Det har verkligen varit en helvetesvecka för mig; två av fyra dagar har jag fått vara hemma från jobbet på grund av att jag haft såna enorma mängder ångest. Idag var jag tillbaka på jobbet, men det var svårt. Så jävla svårt.
Jag blir väldigt intryckskänslig när jag har ångest eller mår dåligt och att då sitta i ett öppet kontorslandskap kan vara hemskt. I vanliga fall kan jag uppskatta att ha närheten till mina kollegor så, men inte när jag har ångest. Då är allt för nära, för högt, för ljust eller för skrikigt. Allt kryper liksom in under huden på mig och jag får svårare att andas och vill verkligen bara skrika att alla ska vara tysta. Få lite lugn och ro. Så lite intryck som möjligt.
Största orsaken till att jag klarade av att jobba hela dagen idag var för att jag kunde sitta ensam i ett tyst rum hela eftermiddagen. Då får jag kontroll över hur mycket intryck det kommer och i vilken styrka de kommer. Jag kan till exempel välja att ha det tyst eller lyssna på musik istället för att behöva lyssna på musik för att få nån sorts avskildhet från alla andra ljud.
Idag tog det tio minuter efter att jag kommit till jobbet tills jag inte klarade av att sitta på min vanliga plats längre. Det kröp i kroppen på mig, jag kunde inte andas ordentligt, kunde inte fokusera och kände mig väldigt övervakad och påtittad (även om jag vet att det bara var i mitt huvud som det kändes så). Jag klarade liksom inte av att sitta med ryggen ut mot rummet och kände ett så starkt behov av att ha ryggen mot en vägg, att få känna att jag åtminstone har ryggen fri när allt annat känns otryggt och kaotiskt. Så, jag gick till ett lugnare hörn där några av mina favoritkollegor redan satt. Det tillsammans med en andningspaus i snöluften ute på balkongen gjorde att jag klarade av förmiddagen.
Man får hitta sina strategier för att överleva. Men jag kan också längta så innerligt efter ett liv där jag inte bara överlever utan faktiskt kan leva också.
/Anne
Vill du säga hej eller kommentera kan du kontakta mig på Instagram: glittering.dreams