”Nu är jag äntligen befriad från skam”
» » » ”Nu är jag äntligen befriad från skam”

”Nu är jag äntligen befriad från skam”

Dokumentärserien om beroendesjukdomar och anhörigskap blev en succé.

Nu kommer uppföljaren till ”Djävulsdansen”, denna gång på temat psykisk ohälsa.

– Jag kände jättestor skuld. Lever du nära en person som beter sig på ett oförutsägbart sätt är det lätt att tro att denne väljer det och att du lastar den, säger Sanna Lundell, som programleder tillsammans med Ann Söderlund.

Vad har ni för egna erfarenheter av psykisk ohälsa?1000 (1)

Sanna: – I min släkt finns såväl bipolaritet och återkommande depressioner som beroendesjukdom. Jag har ganska stor personlig erfarenhet i och med att människor som står mig nära lever med diagnoser. 2010 fick jag själv en utmattningsdepression, då jag gick in i den så kallade ”väggen”. Det var fruktansvärt där och då, jag hade aldrig tidigare mått så dåligt. I Sverige finns det stor okunskap runt psykisk ohälsa och att man faktiskt kan bli så sjuk att man blir sängliggande fastän det inte syns på utsidan av kroppen att man inte mår bra. Alla sexåringar vet vad cancer är, men det talas inte lika mycket om exempelvis ångest. Med den här dokumentärserien hoppas vi att det ska pratas mer om psykisk ohälsa, att det inte ska vara så tabubelagt. Varje dag kommer människor på stan fram till oss eller mejlar att de har fått hjälp av vår första omgång av ”Djävulsdansen” som handlade om beroendesjukdom.

Ann: – Jag mådde uruselt då min mamma var sjuk i och senare dog av livmoderhalscancer. Det slutade med att kärnfamiljen jag växte upp i splittrades. Jag blev väldigt vilse i pannkakan.

Hur gjorde ni för att ta er ur det där måendet?

Sanna: – Fram till 2010 hade de flesta dagar i mitt liv sett ut så att jag vaknat och känt lust och längtan efter olika saker. I utmattningsdepressionen vaknade jag upp och undrade hur jag ens skulle orka gå till förskolan med barnen eller ta mig till Ica och komma ihåg koden till bankkortet. Den akuta depressionen höll i sig i två månader. Den debuterade i maj och vid midsommar minns jag att jag tänkte, ”oj, tänk om mitt liv alltid kommer att vara så här”. Jag tog en bloggpaus, stannade upp och var ”bara” föräldraledig. Den lilla pausen eller återhämtningen gjorde successivt skillnad. Innan jag hamnade i det läget hade det kommit etthundra varningssignaler som jag inte lyssnat på. Jag hade sovit dåligt, känt att jag aldrig hann färdigt med någonting, gått runt hela dagarna och känt mig otillräcklig. Jag var småirriterad hela tiden och försökte leverera i detta anspända tillstånd. Före min sista barnledighet hade jag gått till en terapeut, men jag pausade det när jag hade en liten bebis att ta hand om. Efter en massiv panikångestattack som varade i över en timma ringde jag min terapeut. Med terapeutens hjälp och med eget arbete lotsades jag igenom det. Men jag minns hur knepigt det var att få hjälp. När jag gick till husläkaren var det en vikarie där som gav en massa bisarra tips om hur jag skulle bli av med panikångesten om jag bara gav mig ut och joggade. Med en åttamånadersbebis och två barn till var det liksom inte görligt…

Ann: – Efter mammas död kunde jag inte se mig själv utifrån, jag insåg inte att jag behövde hjälp. Det var mina kompisar som reagerade på hur jag exempelvis sökte mig till destruktiva relationer och vännerna bokade tid åt mig hos en psykolog. Det är jag väldigt tacksam för, för när man mår dåligt har man inte alltid kraften att ta tag i saker. Vi borde bli bättre på att fånga upp varandra. Den som mår dåligt fjärmar sig ofta från människorna hon älskar, trots att hon egentligen inte alls vill vara ensam.

Sanna, du säger i ”Djävulsdansen” att det finns ett tydligt ”före och efter” det att din sambo Mikael Persbrandt fick diagnosen bipolaritet?

Sanna: – Jag kände jättestor skuld. Lever du nära en person som beter sig på ett oförutsägbart sätt är det lätt att tro att denne väljer det och att du lastar den. Rent generellt kan människor med bipolaritet exempelvis göra av med en massa pengar, säga upp sig från jobbet, bli kära och vilja byta liv. Då kan man tycka att den personen är oempatisk och äventyrar så mycket. Men man gör inte så med vilje. Och lever du med bipolaritet så är du inte sjuk hela tiden, du kan ha långa perioder av normalt mående. Stress utlöser depressiva eller hypomaniska (överaktiva, reds anm) perioder, eller ”episoder” som det kallas. Det kan vara bra i flera månader däremellan.

