Balansbloggare: Alexandra Algerydh2020-02-06T13:09:02+00:00

VARFÖR DET ÄR PLÅGSAMT MED INSPIRATION

Jag har aldrig riktigt haft koll på vad jag vill bli “när jag blir stor”, eftersom jag inte ens vet vem jag är nu. Jag har alltid varit vilsen och byter framtidsdrömmar lika ofta som jag byter underkläder. Och jag vet om att jag är så här, vilket tär otroligt mycket på mig. Det känns som varje gång jag blir taggad på någonting så hinner jag knappt njuta av känslan för att den kommer följas av besvikelse eller överskuggas av nästa grej jag hakar upp mig på och börjar drömma om.

Det kan räcka med att jag tittar på ett avsnitt av Greys Anatomy, så vill jag bli läkare. Eller så tittar jag på en dokumentär om lyxiga båtar och då vill jag börja jobba på en lyxkryssare. Jag snöar in totalt och börjar kolla på utbildningar, kurser, möjligheter, jobb, kontakter, finansiering och allt annat som kan krävas för att jag ska kunna uppfylla denna nya galna dröm.

Detta är något som händer mig hela tiden och så länge jag kan minnas, i alla nivåer av mitt mående. Det slutar med att jag alltid blir besviken på mig själv för att jag har så svårt att fullfölja saker och det gör också att jag är rädd för att bli inspirerad – för att jag så lätt blir helt besatt. Det gör också att jag känner att jag inte kan lita på mig själv, för hur vet jag när det är “på riktigt” och när det bara är min senaste besatthet.

För mig handlar det ofta om tre mål med sakerna jag vill göra och de är; kan jag tjäna massa pengar på det? Kommer jag ha jäkligt kul och må bra medan jag gör det? Och kommer andra människor tycka att det är riktigt häftigt? Jag hör ju själv hur orimligt det är, men samtidigt kan jag inte stoppa mig själv. Jag önskar att jag någon gång kommer hitta det som på RIKTIGT är min grej och att jag kommer kunna slutföra någonting här i livet, för just nu känns det som en omöjlighet.

Kram,

Alexandra

 

augusti 13th, 2020|

JAG HAR ÄNTLIGEN FÅTT EN NY LÄKARE

För två år sedan hade jag min sista träff med en fantastisk läkare som heter Pia. Hon skulle göra sig redo för sin pensio och gå ner i timmar på den speciallistmottagning där jag träffade henne. Jag ansågs vara högfunktionell och stabil och blev skickad tillbaka till vårdcentralen där de skulle förnya mina recept och “följa upp” mitt mående. Att gå från att träffa en speciallist på bipolär sjukdom till att träffa en allmänläkare på en vårdcentral är en stor övergång. Det var flera gånger som mina möten med den nya läkaren blev inställda på grund av sjukdom eller annat och jag fick inte kallelse till en ny tid förrän flera veckor eller månader senare. När jag väl fick träffa läkaren så var mötena sällan längre än 10 minuter långa.

När jag kom hem från min USA-resa så kände jag hur allting började krascha igen och jag bestämde i samråd med min mamma att kontakta min gamla mottagning igen och be att få träffa en läkare hos dem igen. Jag fick en tid cirka två veckor efter mitt samtal och som vanligt var jag supernervös inför att träffa någon ny inom vården. Men all min oro var helt onödig den här gången – min nya läkare var klockren. Hon förstod mig och hon hade verkligen läst på i min journal, något många läkare inte verkar göra.

Hur som helst så känner jag stort förtroende för henne och hon har lovat att jag inte kommer bli utskriven igen. Om eller när hon går i pension så kommer hon se till att jag får en ny kontakt hos dem, så det känns bra. Jag kommer också få träffa en arbetsterapeut och påbörja en utredning för att kanske, i slutändan, bli beviljad sjukersättning på deltid. Jag kommer också få göra klart min neuropsykiatriska utredning som påbörjades 2015 men sedan lades på is.

Det känns skönt att ha en riktig vårdkontakt igen och det är som att en stor vikt har lyfts från mina axlar och att jag äntligen är på rätt ställe för att få rätt stöd och hjälp igen.

Jag hoppas alla som läser detta har en bra läkare, för det är vi alla värda oavsett vilka problem vi brottas med i livet.

Kram,

Alexandra

 

 

augusti 7th, 2020|

NÄR KÄNSLORNA KOMMER SOM VÅGOR

I mitt förra inlägg berättade jag hur jag ofta mår sämre på sommaren för att det är förenat med stress och ångest för mig på olika sätt. Men här om dagen hade jag en riktigt härlig kväll på stranden tillsammans med en vän.

