Balansbloggare: Alexandra Algerydh2020-02-06T13:09:02+00:00

Försöker leva så normalt det går

Jag måste säga att det känns väldigt konstigt att vara hemma igen. Det är alltid jobbigt för mig att komma hem efter en resa och försöka hitta tillbaka till vardagen och de rutiner jag lämnat bakom mig, men just denna gång känns extra jobbigt. Det här äventyret var ju liksom inte färdigt ännu. Jag hade inte fått gå till Kanada. Vem vet om jag ens hade klarat det, men jag ville i varje fall få ge det mitt bästa. Nu togs valet ifrån mig och jag skickades hem med ett brustet hjärta.

Här på hemmaplan försöker jag och min sambo att leva så normalt som vi bara kan. Jag satt i karantän hemma i två veckor men mådde bra hela tiden och blev aldrig sjuk. Efter det gick jag tillbaka till mitt extrajobb på ett lager där vi packar matkassar åt alla som beställer hem sina matvaror – en bransch som verkligen blomstrar just nu. Vi beställer själva hem vår mat också, men i de fall där väntetiden är lång så beställer vi så att det packas åt oss men vi hämtar upp kassarna på plats. Resten av tiden lägger jag åt att söka mer jobb inför sommar och höst och bara försöka att inte tänka på hur jobbigt allt känns med min vandring. Jag vet att det inte är hälsosamt men just nu måste jag bara stoppa mig själv från att tänka för mycket på det – då jag bara bryter ihop totalt varje gång. Alla verktyg jag har lärt mig att använda i tidigare terapi och samtalsbehandlingar känns som bortblåsta och jag står tillbaka på ruta ett kring hur jag ska hantera denna sorg och brist på kontroll.

Jag försöker lägga fokus på de positiva sakerna. Att jag är frisk. Att de människor jag älskar också är friska och att jag har tur som faktiskt trivs (i vanliga fall) med att bara drälla på hemmaplan. Jag hoppas ni som läser också mår bra och att allt vänder snart så vi kan gå tillbaka, eller kanske framåt till ett “nytt” normalt i våra liv.

 

Kram,

Alexandra

 

april 28th, 2020|

Vandringen är över – ibland blir det inte som man tänkt sig

Mitt planerade fem månader långa äventyr längst Pacific Crest Trail kom till ett abrupt slut. Jag klev av leden redan förra veckan efter att en ”shelter in place”-order utfärdades för hela Kalifornien. Det innebär att alla ska hålla sig hemma och bara röra sig ute för att handla, besöka sjukhus eller gå till jobbet (om din yrkesroll räknas som viktig för samhället).

Jag och Stephanie sökte skydd hos ett underbart par, Mark och Robin, som bor strax utanför Julian i södra Kalifornien. Vi hittade dem via Facebook och de välkomnade oss in i deras hem tillsammans med deras fyra hundar. Planen var att stanna där och avvakta för att se om vi skulle kunna fortsätta vår vandring. Många städer längst vägen, där vi skulle vara tvungna att stanna för att handla mat och kanske vila en dag på ett hotell, gick ut med meddelanden och bad oss vandrare att inte komma. De behöver sina knappa resurser själva i tider som dess. Vilket vi såklart förstår och respekterar, men det sätter käppar i hjulet för oss, minst sagt.

PCTA, den organisation som sköter om Pacific Crest Trail och utfärdar tillstånden för att vandra längst leden gick också ut med ett uttalande och bad oss alla att skjuta upp eller ställa in våra resor under 2020. När vi sedan fick höra att två hajkare blivit tvungna att räddas av ”search and rescue”-team blev det droppen och det som fick oss att ta vårt beslut att hoppa av leden. Alla i den räddningsstyrkan som skickades ut tvingades sedan sitta i karantän i två veckor, vilket betyder att små samhällen som redan är hårt utsatta nu står utan räddningspersonal på grund av att människor väljer att fortsätta vandra trots myndigheternas rekommendationer. Det vill vi inte ha på våra samveten.

Det kändes verkligen som att hjärtat och drömmen gick i tusen bitar. All planering och alla uppoffringar vi gjort för att vara här… Men det var rätt beslut.

