För de som känner mig är det ingen hemlighet att jag vantrivdes på mitt förra jobb, men något som förvånat mig nu när jag inte är där dagligen är hur dålig den miljön verkligen var för mig. Det är inte bara min kroppsbild som sakta blir bättre igen, utan jag har också insett hur mycket av min livsglädje som det stället sög ur mig.
Det var sällan det var specifika situationer som fick mig att må dåligt och få starkare ätstörningstendenser igen utan det var mer den generella stämningen. Det där outtryckta som ingen säger men som efter några månader är så himla tydligt att genomsyrar hela företaget. Småsaker som dietprat vid lunchen, någon som ska ”unna” sig att äta nåt, ”bra” och ”dålig” mat eller den sociala klädkoden (oftast klackskor och gärna en blus, helst i grått, vitt eller svart) som gäller trots att ”helt och rent” är den officiella versionen. Det var en outtalad (och ibland uttalad på icke-okej sätt) press på hur man ska se ut och följde man inte det fick man blängande blickar av vissa kollegor och chefer.
Alla som har någon erfarenhet av ätstörningsproblematik vet att det här är en giftig miljö att vara i, även om långt ifrån alla kollegor var såhär. Tillräckligt många var det. Det är inte konstigt att jag inte blivit friskare från min hetsätningsstörning alls det senaste året.
Nu, när jag kommit därifrån inser jag hur jag det senaste året bara velat gömma mig mer och mer, hur jag känt att det var fel att synas på det sätt jag gjorde och ville göra. Jag har slutat uttrycka mig kreativt genom mitt utseende för att jag inte orkade med alla blickar och att ständigt känna mig fel eller konstig för att jag gillar färg och stora, sköna tröjor. Och det här sitter djupt i mig, det hakade sig fast i mitt redan befintliga kroppsförakt och gjorde det värre igen. Jag känner fortfarande att jag inte får ha vilka kläder jag vill på mig för att jag måste gömma mig så mycket som möjligt för att jag inte får synas utan bör skämmas.
Så det är en process att ta tillbaka min kropp, men jag är på väg. Det är enkla småsaker, som att ha på mig en tröja som känts fel eller opassande av någon anledning eller ha på mig läppstift. Fan vad jag hade läppstift ofta innan jag började där, men nu har jag inte det. För det har gett mig mer osäkerhet än styrka; jag har inte haft så mycket glädje och ork att jag orkat stå emot de outtalade normerna, så det var enklare att inte ha det, att anpassa sig och samtidigt förminska mig själv.
Trots allt jag kämpar med nu med arbetslöshet och depression och ätstörning och att få rätt till vård så är jag ändå tacksam över att jag inte är kvar där. Det är en vinst och en sorts frihet.
/Anne
Instagram: glittering.dreams