– Man vill så gärna hitta förklaringen i sig själv, hitta orsaken. Mickes diagnos har gjort att jag inte längre tar det personligt överhuvudtaget och att jag lättare kan se vad som är normalt och inte.

Mickes diagnos har gjort att jag intelängre tar det personligt

Ann: – All den energi som man lägger på att fundera över varför personen väljer som hen gör, varför personen fem gånger av sex väljer helvetet… Och det handlar inte om att bara ”ta sig i kragen”, som en del tycks tro. Som vi beskrev i förra vändan av ”Djävulsdansen” så vet man i dysfunktionella relationer varken ut eller in, men har inte förmågan att se klart.

Sanna: – Det tar i genomsnitt sex-tio år att få rätt diagnos och det händer mycket i ett liv – inte minst i ett barns liv – under den tiden. Jag önskar att jag hade fått reda på Mickes diagnos tidigare, för det är en jättebra hjälp nu att veta och det är också lättare att stötta på rätt sätt.

Ann: – Som partner till en person med psykisk ohälsa är det så lätt att ta på sig att ”om jag bara är en lite bättre mamma, är lite roligare, städar mer och tjänar mer pengar, så kommer han att må bättre”. Till slut överstiger ens värmeljusbudget ett lands bnp, för man har försökt göra allt så mysigt. Jag minns att jag i en tidigare relation ordnade stora kalas, fester och såg till att det hela tiden skulle hända roliga saker som kunde muntra upp. Det var också ett sätt att tränga bort sorgen och slippa glänta på dörren till det där obehagliga som jag inte hade tagit tag i.

– Om exet sedan börjar må bättre och går direkt in i en ny relation är det lätt att ta på sig offerkoftan. För har du ägnat dig åt någon som mått dåligt i 20 år är det inte lätt att bara jubla då han blir fri från beroendesjukdom och gå vidare. Där håller jag med författaren Bodil Malmsten om att det yttersta målet är att inte bli bitter. Tar man inte tag i sin egen skit blir man nog bitter.

– Annika Jankell som varit med Sanna och mig och hållit föredrag om anhörigskap har talat om hur lätt det är att tro att man är snäll om man inte ställer krav på den som är sjuk. Sanna har nog varit lite mer arg av sig, medan jag tidigare tyckt synd om.

Vilka lärdomar har ni dragit av anhörigskapet?

Sanna: – Jag har lärt mig så mycket. Nyligen spelade vi in ett avsnitt av ”Fyllepodden” med Alex Schulman, som håller på att skriva en bok om sin mamma och om hur det kan vara en så stor familjehemlighet att någon dricker. Han hade jättesvårt att skriva om det här och ännu svårare att prata om det. Jag brukar punkta ner vad jag vet i dag som jag önskar att jag vetat från början:

1. Det är inte ditt fel. Det låter klyschigt, men det behöver sägas.

2. Du måste söka hjälp.

3. Du är inte ensam.

4. Det är inte förbjudet att ha kul även om den du lever nära mår dåligt.

Ann: – Det är inte värre eller konstigare att ha en alkoholistpappa än att ha en cancersjuk förälder. Jag önskar att vi kunde prata mera öppet om psykisk ohälsa och beroendesjukdom.

Sanna: – Det är lättare sagt än gjort att tillåta sig att må bra som anhörig, men bipolaritet är en sjukdom som kommer och går under ett helt liv och du hjälper inte alls din anhörige genom att följa med ner i det där måendet.

Ann: – När vi håller föreläsningar händer det att åhörare blir likbleka i ansiktet för att de plötsligt inser att de också har dansat den djävulsdans som vi pratar om. Som anhörig är du alltid beredd, du sover alltid med ett öga öppet. En kvinna som kom och lyssnade på oss begrep plötsligt att hon hade rätt att sätta gränser gentemot sin psykiskt sjuka mamma.

VÅR DRÖMMIDDAG

Gäster:

Kerstin Thorvall, författare (avled 2010): ”Sveriges mest underskattade författare”.

Bodil Malmsten, författare (avled i februari i år): ”Hon är en enorm inspiratör med ett stort hjärta”.

Hillary Clinton, amerikansk presidentkandidat: ”Det vore ett drömscenario om hon blir president i USA. Det är dags för en kvinna nu”.

Sannas moster Inger: ”Hon är död och jag (Sanna) saknar henne mycket”.

Det äter och dricker vi:

”Det blir mexikansk buffé med ljus öl såväl med som utan alkohol”.

Ni har båda berättat i boken ”Djävulsdansen- Bli fri från medberoende” att ni växte upp i dysfunktionella familjer. Hur gör ni för att i möjligaste mån skydda era egna barn?

