Ångest, depression och andra mentala åkommor kan verkligen slå till när som helst under livet. Om jag inte minns helt fel så kommer vi alla, statiskt sett, ha det i våra liv på ett eller annat vis. En del av oss är känsligare än andra för det. Min uppfattning är att en specifik sak alltid leder till psykisk ohälsa: en kass barndom!
Just min barndom har jag alltid försökt förtränga, redan när jag var barn. Längtade så efter att få bli vuxen och glömma. Nu är jag vuxen och har varit det ett tag, dock hänger barndomen envist efter som en ond ande. Min grundkänsla av otrygghet, självhat etc. är därifrån.
Jag har min vanliga terapi som besöks sisådär varannan vecka beroende av behov, som av ödet så har jag även fått möjligheten till flera sessioner av en terapi i form av guidad meditation. Terapin låter dig möta ditt inre barn och det är just detta jag är rädd för. Det finns nog inget som gör så ont i mig. Vad jag har gjort mot andra är en källa till mycket av mitt dåliga mående, men jag vet inte hur jag ska förlåta mig själv för vad som gjorts mot mitt inre barn. Tänk dig allt du gjort i livet, som egentligen skadat dig själv. Tänk dig då istället att du gör det emot ett barn. Det äcklar mig ända ner till de djupaste delarna av min själ när jag tittar mig själv i ögonen och ser allt från det perspektivet. Just då hatar jag mig själv ännu mer.
Hade en session för några veckor sedan, då grät jag och mådde ganska dåligt några dagar efter. Fick upprepat det som jag egentligen redan visste; det måste bli en förändring hos mig. Allt som kunnat hålla mig flytande har jag greppat efter likt en drunknande. Men allt som hållit mig över ytan har också skadat min kropp, rivit min själ och sakta men säkert suddat ut den jag en gång varit. Det är inget liv utan endast en överlevnad som med all säkerhet kommer leda till min död. Det är vad jag hade med mig hem den gången. Undrar vad jag kommer ha med mig hem idag.