Balansbloggare: Alexandra Algerydh2020-02-06T13:09:02+00:00

NU ÄR JAG PÅ VÄG TILL USA

Just nu rör jag mig framåt i cirka 800 kilometer i timmen över Atlanten. Mitt larm ringde klockan 04:00 i morse och sedan 04:30 har jag varit på resande fot. Först från Stockholm till Paris och nu vidare mot Los Angeles. Displayen framför mig talar om att det är cirka nio timmar kvar innan vi tar mark igen.

På måndag börjar äventyret! Min 420 mil långa promenad från Mexico till Kanada genom Kalifornien, Oregon och Washington. WOW! Jag har svårt att förstå att det är NU det händer… En rolig sak jag måste berätta innan jag glömmer… Så fort jag och Stephanie hade satt oss på planet kommer en kille som ska sitta längst ut på våran rad. Han säger hej och att han minns mig från en Facebook-grupp för oss som ska vandra PCT i år. Det blir lätt så när man har lila hår! Tydligen ska han börja sin vandring samma dag som vi och av en slump hamnade han på samma rad som oss på flyget. Ödet, eller vad tror ni? Vi fick oss i varje fall ett gott skratt och vår första nya vän.

Efter 12 års drömmande och 11 månaders frenetiskt planerande… Nu sitter jag här med en kopp te och tänker mycket på dem jag tagit farväl av idag. Mamma och pappa som körde mig till flygplatsen, min sambo som höll min hand hela vägen dit – och självklart min syster och min bästa kompis som överraskade mig genom att dyka upp på Arlanda för att säga hejdå, IGEN! Jag är så tacksam för alla fantastiska människor jag har i mitt liv. Det är mina största supportrar (men som samtidigt tycker jag är helt galen) och de kommer vara med mig ”in spirit” hela vägen till Kanada förhoppningsvis.

Nu ska jag försöka sova några timmar här i stolen och nästa gång vi hörs är det från Kaliforniens öken nästa vecka!

 

mars 10th, 2020|

MIN HEJDÅ-FEST OCH DET SOCIALA BATTERIET

Nu börjar det närma sig avresa! Det går knappt att förstå. I skrivande stund är det bara 14 dagar kvar tills jag sitter på ett plan till USA. Helgen som var så hade jag en hejdå-fest för mina närmaste vänner och det blev en lyckad tillställning måste jag säga. Vi drack goda drinkar, dansade och hade musik-quiz (ett återkommande inslag på fester hemma hos oss för att jag älskar att sätta ihop dem). Jag bjöd inte på någon mat, men enklare tilltugg och snacks. Mina katter, Marvel och lilla Miley älskar när vi har gäster över eftersom det betyder extra många människor som kan klappa och kela med dem.

Ett annat klassiskt inslag på fester är min vana att gå iväg och gömma mig i sovrummet eller på toaletten. Precis som många andra så har jag ett socialt batteri som snabbt kan laddas ur, även om jag är omgiven med människor jag känner mig bekväm med. I början var det här något jag skämdes mycket över och jag kunde sitta ensam inlåst på toaletten och känna mig dum med tårar i ögonen – för att jag helt enkelt inte orkar vara med. Det är inte så pass jobbigt att jag vill gå hem eller kasta ut mina gäster, men jag behöver helt enkelt ladda batteriet lite för att orka vara social i långa stunder.

Med åren så har både jag och mina vänner lärt sig att det är så här det “måste” få vara för att jag ska funka. Så när jag försvinner iväg in i sovrummet och stänger dörren efter mig så vet mina vänner vad det handlar om. Ibland kommer någon in för att kolla hur jag mår, men oftast så vet de att jag kommer ut när jag är redo. Jag har många anledningar att vara tacksam över min fina bekantskapskrets men just den här förståelsen och acceptansen är något av det jag älskar mest med dem. Jag gick till och med och la mig för att sova innan alla gäster hade lämnat festen – något som också är vanligt förekommande. Ingen kallar mig tråkig eller säger att jag är en bangare. Jag vet inte om det är en acceptans från omgivningen som har kommit med att vi åldrats och mognat eller om jag helt enkelt har vettiga människor omkring mig i större utsträckning nu än förr. Oavsett så har jag sedan länge förlåtit mig själv för att det är så här jag funkar och är i stället stolt att jag kan och vågar skapa en tillvaro som får mig att må bra.

Mina vänner är fantastiska och jag önskar och hoppas att alla har sådana personer omkring sig. Jag kommer sakna dem nu när jag ska vara borta i fem månader men rätt som det är så ses vi igen och jag kommer må toppen tillsammans med dem, även om jag behöver gå undan och ladda det sociala batteriet ibland.