Vi hade promenerat en lång väg ut till en strand i Nynäshamn där jag växte upp. Solen var på väg ner bakom trädtopparna på ön på andra sidan vattnet från där vi satt. Vattnet var faktiskt ganska varmt och jag ångrade att jag inte tog med en handduk så jag kunde ta ett kvällsdopp. Jag är en rätt frusen person och ville inte riskera att frysa om jag hoppade i och inte hade något torrt att värma mig med efteråt, trots att det var skönt i luften.

Personen jag hade med mig är en underbar vän. Ni vet en sådan som man kan skratta med, gråta med, hitta på tokigheter eller bara ligga hemma på soffan och bäst av allt, en vän jag kan vara tyst tillsammans med utan att det känns stelt eller konstigt. Det är något jag verkligen uppskattar i en relation. Det är ofta jag tar på mig rollen som underhållare och ständigt måste prata och se till att alla omkring mig har det kul och mår bra.

Denna kväll satte vi oss ner på en klippa, bara någon meter från stranden. Jag tittade på vågorna som sakta rullade in och gjorde ett kluckande ljud när de slog upp mot berget. Det påminde mig om en sak min psykolog sa till mig för länge sedan, som jag fortfarande har med mig varje dag – även om jag inte alltid får det att funka… Men när det kommer jobbiga tankar och känslor, som jag inte riktigt vet vart jag ska göra av dem – så försöker jag se de tankarna och känslorna som vågor. De kommer, de sköljer över mig och de försvinner bort igen. Jag har en tendens att hålla fast i saker som kanske inte alltid är bra för mig, jag förlorar mig i tankar och känslor och det är lätt för mig att tappa kontrollen. Men den här liknelsen med vågorna kan rädda mig ibland. Det finns ingenting jag kan göra åt att de här vågorna kommer mot mig, men ibland får jag bara blunda och lita på att de kommer rinna av mig igen, nästan lika snabbt som de kom. Det kanske låter som en klyscha, men det kan faktiskt funka ibland och är värt ett försök.

Vågen kommer in, sköljer över dig och försvinner sedan ut igen. Fäst blicken på något vackert i horisonten och sitt stadigt på berget. Kanske, kanske kan du också få en fin sommarkväll då, precis som jag hade här om dagen.

Kram,

Alexandra

juli 28th, 2020|

SOMMARÅNGEST

Sommaren är officiellt här och för de flesta innebär det sol, bad, semester och härliga dagar i värmen. För mig och ett antal andra innebär det något helt annat. Press, stress och ångest. Det är några gånger per år som det inte är riktigt accepterat att må dåligt. Dels under högtider som är utspridda över året, men speciellt under sommaren. Det är som att alla automatiskt ska må bra för att solen skiner och temperaturen kryper upp över 20-gradersstrecket.

Eftersom jag inte jobbar heltid under året så har jag ingen riktig semester, sommaren innebär att kämpa för att få timmar eller klara av de pass jag får, precis som under resten av året. Att solen skiner ute brukar ofta ge mig känslan av att jag borde vara ute och njuta av det. Kanske träffa vänner eller göra roliga saker. Men om energin inte finns, om viljan inte finns, om ångesten bara väller över mig, så känns det ännu jobbigare när man förväntas vara lycklig.

Meningen med det här inlägget var inte att få de som verkligen njuter av sommaren att må dåligt på något sätt. Men när jag ligger inne och är deppig så spelar det ingen roll hur vädret ser ut på andra sidan rullgardinen. Och det är viktigt att komma ihåg att man aldrig MÅSTE må på ett visst sätt. Vi gör alla så gott vi kan och sen när måendet är stabiliserat så kommer jag njuta av det oavsett om solen skiner eller regnet öser ner.

Kram,

Alexandra

juli 10th, 2020|

Försöker leva så normalt det går

Jag måste säga att det känns väldigt konstigt att vara hemma igen. Det är alltid jobbigt för mig att komma hem efter en resa och försöka hitta tillbaka till vardagen och de rutiner jag lämnat bakom mig, men just denna gång känns extra jobbigt. Det här äventyret var ju liksom inte färdigt ännu. Jag hade inte fått gå till Kanada. Vem vet om jag ens hade klarat det, men jag ville i varje fall få ge det mitt bästa. Nu togs valet ifrån mig och jag skickades hem med ett brustet hjärta.

