”Psykisk ohälsa är inte en fråga om vi och dom”
» » » ”Psykisk ohälsa är inte en fråga om vi och dom”

”Psykisk ohälsa är inte en fråga om vi och dom”

Kategori Nyheter | 0

Vem som helst av oss kan bli den som kämpar med ett ständigt lidande på grund av psykisk ohälsa. Vem som helst kan bli den som inte har råd att fika på stan eller betala en tandläkar­räkning, skriver Elisabeth Arborelius, präst och docent i psykologi.


DEBATT | PSYKISK OHÄLSA

Det här är en argumenterande text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

Författare: Elisabeth Arborelius, präst, docent i psykologi, leg psykoterapeut, författare

Källa: Svenska Dagbladet >>


Så gott som alla som läser denna artikel kan ta en fika på stan när man blir sugen. Och välja den mest kostnadseffektiva åtgärden hos tand­läkaren. Och själv ringa upp en ­psykiatrisk mottagning om det skulle vara ­aktuellt. Men alla människor kan inte göra det.

Psykisk ohälsa drabbar de allra flesta – tre av fyra har egen erfarenhet eller en närståendes. Det är i dag den vanligaste orsaken till sjukskrivningar i Sverige. Andelen psykiska sjukdomar bland långtidssjukskrivningarna har ökat över tid: från 18 procent år 1999 till 40 procent år 2016. I dag är bortemot 90 000 människor förtidspensionerade eller har sjukbidrag på grund av en psykiatrisk diagnos. Varje år tillkommer mellan 8 000 och 10 000 personer. Medellivslängden är generellt 17 år lägre bland människor med psykisk ohälsa.

För drygt 20 år sedan genomfördes ”Psykiatrireformen” med syftet att förbättra de ­vuxna psykiskt funktionshindrades situation och öka deras möjligheter till delaktighet i samhället. I dag finns mycket kritik mot refor­men, till exempel att många som bor i egna lägenheter är väldigt isolerade och att bara ett fåtal får samtal. Samarbetet mellan socialtjänsten och psykiatrin fungerar på många platser i landet dåligt eller inte alls.

Varje stadsdelsnämnd är skyldig att ­anordna aktiviteter för människor som ramlat ur arbets­livet på grund av psykisk ohälsa. I mitt arbete på en sådan enhet sedan mer än tio år möter jag människor som fallit mellan stolarna: jurister, lokalvårdare, musiklärare, vaktmästare, diplomater. Var och en kämpar med allvarlig psykisk ohälsa. Många har haft en svår uppväxt. Alla har psykiatriska diagnoser.

Ingrid blev sjukpensionär i 35-årsåldern då företaget drog ner och hennes psykiska problem med oro/ångest blev alltmer fram­trädande. Växte upp med en mamma som körde över henne och kämpar nu med att inte ställa upp på allt som andra människor önskar från henne.

Anders utsattes för vanvård av sina föräldrar. Han ”ger inte igen” på andra människor – bara på sig själv i form av mängder med alko­hol när ångesten blir för svår. Gång på gång börjar han med utbildningar eller praktikjobb som fungerar mycket bra – ända tills de inre bilderna slår till och fylle­slagen börjar. Detta är några av alla de männi­skor som kämpar och kämpar men inte får adekvat hjälp. Människor som lider. År ut, år in.

Och de kan inte – som du och jag – kontakta en psykiatrisk mottagning och beställa en tid. Var och en måste ringa till sin kontaktperson inom psykiatrin, vilken i sin tur framför ärendet till den aktuella psykiatrikern – och i bästa fall ringer tillbaka. Psykiatri­kerna byts ständigt, många tjänstgör ett par månader i sträck. När psykofarmakan tar slut och klienten ringer och måste ha ett nytt ­recept kan det ta veckor innan detta sker, och vederbörande kan få ringa gång på gång och tala med en receptionist som lovar att … utan att något händer. Människor som du och jag – men som hamnat i ”vårdsvängen”. Där gäller andra regler som man måste foga sig i för att få sin ersättning och tillgång till läkar­kontakt.

De allra flesta av dessa människor har ont om pengar. Den felsyftande fråga vi ofta ställer till andra, ”Har du klippt dig”, syftar här rätt: vederbörande har klippt sig själv. Kläder och skor är genomgående inköpta på secondhand. En undersökning har visat att om man gav människor med dylika omständigheter ett par tusenlappar extra i månaden – så mår de avsevärt bättre när de slipper den ständiga oron för minsta utgift.

Utöver mitt prästämbete har jag även psyko­logisk och terapeutisk skolning. Jag skulle utan vidare kunna skissa på skräddarsydda behandlingsprogram för var och en av de personer jag träffar.  Min bedömning är att sådana insatser på sikt skulle vara kostnadseffektiva med tanke på vad sjukvård och in­effektiv psykiatrisk vård kostar.

Den omorganisation som nyligen genomförts inom psykiatrin i Stockholm förefaller syfta till ett likartat behandlingsprogram för människor med olika diagnoser – men inte utifrån den enskilda individen.

Mängder med kartläggningar har gjorts angående psykisk ohälsa – men inte en enda med utgångspunkten att kartlägga vilket stöd människor själva uppfattar som önskvärda. En rimlig utgångspunkt är aspekter som många gånger kommit fram i mina samtal: terapeutiska insatser som fokuserar på de problem klienten mest lider av, samhälleliga insatser: att utifrån sina resurser delta i arbets­livet på deltid, volontärarbete eller ­betalt arbete samt insatser för att öka livs­kvaliteten, till exempel musik, konst, litteratur, sport. Utifrån en sådan kartläggning kan man sedan driva försöksverksamheter som systematiskt utvärderas.