Som jag har skrivit om tidigare så är jag nu uppe i en uppgörelse med min arbetsgivare och även fast det känns tufft och skrämmande så inser jag att det är ett kliv jag måste ta.

Jag behöver eliminera all negativ och störande element i mitt liv så att jag får lugn och ro att läka och återhämta mig psykiskt såväl som fysiskt.

Jag behöver omge mig med positiv och konstruktivt stöd så att min rehabilitering får möjlighet att verka och agera utan störande element som hela tiden knuffar den flera steg bakåt eller lägger krokben på den så den hamnar i obalans.

Jag behöver få ta tillbaka min självkänsla och självrespekt och vägra vara deras schackpjäs på det ogästvänliga bord som dem dessutom fräckt använder som dörrmatta.

De vet att dem inte har tagit sitt arbetsgivaransvar men jag upplever att de bara kör med bortförklaringar och ursäkter och jag är färdig med det nu.

Att ta detta kliv är verkligen att ta ett steg in i det okända då jag blir utan anställning för första gången i mitt liv. Jag har ju alltid haft ett arbete att gå till känns det som. Som ung arbetade jag alla mina sommarlov mellan högstadiet och gymnasiet som sommarvikarie på Televerket (som det hette då) och sökte dessa själv till en början tills dem, de senaste loven innan jag gick ut gymnasiet, faktiskt ringde och bad mig komma och sommarjobba hos dem.

Jag har aldrig varit arbetslös sen den dagen jag som 18-åring klev in på min första riktiga jobb efter gymnasiet. Jag har hela tiden varit noga med att ha en anställning så att jag kan bidra med försörjning då jag hela tiden har känt ett ansvar över att bidra till min såväl som mina närmastes försörjning.

Jag började från botten, kan jag ärligt säga, med att börja min yrkeskarriär som outbildad vikarie inom förskola och skola och har arbetat mig uppåt och skaffat mig nya kunskaper så att jag blev kvalificerad till fasta tjänster då jag under hela mitt yrkesliv har strävat att hålla mig ajour och vidareutbildat mig parallellt med att samtidigt haft en heltidsanställning. Att förkovra mig och skaffa mig kunskap och på så sätt fördjupa min förståelse har alltid varit viktigt för mig.

Jag har alltid haft vidare planer för vad jag vill lära mig mer om och har väl haft som ett mantra att jag aldrig blir för gammal för att lära mig något nytt.

Det är nog det som har drivit mig ,att jag hela tiden har varit nyfiken. När jag har stött på sådant jag inte känner att jag kan så mycket om så har nyfikenheten gjort att jag velat veta mer. Den nyfikna vetgirigheten i kombination med att alltid prestera och göra bra ifrån mig och sen känna stressen att inte hinna med allt gjorde nog sitt för att lägga en hyfsad bra grundplåt för UMS en och hjärntröttheten att förankra sig i .

Jag vet att jag ibland, innan arbetsskadan, hade en känsla som om dygnets 24 timmar inte räckte till för allt jag ville fått gjort på en dag.

Jag kunde många gånger uppleva att sömnen tog för mycket av min tid så om jag orkade så försökte jag hålla mig vaken och igång till sent på natten för att åtminstone få undan så mycket som möjligt av dagens åtaganden som både kunde vara jobb- och vardagsrelaterat.

Som lärare har vi något som kallas för förtroendetid som ska utföras utöver den schema-och arbetsförlagda tiden och privata vardagssysslor tar sin tid blev det lätt att förtroendetiden gjordes senare på kvällen.

Det gjorde mig ingenting då jag verkligen brann för det jag gjorde men i efterhand så betydde ju det att jag alltid ”jobbade mer” än vad jag skulle. Detta resulterade i att jag högst sov en 4-5 timmar per natt vilket jag nu i efterhand inser är på tok för lite.

Men jag ville ju så gärna visa vad jag gick för och att jag är en bra lärare och kollega. Att jag var någon som ville vara med och bidra till positiv och professionellt utveckling på skolan då jag har en vision om ”en fungerande skola för alla” och ville bli tagen på allvar speciellt eftersom jag var nyanställd och endast hann arbeta i tre månader innan arbetsskadan inträffade.

Visst ,det var inte detta, att bli skadad på mitt arbete för att sedan, efter en lång kamp av att själv få ta ansvar för hela min rehabilitering med obefintligt stöd och anpassning från arbetsgivaren, hamna i en uppgörelse jag hade räknat efter alla yrkesverksamma år inom förskola och skola.

Speciellt inte då jag har investerat i tid, kraft och pengar till en gedigen rad av kompetensutveckling inom specialpedagogik.

Jag vägrar att se detta som slutet på min yrkeskarriär. Jag kommer att kunna använda min kompetens men på ett lite annorlunda sätt än vad jag hade räknat med.

Det som är sorgligt är att det finns arbetsgivare inom min yrkesvärld som inte värdesätter och månar om sina anställda utan använder oss som förbrukningsvaror.

Det i sin tur leder till att lärare, pedagoger, assistenter och övrig personal kommer och går och personalomsättningen blir skyhög och vem som helst kan ju gissa vad det gör med elevernas undervisning och rätt till utbildning? Låg kunskapsnivå och undermålig skolgång kanske?

Det är ingen hemlighet att den svenska skolan är på väg att raseras men den förbaskade tystnadskulturen lägger munkavel på var och en som försöker visselblåsa. Något måste göras och det är nu.

Tyvärr inte av mig då arbetsmiljön gjorde mig sjuk och när jag nu måste välja mellan min passion för ”en fungerande skola för alla” och min hälsa så måste jag låta min hälsa gå först – i alla fall nu så får framtiden visa vad jag ska prioritera sen.

Hursomhelst så kommer jag att ta ett kliv in i det okända och bli utan anställning för första gången i mitt liv när denna uppgörelse är klar och det känns läskigt och nervöst men nödvändigt ,för denna anställning är inte bra för mig.

Jag har ju önskat mig ett så mycket bättre 2022 för oss allihop och om det krävs obehagliga kliv för mig att få det så tar jag dem.

Tack för att du läser och om du känner att du också måste ta liknande kliv – gör det för du är värd det 👊🏼/ Maja