– Om ingen skriver om det ja då får väl jag ta på mig att göra det då.
När Alexandra Algerydh startade sin blogg var det för att ge hopp till andra som fått samma diagnos som hon, bipolär sjukdom.
Nu ger hon sig ut på sin livs första vandring, 425 mil, för att utmana sig själv och sprida kunskap om psykisk ohälsa.

I februari bär det av. Höger fot fram, vänster fot fram, höger, vänster. I 425 mil ska Alexandra Algerydh vandra fram i ömsom varm ömsom iskall terräng. Fem månader räknar hon med att vandringen, som går via Pacific Crest Trail i USA, kommer att ta. Vandringsleden sträcker sig från gränsen till Mexiko till Kanada.
– Det här är typ det största äventyr jag har gjort. Jag har ytterst lite, nästa ingen erfarenhet alls av den här typen av vandring, säger hon och skrattar.
Hon liknar vandringen och dess utmaningar, som hon kan komma att stöta på, vid sin bipolära diagnos. Den bipolära diagnosen tar henne uppför och nedför i sitt mående precis som vandringen kommer göra.

– Om jag klarade att få den här diagnosen så ska jag klara det här också. För den här vandringen sitter i huvudet. Det kommer att vara fysiskt krävande jag kommer får ont i ryggen och jag kommer få blåsor på fötterna och jag kommer blöda skavsår. Men viljan att fortsätta, vilja att sätta höger fot, vänster fot, höger fot, vänster fot fram det kommer att komma från mitt huvud ingen annanstans ifrån, säger hon.

Pacific Crest Trail. Det är den här sträckan som Alexandra kommer att vandra.

Alexandra gör vandringen mycket för sin egen skull men också för att sätta fokus på psykisk ohälsa. Hon diagnostiserades med bipolär sjukdom 2008 efter att ha mått dåligt i över ett halvår. Plötsligt kände hon inte igen sig själv och försökte hitta en orsak till sitt mående.

– Jag trodde att det kanske var någon vitaminbrist eller liknande som gjorde att jag mådde så dåligt. Jag reflekterade aldrig över att det kunde bero på en psykisk sjukdom, säger hon.

Alexandra beskriver sig själv som en person som alltid är glad och positiv, att hon alltid haft massor av energi. Men helt plötsligt upplevde hon att hon var ett vrak av sitt forna jag. Förändringen var inte rimlig.

– Anledningen till att jag gick så länge och mådde dåligt, ett halvår, innan jag sökte hjälp var att jag tyckte att jag mådde dåligt utan anledning. Jag hade ett jättespännande jobb, jag hade en jättefin sambo, jag hade en jättebra familj, en fin lägenhet. Inget var ju fel. Jag skämdes. Jag vågade inte säga att jag mådde dåligt för jag kunde inte svara på varför jag mådde dåligt, säger hon.

När hon fick sin diagnos blev det en befrielse. Nu visste hon varför hon mådde dåligt, det var en sjukdom.
– Man kan inte rå för en sjukdom.

Sen den dagen har Alexandra varit öppen med sin diagnos. Hon startade sin blogg när hon fick reda på att hon hade bipolär sjukdom. Hon längtade efter att få träffa andra människor och få höra om deras erfarenheter av sjukdomen.

– Jag fick möjligheten att gå i en KBT-grupp med människor med bipolär sjukdom. Det är det bästa som kunde hända mig. Jag förstod att jag inte var ensam, säger hon.

Med syfte att andra också skulle veta att de inte var ensamma med sina diagnoser så startade Alexandra sin blogg.

– Jag letade efter bloggar, efter information från andra som hade samma diagnos. Men jag hittade bara kliniska texter och sidor på nätet. Så jag tänkte att om ingen annan gör det så får väl jag göra det då. Börja skriva om mitt liv. Jag vill inte att man ska tro, som jag gjorde, att man är ensam med en bipolär diagnos, säger hon.

I dag är hon en välkänd person med följare på , Facebook, Instagram, Youtube och sin blogg

– Jag brinner för det här. Jag vill berätta för att man ska förstå. Jag vill bryta tystnaden och visa att man inte är ensam, säger hon.

Under den 425 mil långa vandringen kommer Alexandra att blogga för Riksförbundet Balans.

– När jag märkte hur stort intresset var för min vandring så vill jag använda den till att sprida kunskap om psykisk ohälsa. Jag kommer att ha mina ups and downs på den här vandringen och det kommer att symbolisera hur det är att leva med bipolär sjukdom, säger hon.

Förberedelserna för vandringen har varit i gång under ett års tid. Utrustningen har testats och känslorna går som i en bergochdalbana.
– Jag gjorde en hajk på gymnasiet det är senaste gången jag var ut så här. I dag är jag 31, säger hon och skrattar.

Det är ju helt galet det du ska göra. Vad som helst kan ju hända.

– Jag tror inte att jag kommer frukta för mitt liv mer där än vad jag gör här hemma. Jag kommer vara ute i ödemarken, närmsta stad kommer ligga en eller två dagar bort. Det kommer vara många olika naturtyper. Om jag kommer att klara det här då kan typ vem som helst klara det också, det kanske får människor som inte tror att de klarar av vissa saker att tänka att de faktiskt gör det, säger Alexandra.

Det låter klyschigt.
– Ja det är jätteklyschigt men om det är sant då får det vara klyschigt, säger Alexandra och skrattar.

Johanna Höst
Riksförbundet Balans

Alexandras förberedelser inför vandringen.