 

februari 21st, 2020|

Konsten att planera och sedan släppa taget

Jag har alltid varit bra på att planera. Checklistor, min kalender och jag har alltid gått hand i hand. Något jag inte varit så bra på alla gånger är själva genomförandet – men satan i gatan, jag är en riktigt bra planerare.

Mentalt så började jag planera för att vandra Pacific Crest Trail för ungefär ett år sedan. Tankar kring om jag verkligen kan vara ifrån min sambo, min familj och mina katter i fem månader, var det första som dök upp. Sen började jag undra om jag är tillräckligt envis för att vandra varje dag i alla typer av väder och miljöer. När jag bestämt mig för att svaret på dessa två frågor var ja, så började en helt ny typ av planering. Ryggsäck, tält, skor, liggunderlag, försäkringar, satellitnavigation, tillstånd, visum, vaccin – listan kändes oändlig och trots att många saker har bockats av så tillkommer det nya punkter hela tiden. Det har tagit mig nästan sju månader att komma till den punkt då jag känner mig någorlunda redo.

Jag har köpt en sovsäck och testat den i minusgrader men det visade sig att den var alldeles för kall så jag har fått köpa en ny. Jag har provat 50 par skor och äntligen hittat de rätta för mig. Visumet är fixat och nu är det bara småpill kvar.

Den femte mars flyger jag till Los Angeles. Men eftersom jag älskar planeringen och allt inhämtande av information så är jag nästan lite ledsen att den delen av resan snart är över – snart är det dags för själva genomförandet – den riktiga resan.

De personer jag har pratat med som har gjort den här vandringen innan mig pratar ofta om de kontraster som uppstår när man lämnar planeringsfasen bakom sig och ger sig ut på leden. Från att planera, planera, planera, planera – till att vara ute i vildmarken och tvingas ta varje dag som den kommer. Helt plötsligt kan man inte planera längre! Den del av leden du längtat efter att se kanske är avstängd på grund av en skogsbrand. Den vattenkälla som du planerat att besöka kanske är helt uttorkad, eller så ligger det ett dött djur i vattnet och du måste filtrera det och sedan dricka vattnet ändå. Det finns så mycket som inte går att planera för och det är väl det som gör hela resan ännu mer spännande för ett planeringsfreak som mig.

januari 17th, 2020|

Vi är inte ensamma

Det är mörkt och du är helt ensam. Hur du än vänder och vrider på dig så finner du inget ljus som kan guida dig åt rätt håll. Du försöker sluta ögonen och hitta vägen inom dig i stället, men möts av samma kolsvarta ovisshet där. När du försöker öppna munnen och skrika efter hjälp får du inte fram ett ljud. Efter en kort stund har du samlat styrka och skriker för allt vad dina lungor är värda men trots att ditt rop på hjälp ekar åt alla håll så finns det ingen där. Bara tomhet och du, ensam där i mörkret.

Det kanske låter som att det första stycket var början på en skräckroman – men det är faktiskt en realistisk beskrivning av hur det kan kännas att drabbas av psykisk ohälsa. Hela världen förminskas ner till ett mörkt rum där man är lämnad ensam att fäktas med sina demoner. Desperata människor gör desperata saker, brukar det heta och det är inte konstigt att människor som känner att det inte finns ett ljus i tunneln sakta ger upp hoppet om att det någonsin ska kännas bra igen.

Många har frågat mig vad som är värst med att lida av depression – och svaret blir ofta att det är ensamheten och hopplösheten. Ända sedan jag drabbades av min första depression har jag varit fast besluten att kämpa för att andra som mår dåligt inte ska känna sig ensamma. För sanningen är ju att var femte person i Sverige någon gång i sitt liv tvingas brottas med en depression – så ensamma är vi inte.

Så vad kan vi egentligen göra för att fler personer ska hitta varandra när det är som mörkast? Jag är övertygad om att det hjälper att prata öppet om hur man mår, både innan, under och efter att depressionen har släppt sitt grepp om oss. För att visa att ingen är ensam och att det alltid finns hjälp att få är det superviktigt att kunskap och medvetenhet kring psykisk ohälsa fortsätter att lyftas och spridas. För sanningen är ju att det finns många andra där i mörkret med oss – även om vi inte kan se dem. Så låt oss tända en lampa av gemenskap i allt detta, för att speciellt när allting känns mörkt så är vi alltid starkare tillsammans!

oktober 25th, 2019|
Korta fakta

Namn:
ALEXANDRA ALGERYDH
Ålder:
31
Aktuell med:
Ska vandra i 425 mil, för att utmana sig själv och sprida kunskap om psykisk ohälsa. Kommer att blogga hos oss under hela resans gång.

Det är vi som är Balansbloggarna
Ansök om medlemskap