Vet att jag kan vara tjatig, jag är också väldigt trött på mig. Trött på att jag inte vet vem jag kommer vara från dag till dag, ibland från stund till stund. Under perioder där allt till synes är kaos, när jag ska göra en stor flytt eller när ett förhållande tagit slut. Då sker något väldigt motsägelsefullt, jag fungerar som bäst och känner stort hopp inför framtiden. De första inläggen jag gjorde här, i vilka jag visade upp mina projekt, beskrev det framtidshopp jag hade och tilltron jag hade i mig själv. De inläggen känns väldigt främmande för mig nu.

Vardagen har hunnit ifatt och om jag håller ut ett tag till har jag både slagit rekord i tid jag lyckats behålla en anställning och bygga på ett bo. Känner dock ingen framgång i det. Istället stressar jag upp mig över en så enkel sak som att hänga upp en tavla. Det går långsamt framåt med att möblera lägenheten och det beror helt och fullt på min oförmåga. Högen ni ser på bordet och golvet är projekt och uppgifter som befinner sig i stand-by. Bit för bit tar jag något från högen men, det går långsamt. Jag blir nästan för ivrig, vill göra flera saker samtidigt vilket leder till att jag blir stressad och inte får någon av sakerna gjorda. Har precis gjort den dansen med mig själv och lade in skrivandet i ekvationen. Efter en lång stund av velande har jag motvilligt landat här för att skriva av mig. Högen får vänta, även om det ilar i bakhuvudet.

Det är svårt att ha drömmar i allt det här. Det är svårt att göra vad jag än tar mig för. Det är svårt att bygga stabilitet. Tur att jag ibland kommer ihåg det här med skrivandet. Trots all tvivel som virvlar finns det även plats till övermod. Ett övermod som leder till ännu mer osäkerhet. Vet inte om det beror på någon diagnos, att jag är ett vuxet barn eller om det kanske är såhär de flesta känner. Men under en vanlig dag hinner jag få för mig att jag ska bli stå-uppkomiker, föreläsare, behandlingspedagog, deltidsbrandman och emellan varven så får jag för mig att jag bara ska ägna mig åt den anställning jag faktiskt har.  Har skrivit i omgångar hela mitt liv. Denna omgången har varat i ungefär 1,5 år och det förvånar nog ingen att jag har flera böcker/noveller/osv i luften samtidigt, vilket innebär att jag egentligen inte skriver särskilt mycket alls.

Fixade den där tiden med min terapeut. Har känt ett förtroende för henne och känt mig förstådd tidigare. Nu var det inte samma sak. Förstår att det är svårt att hantera någon som är så förvirrad och uppe i varv som jag var under mötet, blev ändå besviken. Fick samma förslag på åtgärd som jag alltid får när det snurrar till sig rejält, hon undrade ifall jag ville att hon skulle skriva en remiss till akutpsyk. Tackade nej denna gången. Är troligen ganska paranoid, min erfarenhet är att omvärlden inte är särskilt förstående. Vill inte förlora mig anställning ännu en gång. Att vara 31 år gammal och ha mer än 10 olika jobb på sitt CV ser väldigt illa ut. Även om jag mår dåligt och även om det ibland känns olidligt, så vill jag framåt. Jag tror att det kommer bli bättre, bara jag står ut. Ska träffa min terapeut igen på fredag, kommer gå på det mötet utan negativa eller positiva förväntningar.