Vi stannade hos Robin och Mark ett par dagar och försökte lista ut vad vi skulle göra nu. Till slut bestämde vi oss för att hyra en bil och köra över till Arizona, en stat som inte är lika hårt drabbad av COVID-19 och besöka Grand Canyon, för att sedan ta oss vidare på en liten roadtrip, så länge situationen tillåter.

Just nu sitter vi i bilen på väg mot Kanab i Utah, där vi ska göra en ny utvärdering av läget och se om vi kan fortsätta eller om det är dags att åka hem.

Pacific Crest Trail kommer alltid finnas kvar och jag kan göra ett nytt försök nästa år om jag vill. Men just nu behöver jag sörja att det blev som det blev och försöka njuta av vår lilla roadtrip i stället. Jag håller er uppdaterade längst vägen! ❤️

 

Kram,

Alexandra

april 3rd, 2020|

En natt i vildmarken med en puma

Vi stannade i Mount Laguna en dag och vilade upp oss ordentligt. Efter den hemska vandringen i regnet på väg dit, när jag på riktigt var nära att få hypotermi, så var vi inte så taggade på att ge oss ut. Vi bestämde oss för att bara köra på, trots att vädret inte var på topp. Vi gick ungefär två mil innan det var dags att göra camp för natten. Vi lyckades inte hitta några bra platser att resa våra tält, men vi snubblade över en rastplats med några stora gräsytor. Vi såg skyltar att man inte fick tälta där, men vi var utmattade och kalla och regnet hade återvänt så vi beslutade att tälta där ändå. Ingen kommer vara så elak att de kör bort oss när vädret var som det var.

 

Det var en hemsk natt. Det kändes som att vinden blåste rakt genom tältet och jag huttrade i min sovsäck hela natten. Jag tror inte jag sov mer än 45 minuter den natten och på morgonen förstod jag varför. Det var inte bara regnet, vinden och kylan som höll mig vaken hela natten. Jag hade också glömt att ta min medicin, vilket gör det i princip omöjligt för mig att somna…

 

Vi gav oss ut igen och hade en fantastisk dag med de bästa utsikterna vi fått dittills på vandringen. Sista två timmarna den dagen var det nedförsbacke hela vägen, vilket är härligt för flåset men desto jobbigare för knäna. Vi tog oss ner till en vacker campingplats med utsikt över en dal med berg som tornade upp sig i horisonten. Det regnade inte och vi hade en fin kväll tillsammans med våra nya vänner Tom och Steve. Innan läggdags berättade Tom varför det var förbjudet att tälta i den parken där vi tillbringat den föregående natten. Tydligen bor det ett mountain lion i närheten… WOW! Tur att den inte kände för att besöka oss i natten. Sedan den dagen kallar vi den campingplatsen för ”Hill Kitty park”. Vi kallar mountain lions för ”Hill Kittys”, för att de ska låta mindre läskiga och livsfarliga.

 

Nästa dag tog vi oss upp strax innan 07 och började gå mot den lilla staden Julian. Där finns nämligen ett café som bjuder alla hajkare på gratis paj. Julian ligger uppe bland bergen en bit bort från leden, så vi liftade dit och mumsade i oss paj och checkade in på ett hotell för att tvätta och ta en välbehövlig dusch.

 

När vi kollade vädret såg vi att en snöstorm skulle rulla in de kommande dagarna och vi bestämde oss för att vänta ut det. För att inte bränna alla pengar på hotellkostnader tog vi kontakt med en så kallad ”trail angel”, som helt enkelt är en person som hjälper hajkare längst vägen. Vi kom i kontakt med Robin och Mark. Ett underbart par som bor strax utanför Julian. De har ett gästrum där vi fick sova och de bjöd oss på mat och så många skratt. 

 

Den första kvällen vi skulle bo hos Robin och Mark så gick en shelter in place-order ut som gäller hela Kalifornien. Det betyder kort och gott att alla ska hålla sig hemma. Vi visste inte vad det skulle betyda för vår fortsatta vandring och det blev inte många timmar sömn den natten heller.

