Balansbloggare: Alexandra Algerydh2020-02-06T13:09:02+00:00

Konsten att planera och sedan släppa taget

Jag har alltid varit bra på att planera. Checklistor, min kalender och jag har alltid gått hand i hand. Något jag inte varit så bra på alla gånger är själva genomförandet – men satan i gatan, jag är en riktigt bra planerare.

Mentalt så började jag planera för att vandra Pacific Crest Trail för ungefär ett år sedan. Tankar kring om jag verkligen kan vara ifrån min sambo, min familj och mina katter i fem månader, var det första som dök upp. Sen började jag undra om jag är tillräckligt envis för att vandra varje dag i alla typer av väder och miljöer. När jag bestämt mig för att svaret på dessa två frågor var ja, så började en helt ny typ av planering. Ryggsäck, tält, skor, liggunderlag, försäkringar, satellitnavigation, tillstånd, visum, vaccin – listan kändes oändlig och trots att många saker har bockats av så tillkommer det nya punkter hela tiden. Det har tagit mig nästan sju månader att komma till den punkt då jag känner mig någorlunda redo.

Jag har köpt en sovsäck och testat den i minusgrader men det visade sig att den var alldeles för kall så jag har fått köpa en ny. Jag har provat 50 par skor och äntligen hittat de rätta för mig. Visumet är fixat och nu är det bara småpill kvar.

Den femte mars flyger jag till Los Angeles. Men eftersom jag älskar planeringen och allt inhämtande av information så är jag nästan lite ledsen att den delen av resan snart är över – snart är det dags för själva genomförandet – den riktiga resan.

De personer jag har pratat med som har gjort den här vandringen innan mig pratar ofta om de kontraster som uppstår när man lämnar planeringsfasen bakom sig och ger sig ut på leden. Från att planera, planera, planera, planera – till att vara ute i vildmarken och tvingas ta varje dag som den kommer. Helt plötsligt kan man inte planera längre! Den del av leden du längtat efter att se kanske är avstängd på grund av en skogsbrand. Den vattenkälla som du planerat att besöka kanske är helt uttorkad, eller så ligger det ett dött djur i vattnet och du måste filtrera det och sedan dricka vattnet ändå. Det finns så mycket som inte går att planera för och det är väl det som gör hela resan ännu mer spännande för ett planeringsfreak som mig.

januari 17th, 2020|

Vi är inte ensamma

Det är mörkt och du är helt ensam. Hur du än vänder och vrider på dig så finner du inget ljus som kan guida dig åt rätt håll. Du försöker sluta ögonen och hitta vägen inom dig i stället, men möts av samma kolsvarta ovisshet där. När du försöker öppna munnen och skrika efter hjälp får du inte fram ett ljud. Efter en kort stund har du samlat styrka och skriker för allt vad dina lungor är värda men trots att ditt rop på hjälp ekar åt alla håll så finns det ingen där. Bara tomhet och du, ensam där i mörkret.

Det kanske låter som att det första stycket var början på en skräckroman – men det är faktiskt en realistisk beskrivning av hur det kan kännas att drabbas av psykisk ohälsa. Hela världen förminskas ner till ett mörkt rum där man är lämnad ensam att fäktas med sina demoner. Desperata människor gör desperata saker, brukar det heta och det är inte konstigt att människor som känner att det inte finns ett ljus i tunneln sakta ger upp hoppet om att det någonsin ska kännas bra igen.

Många har frågat mig vad som är värst med att lida av depression – och svaret blir ofta att det är ensamheten och hopplösheten. Ända sedan jag drabbades av min första depression har jag varit fast besluten att kämpa för att andra som mår dåligt inte ska känna sig ensamma. För sanningen är ju att var femte person i Sverige någon gång i sitt liv tvingas brottas med en depression – så ensamma är vi inte.

Så vad kan vi egentligen göra för att fler personer ska hitta varandra när det är som mörkast? Jag är övertygad om att det hjälper att prata öppet om hur man mår, både innan, under och efter att depressionen har släppt sitt grepp om oss. För att visa att ingen är ensam och att det alltid finns hjälp att få är det superviktigt att kunskap och medvetenhet kring psykisk ohälsa fortsätter att lyftas och spridas. För sanningen är ju att det finns många andra där i mörkret med oss – även om vi inte kan se dem. Så låt oss tända en lampa av gemenskap i allt detta, för att speciellt när allting känns mörkt så är vi alltid starkare tillsammans!

oktober 25th, 2019|
Korta fakta

Namn:
ALEXANDRA ALGERYDH
Ålder:
31
Aktuell med:
Ska vandra i 425 mil, för att utmana sig själv och sprida kunskap om psykisk ohälsa. Kommer att blogga hos oss under hela resans gång.

Det är vi som är Balansbloggarna
Ansök om medlemskap