» » » Jenny: Min ständiga oro gjorde mig sjuk

Jenny: Min ständiga oro gjorde mig sjuk

Kategori Nyheter | 0

Jennys bok finns i vårt bibliotek! Låna den!

Jenny har ägnat största delen av sitt liv åt att oroa sig över stort och smått, en oro som till slut gjorde henne sjuk. Men det var först på en psykiatrisk klinik som hon fick diagnosen GAD och rätt hjälp. Då var hon 55 år gammal.

Jenny lever med överdriven oro – GAD

Att klänga i klätterställningar och gunga högt var otänkbart när hon var barn. Jenny till och med kröp baklänges nerför höga trottoarkanter – ständigt rädd för att dö eller skada sig. Men värst av allt var oron för alla andra.
– Tänk om det skulle hända min bror något? Eller om mamma eller pappa skulle dö? säger Jenny Nylén.
Hon är 58 år i dag och berättar att hela hennes liv har präglats av ångest, oro och katastroftänkande.
Ibland kunde hennes oro få dråpliga konsekvenser. Som när hela familjen var bjuden på en finare tillställning och Jenny förväntades att uppföra sig fint. Det gick bra, tills värdinnan skämtsamt bad alla att ta för sig av den giftgröna kakan. Då ringde larmklockan hos Jenny.
– Det slutade med att jag skrek att mamma och pappa inte fick smaka av kakan. Tanten försökte ju förgifta oss!

Bultande hjärta

Det är lätt att skratta åt sådana händelser, men för Jenny var det blodigt allvar. För henne innebar den ständiga oron ett bultande hjärta, sömnlösa nätter och ett liv som begränsades kraftigt.
– Varje kväll knäppte jag mina händer och bad intensivt till Gud att skydda alla mina nära och kära. Det blev som en tvångshandling att rabbla alla, för att skydda dem. Mina föräldrar trodde bara att jag var extra känslig och hade livlig fantasi.

Ny oro och ångest

När Jenny blev äldre och själv fick barn föddes en ny ångest – nu fick hon fler att oroa sig för!
Hon engagerade sig i barnens skolgång och fritidsintressen och utåt sett verkade det kanske som ett trevligt sätt att stötta barnen, men för Jenny handlade det mest om att ha koll på att barnen överlevde skolutflykter och träningar!
Så där fortsatte det genom barnens uppväxt. Jenny sms:ade och ringde ständigt till sina två i dag vuxna barn för att höra att de levde.
– Jag försökte samtidigt skona barnen från min ångest. Jag låtsades oftast fråga om något annat även om syftet var att kolla så att de var vid liv. Jag ville skydda dem från min överdrivna oro, inte tynga dem med den.

Höll oron stången

På jobbet höll hon oron stången genom att vara extremt välförberedd. Jenny, som bor i Halmstad, jobbade under många år som psykologilärare och säger att hon redan under sommarlovet detaljerat förberedde varenda lektion fram till jullovet.
– Och när eleverna haft en skrivning rättade jag alla prov redan samma kväll. Det fick ta den tid det tog, jag ville inte skjuta det framför mig – det skulle bara skapa oro hos mig.
Många gånger funderade Jenny kring sin extrema oro. Hon hade ju aldrig drabbats av någon katastrof, varför oroade hon sig ändå hela tiden för allt?
– Ibland tänkte jag att jag kanske ändå hade varit med om något hemskt, som jag förträngt.

Diagnosen GAD

När hennes mamma diagnostiserats med Alzheimers sjukdom och hon själv kände konstiga knölar på halsen i samma veva som hon tvingades byta jobb blev det för mycket.
– På nätterna höll oron på att äta upp mig, jag sov bara fyra timmar. När jag först sökte läkarhjälp var det för huvudvärk och ont i magen. Men det var först när min kompis tyckte att jag skulle kontakta en psykiatrisk klinik som jag hamnade rätt.
Hon fick diagnosen GAD, generaliserad ångest.
– Det var en sjukdom som jag aldrig hört talas om, trots att jag hade jobbat som psykologilärare i många år.

Sjuk av oro

Jenny tycker att mycket föll på plats när hon fick diagnosen, och med hjälp av kognitiv beteendeterapi och medicin mot depression släppte inte bara de värsta orostankarna, utan också huvudvärken och magbesvären. Det var den inre oron som gjort henne sjuk.
Ett roligare liv
När Jenny lärde sig hur hon kunde avleda ångesten och de antidepressiva tabletterna höjde nivån på kroppens egna lyckohormoner tog hon kommandot över oron.
– Min sambo Kjell, 70, som fick följa med på terapin är en sådan som aldrig oroar sig för något. När det var blodigt allvar för mig uppfattade han mig tidigare som fånig. Efter att han fick information om GAD förstår han hur jag har det på ett helt annat sätt. Det har stärkt oss som par och vi förstår varandras olikheter.

En bok om överdriven oro

Jenny säger att hon har fått ett nytt liv, ett bättre och roligare liv.
– Jag jobbar numera som bussguide på halvtid och i övrigt odlar jag mina konstnärliga sidor. Jag sjunger, dansar, målar och har skrivit en bok om orimlig, onödig oro.
Jenny fick sin diagnos först vid 55 års ålder. Med sin bok vill hon sprida information om generaliserad ångest, för att andra ska kunna få hjälp tidigare i livet.
– Det är en doldisdiagnos som behöver uppmärksammas. Att ägna en hel livstid åt onödig oro är slöseri med livet.