”Stigmatisering innebär att en grupp, som anses avvika från normerna och betraktas som mindre värda i samhället, pekas ut och förknippas med negativa stereotyper. Detta kan leda till ett sämre bemötande och diskriminering”  Folkhälsomyndigheten

Det här året vill Riksförbundet Balans lyfta stigmatisering. Vad är stigmatisering och hur ser det ut i samhället när det kommer till stigma och psykisk ohälsa.
I och med detta bad vi Erik Rådström som är ordförande i Balans Stockholm, att i sista inlägget för ”I Fokus” fritt få berätta om hur han upplever stigmatisering.

Kunskap Acceptans, Gemenskap och Självkänsla

Största orsaken till stigmatisering upplever jag är bristen på kunskap och liten erfarenhet av vad psykisk ohälsa står för. Många, alldeles för många, har en förutfattad mening om vad psykisk ohälsa är och beror på.
Orsaken är att vi i alla tider har behandlat den som inte håller sig inom samhällets genomsnitt genom att peka ut eller stöta bort dem. Största orsaken till detta beteende har varit rädsla och oro.
Med oron och rädslan kommer frågorna och påstående som dessa; Vad är detta? Förstår inte! Kan detta drabba mig och mina närmaste? Vad händer då? Hur ska vi förhålla oss till detta?
”Man ” håller en hög fasad där vi inte medger att detta finns i vår närhet och får inte finnas i ”vår familj”. Men så är det ju inte!
Alla, och då menar jag alla, kan drabbas mer eller mindre av psykisk ohälsa.

Som anhörig är det många gånger svårt och tufft att hantera det stigma som möter oss i samhället.
Att omgivningen dömer så fort och bestämt. Utesluter och undviker för att de inte vågar komma nära. Det är svårt när den som är nära, inte ger tillit och förtroende till den som drabbas. Och som anhörig känns det mycket svårt, när den man älskar och står så nära, kommer på undantag. Det blir dubbelt så tungt när den närmaste hamnar i denna situation. När gamla vänner och kompisar, släkt, arbetskamrater tar avstånd och undviker familjen.

Men jag tror på en väg här för att lösa detta, även om den många gånger är tuff och känslosam;
Var uppriktig. Tala om hur det är, vad som händer och inte händer. Ge kunskap och klarhet så blir inte det något som skapar rädsla och blir överdrivet och uppschåsat.

För att på ett försåtligt sätt kunna förklara vad bipolaritet är, har jag jämfört det med diabetes och vad som händer med en person som drabbas av diabetes. Diabetes vet nästan alla vad det är. En ofta livsvarig och i många fall allvarlig sjukdom. Men det är numera en sjukdom som många lever med, i många lyckliga år, genom att sköta sig och få bra vård. (Här vill jag tillägga att jag har stor respekt för de som drabbas hårt av diabetes och inte kan leva ett normalt liv.)
När vi i samhället numera talar om diabetes är det numera inte lika stigmatiserat som det har varit och är kring psykisk ohälsa. Varför då?
Jo, i många år har det förklarats och informerat om diabetes. Hur du kan bli friskare som drabbad, hur du undviker sjukdom mm. Det finns säkert flera exempel på somatiska sjukdomar och fysiska handikapp som har blivit avdramatiserade och inte upplever samma stigma längre.

Som psykisk ohälsa. För visst är det så att vi har en lång väg kvar att informera och riva ner fördomar. Men skam den som ger sig! Att Balans är på rätt väg och att vi alla kan hjälpa till att höja farten och nå framgång ser vi hela tiden i det vi gör. Jag känner så många gånger hur positivt det är att kunna ge kunskap om diagnoserna vi företräder. Det blir oftast ett positivt gensvar och många fler frågor. Som avslutas med en förståelse och förhoppningsvis acceptans.

Men det finns tillfällen då det känns svårt. Exempelvis när komiker i tv-program ska försöka sig på att skoja om den som är bipolär. Och gör det till något som ska vara underhållande!? Eller i andra program där det beskrivs hur många i dåligt psykiskt tillstånd köper och skuldsätter sig. Vore betydligt bättre om den programtiden fick ägna sig åt att förklara hur psykisk ohälsa kan skapa ett tungt och svårt leverne. Nej, jag tycker inte att det är okej att driva med psykisk ohälsa. Skulle aldrig gå att göra med andra handikapp och somatiska sjukdomar.

Men nu går vi på den positiva linjen! Vi har en viktig uppgift att krossa stigmatiseringen kring psykisk ohälsa och vi är på rätt på väg. Jag tror på att vara mer uppriktig och våga berätta för fler hur det verkligen är. Sprida kunskap på ett lättförståeligt och odramatiskt sätt. Så här är det! Så här lyckades vi!
Jag gillar kampanjen ”Våga fråga”. Det som har varit så svårt att tala om vid suicid har nu blivit lättare när vi får veta att vi kan rädda liv om vi vågar fråga. Förr var det så att vi inte skulle ”väcka ” eventuella självmordstankar. Men nu när vi har kunskapen så vågar vi fråga. Räddar liv och undviker tragedier.

Kampanjen som Hjärnkoll drog igång för ungefär 10 år sedan, där de berättades att psykisk ohälsa kan drabba alla, var förlösande. Den fastslog att 25 % har haft eller har psykisk ohälsa och att 75% lever nära någon som är drabbad. Ja men då är det ju nästan alla tänker säkert många. Då vågar jag ju  också ”gå ut” med att det gäller även mig och min familj. Rädslan för att söka vård minskar och förståelsen för den som är drabbad ökar.
Så lått oss vara så tydliga och kämpa på med vårt budskap och söka ett liv i Balans!

 

Erik Rådström, Balans Stockholm