Vid skrivande stund så är det lördag. Lördagar är svåra för väldigt många just nu. Misstänker att det inte bara är jag som vaknade i morse(Beroende på hur en räknar, jag gick upp vid 11) och funderade över vad den här dagen ska bära med sig. En lördag innebär väl umgänge med vänner/familj, någon aktivitet som exempelvis utflykt eller kanske bara en tur i det lokala samhället? Det är inte så lätt att få till någon av dessa hälsosamma nöjena just nu, för mig har det egentligen aldrig varit något som stod på menyn. Istället för tanke på aktiviteter med vänner så funderade jag över vad jag kunde göra som inte skulle förvärra måendet. Vid tillvaknande har varken depression eller ångest fått ett ordentligt grepp ännu, det finns en ganska kritisk tidslucka som oftast sätter prägeln på resten av dagen. Ifall en rejäl sats med kaffe kokas upp, datorn slås på, utan att gardiner dragits åt sidan, ingen riktig frukost dukats fram och sängen inte bäddats. Då är olusten på livet med ett sinne som försöker fly ett faktum. Just den kombinationen har jag bemästrat och de flesta dagarna under min senaste sjukskrivning spenderades på just detta vis, lamslagen och isolerad. Istället åt jag ett äpple, drack lite mjölk och gav mig ut på en joggingrunda.

Motion är ett fantastiskt verktyg och utan så vet jag att det inte tar lång tid innan allt i mitt liv brakar samman. När jag är ute på mina turer så märker jag att hjärnan får arbeta på ett hälsosamt vis och konflikter i mitt inre reds ut. Ju mer sinnet befinner sig i konflikt, desto mer behöver jag motionera. Promenader fungerar ofta alldeles utmärkt, men den bästa medicinen är jogging. Allra helst i skog och natur, lite kuperad terräng under sulorna kan kännas som moln en bra dag.

Väl hemma så kom dock svårmodet på oönskat besök ännu en gång och lusten förvann. Känslor är ibland väldigt svåra att tolka och tanken slog mig att jag kanske bara var lite trött. Behöver rådfråga min terapeut om det här är rätt sätt att tampas med fenomenet (jag glömmer saker). När sådana här saker sker i mitt inre så behandlar jag det som när ett barn skriker, ibland får en pröva sig fram för att se varför barnet är missnöjt och lite så är det med mitt sinne. Så jag lade mig i sängen med tanken att jag kanske bara behövde sova lite till. Där låg jag och snurrade tills jag tröttnade och istället prövade att meditera. Då slog det mig att jag varken borstat tänderna eller duschat(Att det ska vara så svårt att ha ordning på de basala sakerna!). Sagt och gjort, sen slog det mig att jag inte ätit något ordentligt heller. När även det var löst så stod valet mellan att göra något av dagen eller ge efter för datorns lockrop.

5 minuter senare låg en runda kläder i tvättmaskinen och bilen rullade mot Munkedal. Antikt och second-hand har varit en tillflyktsort så länge jag kan minnas och där finns 3 butiker av det slaget så vitt jag vet. Två av dem var tyvärr stängda, så jag landade i en ny butik. Det var grejer överallt och jag såg nog inte en tiondel av allt som fanns trots flera varv i gångarna, några retrovykort som mina vänner ska få hemskickade blev dagens fångst. Butiken ägs av ett jättetrevligt par som jag hade nöjet att samtala med en ganska god stund. Utöver butiken äger de ett närliggande militärmuseum, vilket dukade upp för många framtida diskussioner. Jag är och har alltid varit ganska gubbig av mig, så militärhistoria är lätt att locka med. Ser fram mot att besöka denna butik igen.

På vägen hem så funderades det över nästa sak som ska förgylla denna dagen. Jag har aldrig bakat bullar utan assistans och en utmaning är ju utvecklande, efter ett stopp på Ica var jag redo att ta mig an den. Av bara farten glömde jag nämna att den där nyligen genomförda diagnos-screeningen var för Bi-polaritet och ADHD. Vilket jag tror kan ha en del att göra med hur exempelvis matlagning eller bakning går till när Svensson är i farten. Många gånger har lärare, familj och partners blivit galna på mig när jag ska göra saker.

Kan verkligen förstå dem, många gånger suckade jag över min velighet under baket. När mindre rätter ska kastas ihop i köket så är mina tendenser inte allt för synliga, denna gång allt för uppenbara. Det är rent teoretiskt inte särskilt svårt att läsa igenom ett recept och sedan göra förberedelser i beskriven ordning, Verkligheten en annan. När jag hade börjat blanda alla ingredienser för degen så hade inte smöret blivit framställt för rumstemperatur, vilket fick lösas i ugnen (har ingen mikro ännu). Gick typ sådär, smöret var ändå i stora osmälta klumpar när jag blandade ner mjölet efter en mycket längre stund än vad som angavs i Icas recept.

När jag så småningom fått ihop en deg jag kanske kunde lämna för jäsning var det dags för nästa grej, jag hade glömt ha i ägget…. Hela jäsningsprocessen, kavlande av deg och kludderi med smörkrämen är en historia av in och ur –plockande av ingredienser, köks-redskap som diskades ett flertal gånger och allmänt tidsslöseri. Den där känslan av att något som en gjort faktiskt är bra, den har jag svårt för. Men tamejtusan om inte bullarna blev helt okej ändå. Det luktar till och med sådär hemtrevligt av kanel och kardemumma, tänk att lille slarvern Svensson kunde få ihop något sånt. Spännande att se hur nästa batch blir!

Klockan är nu 21.30 och jag lyckades vända en potentiell skräpdag till en mikroskopisk känsla av välbehag.