 

Fortsättning följer…

 

Kram,

Alexandra

mars 31st, 2020|

De första 12 milen och mitt livs värsta dag

Oh. My. God. Vi har bara tagit oss cirka 12 mil längst Pacific. Crest Trail på de första 8 dagarna, men ”wow” är nog det order som kan sammanfatta det bäst.

Vi startade vid Campo, en liten stad på den amerikanska gränsen mot Mexico. Därifrån tog vi oss genom ett vackert ökenlandskap som inte alls ser ut som många av oss föreställer sig en öken. Det är inte sand överallt och det är långt ifrån platt. Rullande kullar och grön-bruna växter och buskar, bäckar som sakta letar sig ner från höjderna. Redan första dagen bjöds vi på fantastiska vyer och jag blev helt förälskad i stigen framför mig.

Den första dagen gick vi inte alls långt, för att inte skrämma slag på kroppen och undvika skador. Vi campade på en liten platå bland kullarna, åt pasta till middag och lyssnade på regnet hela natten. På den andra dagen sken solen på oss till en början, men mitt i vår lunchpaus började regnet ösa ner. Vi kastade på oss regnkläderna och krigade vidare. Den natten tillbringade vi vid Hauser Creek och dagen efter gav vi oss ut och uppför den långa backen mot Lake Morena.

Glöm inte att ni kan kika in på min Instagram: LexiOnThePCT för att se bilder från de här dagarna. Jag finns också på YouTube under samma namn.

Dagarna bestod av att gå, gå och gå och det är underbart! Vi planerar hur långt vi ska hinna och sätter upp mål för oss själva. Vi hittar bra campingplatser där vi kan resa våra tält och håller koll på var nästa vattenkälla finns, så vi kan fylla på våra vattenflaskor (vi renar också vattnet med ett speciellt filter).

Än så länge levde vi drömmen. Men sen kom helvetesdagen, som vi så fint kallar den nu i efterhand. På väg upp mot Mount Laguna kom stormen. Vi hade bokat ett rum på en lodge uppe på berget och var tvungna att ta oss dit. Regnet öste ner och det blåste åt alla håll. Stigen var mer som en flod och det var ständig uppförsbacke. På många ställen var fötterna helt under vatten under långa sträckor. Allt var blött och jag har aldrig frusit så mycket i hela mitt liv. Vi var tvungna att ta oss tre mil. I regnet. I uppförsbackarna. Det gick inte att stanna för då hade vi riskerat allvarlig hypotermi. Vi stannade inte ens för att äta eller kissa utan kämpade på. Det kändes som att kroppen skulle ge upp vilken sekund som helst, men jag visste att om jag stannade skulle allt bara bli ännu värre. Efter nästan nio timmar var vi framme vid vårt boende för natten. Stephanie hoppade in i badkaret och satt där tills varmvattnet tog slut. Jag placerade mig vid ett stort element som sprutade ut varmluft och somnade på golvet framför det i över en timme. Vi bestämde oss snabbt för att ta en vilodag och stannade på rummet hela dagen efter innan vi var varma nog att ge oss ut igen.

Som bipolär (och MÄNNISKA) har jag klarat mig genom många tuffa utmaningar, men ingenting fysiskt som ens varit i närheten av den dagen. Så här i efterhand kan jag inte fatta att jag klarade det. Men jag får väl säga till mig själv som jag alltid säger till andra; vi klarar så mycket mer än vi tror. ❤️

Kram,

Alexandra

 

mars 31st, 2020|

NU ÄR JAG PÅ VÄG TILL USA

Just nu rör jag mig framåt i cirka 800 kilometer i timmen över Atlanten. Mitt larm ringde klockan 04:00 i morse och sedan 04:30 har jag varit på resande fot. Först från Stockholm till Paris och nu vidare mot Los Angeles. Displayen framför mig talar om att det är cirka nio timmar kvar innan vi tar mark igen.

På måndag börjar äventyret! Min 420 mil långa promenad från Mexico till Kanada genom Kalifornien, Oregon och Washington. WOW! Jag har svårt att förstå att det är NU det händer… En rolig sak jag måste berätta innan jag glömmer… Så fort jag och Stephanie hade satt oss på planet kommer en kille som ska sitta längst ut på våran rad. Han säger hej och att han minns mig från en Facebook-grupp för oss som ska vandra PCT i år. Det blir lätt så när man har lila hår! Tydligen ska han börja sin vandring samma dag som vi och av en slump hamnade han på samma rad som oss på flyget. Ödet, eller vad tror ni? Vi fick oss i varje fall ett gott skratt och vår första nya vän.

