Inte enkelt för omgivningen och förstå oftast okunskap så klokskap är om vi kan berätta. Man får förhoppningsvis en ökad förståelse.

Julen kan ge en stress för många människor. Klokt att göra en sak i taget. Bry dig inte om att grannen tagit upp alla ljusstakar.

Om man blir stressad så fokusera på andningen, ”tänk i en fyrkant” fokusera på de fyra hörnen. Tänk i en våg, följ sakta vågen med andningen.

Dessa knep och verktyg fungerade jättebra på mig när jag hade flygrädsla bla.Tänk på återhämtning. Viktigt är att komma ihåg att vi människor som levt i flera år med stark rädsla, oro, ångest och kanske fobier vi har förhoppningsvis lärt oss en del att våga vara i dessa känslor och förhoppningsvis har många lärt sig att det inte är farligt men väldigt obehagligt så klart. Vi har en kunskap och erfarenhet och det är det vi behöver fokusera på. Vi kan detta, vi är vana vid detta och vi får lära oss att leva och hantera det. Det är lika för alla människor men ”VI” kan detta.

Den här julen kommer vi nog att minnas lite extra när hela befolkningen hamnade i viruset coronas grepp. Förhoppningsvis får vi bukt med viruset nu framöver när våra myndigheter har gett oss ännu mer strikta restriktioner. Och troligtvis kommer det ett vaccin som skall fungera.

Ur kriser, sjukdomar och annat elände kommer det alltid något gott ur det man kan sällan se det positiva när man är mitt i ett eländet men sen. Då kommer det bli en fantastisk tid, en bättre tid tror jag. Och vi stärks att vi rett ut det tuffa oavsett vad vi behövt för hjälp. Detta har vi alla gemensamt. Det blir en bra gemenskap. Tillsammans är vi ännu starkare.

 

/A

november 24th, 2020|

Fokusera på de goda tankarna

Man kan ta fram papper och penna, rita en rund sol, solstrålarna får pratbubblor i ändarna och i pratbubblorna kan man skriva saker man tycker om och blir glad av. Endast fantasin sätter gränser. Tag fram pappret flera gånger varje dag om det känns bra.

Några förslag som jag tycker om. Ljusstakar jag bara längtar det gör inte alla. För en del kan ljusstakar skapa ångest och ensamhet då skriver man givetvis inte det.

Andra förslag: Bada, springa, promenera, läsa, fotografera, dricka kaffe, gå upp tidigt på morgonen. Slöa en hel dag, arbeta hemifrån, vara glad, vara nöjd, snäll, rolig, hjälpsam, energisk och att föreläsa.

Papper och penna har hjälp mig massor. Jag har skrivit mängder av texter genom åren. Bränt det mesta i kakelugnen, så tanken har oftast bara varit att avleda ”skallen” att skiva av mig att få det på pränt.

Det kan handla om allt.

Relationer, vänskap och mig själv helst under de dystra tunga året. Då allt bara var så meningslöst jag tyckte jag gick till min terapeut i 10 år och jag tyckte inte jag tog något steg framåt.

Men…så…en..dag…bara jag bestämde mig att nu får det vara nog med den här oärligheten mot mig själv, jag är en ärlig människa i grunden. Nu eller aldrig ska jag bryta den här fasaden och den här krakelerade masken drogs sakta bort från mitt ansikte. Från tom blick till glittrande ögon. Vågar säga det utan högmod. För att du och ni ska få hopp och tro. Det var verkligen så. Att våga stå för den jag är, våga stå upp gör den jag är. Krossa tabun och tillsammans är vi starkare.

Det var mycket positiva reaktioner trots allt så kändes allt väldigt ensamt. Mina förändringar jag gjort gjorde mig ensam. Men jag har tränat mig väldigt mycket att allt kommer att bli otroligt tufft. Det känns mycket lättare nu efter snart tre år.

De som var så entusiastiska i början, föll bort men det har blivit flera nytillkomna själar. Både nya och gamla. Tack å lov 🙏🏽 Monika och Elisabeth är två pärlor.

Det är bara att kämpa vidare och njuta av resan för resan är häftig.

Jag är livsnjutare ut i de små kapillärerna.

Det ska va’ gött och leva….💥

 

/A

 

november 17th, 2020|
Korta fakta

Namn:
ANETTE LAURSEN
Ålder: 53
Bor: Bollebygd
Aktuell med: Jag kommer blogga om livet med eller utan diagnos.

Det är vi som är Balansbloggarna
Ansök om medlemskap
Till toppen