Här på hemmaplan försöker jag och min sambo att leva så normalt som vi bara kan. Jag satt i karantän hemma i två veckor men mådde bra hela tiden och blev aldrig sjuk. Efter det gick jag tillbaka till mitt extrajobb på ett lager där vi packar matkassar åt alla som beställer hem sina matvaror – en bransch som verkligen blomstrar just nu. Vi beställer själva hem vår mat också, men i de fall där väntetiden är lång så beställer vi så att det packas åt oss men vi hämtar upp kassarna på plats. Resten av tiden lägger jag åt att söka mer jobb inför sommar och höst och bara försöka att inte tänka på hur jobbigt allt känns med min vandring. Jag vet att det inte är hälsosamt men just nu måste jag bara stoppa mig själv från att tänka för mycket på det – då jag bara bryter ihop totalt varje gång. Alla verktyg jag har lärt mig att använda i tidigare terapi och samtalsbehandlingar känns som bortblåsta och jag står tillbaka på ruta ett kring hur jag ska hantera denna sorg och brist på kontroll.

Jag försöker lägga fokus på de positiva sakerna. Att jag är frisk. Att de människor jag älskar också är friska och att jag har tur som faktiskt trivs (i vanliga fall) med att bara drälla på hemmaplan. Jag hoppas ni som läser också mår bra och att allt vänder snart så vi kan gå tillbaka, eller kanske framåt till ett “nytt” normalt i våra liv.

 

Kram,

Alexandra

 

april 28th, 2020|

Vandringen är över – ibland blir det inte som man tänkt sig

Mitt planerade fem månader långa äventyr längst Pacific Crest Trail kom till ett abrupt slut. Jag klev av leden redan förra veckan efter att en ”shelter in place”-order utfärdades för hela Kalifornien. Det innebär att alla ska hålla sig hemma och bara röra sig ute för att handla, besöka sjukhus eller gå till jobbet (om din yrkesroll räknas som viktig för samhället).

Jag och Stephanie sökte skydd hos ett underbart par, Mark och Robin, som bor strax utanför Julian i södra Kalifornien. Vi hittade dem via Facebook och de välkomnade oss in i deras hem tillsammans med deras fyra hundar. Planen var att stanna där och avvakta för att se om vi skulle kunna fortsätta vår vandring. Många städer längst vägen, där vi skulle vara tvungna att stanna för att handla mat och kanske vila en dag på ett hotell, gick ut med meddelanden och bad oss vandrare att inte komma. De behöver sina knappa resurser själva i tider som dess. Vilket vi såklart förstår och respekterar, men det sätter käppar i hjulet för oss, minst sagt.

PCTA, den organisation som sköter om Pacific Crest Trail och utfärdar tillstånden för att vandra längst leden gick också ut med ett uttalande och bad oss alla att skjuta upp eller ställa in våra resor under 2020. När vi sedan fick höra att två hajkare blivit tvungna att räddas av ”search and rescue”-team blev det droppen och det som fick oss att ta vårt beslut att hoppa av leden. Alla i den räddningsstyrkan som skickades ut tvingades sedan sitta i karantän i två veckor, vilket betyder att små samhällen som redan är hårt utsatta nu står utan räddningspersonal på grund av att människor väljer att fortsätta vandra trots myndigheternas rekommendationer. Det vill vi inte ha på våra samveten.

Det kändes verkligen som att hjärtat och drömmen gick i tusen bitar. All planering och alla uppoffringar vi gjort för att vara här… Men det var rätt beslut.

Vi stannade hos Robin och Mark ett par dagar och försökte lista ut vad vi skulle göra nu. Till slut bestämde vi oss för att hyra en bil och köra över till Arizona, en stat som inte är lika hårt drabbad av COVID-19 och besöka Grand Canyon, för att sedan ta oss vidare på en liten roadtrip, så länge situationen tillåter.

Just nu sitter vi i bilen på väg mot Kanab i Utah, där vi ska göra en ny utvärdering av läget och se om vi kan fortsätta eller om det är dags att åka hem.

Pacific Crest Trail kommer alltid finnas kvar och jag kan göra ett nytt försök nästa år om jag vill. Men just nu behöver jag sörja att det blev som det blev och försöka njuta av vår lilla roadtrip i stället. Jag håller er uppdaterade längst vägen! ❤️

 

Kram,

Alexandra

april 3rd, 2020|
Korta fakta

Namn:
ALEXANDRA ALGERYDH
Ålder:
31
Aktuell med:
Ska vandra i 425 mil, för att utmana sig själv och sprida kunskap om psykisk ohälsa. Kommer att blogga hos oss under hela resans gång.

Det är vi som är Balansbloggarna
Ansök om medlemskap
Till toppen