Efter 12 års drömmande och 11 månaders frenetiskt planerande… Nu sitter jag här med en kopp te och tänker mycket på dem jag tagit farväl av idag. Mamma och pappa som körde mig till flygplatsen, min sambo som höll min hand hela vägen dit – och självklart min syster och min bästa kompis som överraskade mig genom att dyka upp på Arlanda för att säga hejdå, IGEN! Jag är så tacksam för alla fantastiska människor jag har i mitt liv. Det är mina största supportrar (men som samtidigt tycker jag är helt galen) och de kommer vara med mig ”in spirit” hela vägen till Kanada förhoppningsvis.

Nu ska jag försöka sova några timmar här i stolen och nästa gång vi hörs är det från Kaliforniens öken nästa vecka!

 

mars 10th, 2020|

MIN HEJDÅ-FEST OCH DET SOCIALA BATTERIET

Nu börjar det närma sig avresa! Det går knappt att förstå. I skrivande stund är det bara 14 dagar kvar tills jag sitter på ett plan till USA. Helgen som var så hade jag en hejdå-fest för mina närmaste vänner och det blev en lyckad tillställning måste jag säga. Vi drack goda drinkar, dansade och hade musik-quiz (ett återkommande inslag på fester hemma hos oss för att jag älskar att sätta ihop dem). Jag bjöd inte på någon mat, men enklare tilltugg och snacks. Mina katter, Marvel och lilla Miley älskar när vi har gäster över eftersom det betyder extra många människor som kan klappa och kela med dem.

Ett annat klassiskt inslag på fester är min vana att gå iväg och gömma mig i sovrummet eller på toaletten. Precis som många andra så har jag ett socialt batteri som snabbt kan laddas ur, även om jag är omgiven med människor jag känner mig bekväm med. I början var det här något jag skämdes mycket över och jag kunde sitta ensam inlåst på toaletten och känna mig dum med tårar i ögonen – för att jag helt enkelt inte orkar vara med. Det är inte så pass jobbigt att jag vill gå hem eller kasta ut mina gäster, men jag behöver helt enkelt ladda batteriet lite för att orka vara social i långa stunder.

Med åren så har både jag och mina vänner lärt sig att det är så här det “måste” få vara för att jag ska funka. Så när jag försvinner iväg in i sovrummet och stänger dörren efter mig så vet mina vänner vad det handlar om. Ibland kommer någon in för att kolla hur jag mår, men oftast så vet de att jag kommer ut när jag är redo. Jag har många anledningar att vara tacksam över min fina bekantskapskrets men just den här förståelsen och acceptansen är något av det jag älskar mest med dem. Jag gick till och med och la mig för att sova innan alla gäster hade lämnat festen – något som också är vanligt förekommande. Ingen kallar mig tråkig eller säger att jag är en bangare. Jag vet inte om det är en acceptans från omgivningen som har kommit med att vi åldrats och mognat eller om jag helt enkelt har vettiga människor omkring mig i större utsträckning nu än förr. Oavsett så har jag sedan länge förlåtit mig själv för att det är så här jag funkar och är i stället stolt att jag kan och vågar skapa en tillvaro som får mig att må bra.

Mina vänner är fantastiska och jag önskar och hoppas att alla har sådana personer omkring sig. Jag kommer sakna dem nu när jag ska vara borta i fem månader men rätt som det är så ses vi igen och jag kommer må toppen tillsammans med dem, även om jag behöver gå undan och ladda det sociala batteriet ibland.

 

februari 21st, 2020|
Korta fakta

Namn:
ALEXANDRA ALGERYDH
Ålder:
31
Aktuell med:
Ska vandra i 425 mil, för att utmana sig själv och sprida kunskap om psykisk ohälsa. Kommer att blogga hos oss under hela resans gång.

Det är vi som är Balansbloggarna
Ansök om medlemskap