Sanna: – Det är en tröstande tanke att alla som får barn gör sitt allra, allra bästa. Själv försöker jag vara öppen som en bok om psykisk ohälsa och beroende. En av de största behållningarna med att vi har gjort de här dokumentärserierna i fyra år är att jag nu, äntligen, är helt befriad från skam. I början låtsades jag att det kändes naturligt att prata om det, men nu känner jag verkligen så. Jag försöker prata med mina barn och inte skyla över.

Ja, för du har förklarat hur sent i livet du fick ord på varför din mamma långa perioder under din uppväxt var sängliggande?

Sanna: – Hon hade djupa depressioner och kunde vara sängliggande i veckor. Massor av människor såg hur mina syskon och jag hade det, men ingen sade någonting förrän en granne rakt upp och ner satte ord på det och berättade att hon var just deprimerad och att det var en vanlig sjukdom. Det är så tokigt att vi inte pratar mer om psykisk ohälsa, som ju ofta går i arv. Flera personer i min släkt har drabbats av bipolaritet och psykisk ohälsa. Om någon får bröstcancer uppmärksammar man barnen på risken att också de ska drabbas. Om vi gjorde samma sak med psykisk ohälsa – och var uppmärksamma på signaler – så skulle vi säkert kunna förebygga och se till att man slipper lida i de sex-tio år som det brukar ta att få rätt diagnos.

Ann: – Mina barn kan säkert tycka att jag är knäpp som pratar med dem om psykisk ohälsa, men över min döda kropp att jag inte skulle göra allt som står i min makt för att i tid se till att de får hjälp om de skulle behöva det. Att jag har barn bidrog också till att jag till slut tog mig ur en relation med en person som hade psykisk ohälsa, för som anhörig har man till slut inte energi nog att vara en bra mamma och vara bra på jobbet. Det går så mycket kraft åt att fokusera på en människa som mår dåligt.

Sanna: – Där tänker vi annorlunda. Man skulle inte lämna en person som fick bröstcancer. Jag tycker inte att man ska lämna en person som har psykisk ohälsa heller.

Det är inte så att ni bara har olika bild av hur man bäst hjälper en person med beroendesjukdom och/eller psykisk ohälsa?

Sanna: – Jo, men det är en jättebra regel att den som tar alkohol eller droger aldrig får komma hem till en när hen är påverkad. Men att lämna någon känns lite sorgligt ändå, har man gemensamma barn slipper man ju heller inte stöket bara för att man bor på olika håll.

Ann: – Det finns få förlåtande barndomsskildringar, där barnen skulle ha tyckt att det var okej att pappa exempelvis slog mamma eller levde ut under fyllan. Jag tror att man som anhörig blir bättre på att sätta gränser om man går.

Sanna: – Dilemmat är att det är så lätt att landa i moralism när det gäller psykisk ohälsa och beroendesjukdom.

Ann: – Sanna och jag gick utbildningen ”craft”, som poängterade hur viktigt det är att behandla hela familjen om man vill minska risken för återfall. Den som lever med psykisk ohälsa eller beroendesjukdom behöver ett skyddsnät för att lyckas bryta den nedåtgående spiralen.

– Jag tror på att säga precis som det är till barnen och att hjälpa dem så att de inte behöver ljuga och säga att pappa har ont i magen om han i själva verket är full eller bakfull.

När ni lärde känna varandra för sex år sedan var ni två människospillror, har ni beskrivit det som. Vad har ni betytt för varandra?

Ann: – Jättemycket! Det betyder så himla mycket att kunna prata med någon som förstår, som inte dömer.

Sanna: – Man tror lätt att man är den enda som har det så, men det är minst en miljon svenskar som lever nära någon som har psykisk ohälsa. Man är inte ensam. Ann och jag lärde känna varandra av en slump då hon fick en kontorsplats på samma ställe som jag på Södermalm. Vi kom snabbt fram till att vi levde under liknande omständigheter och i dag tillåter vi ingen att klampa över oss. Känslan av att leva våra egna liv och ingen annans är den största vinsten.

PS SÅ VAR MÖTET

Vi ses på hotellet Miss Clara i centrala Stockholm. Ann Söderlund är lite sen för att hon fick lirka med ett av sina fyra barn, men Sanna Lundell (som jag intervjuade för sju år sedan då hon utsågs till ”Årets mama”) börjar berätta om arbetet med dokumentärserien. Då Ann dyker upp förser sig duon med lite kallskuret och några croissanter från frukostbuffén och de grämer sig över att de inte hinner smaka ordentligt på utbudet i och med att maten tas bort medan vi fotograferar. Ann har förbokat en taxi för att hinna göra ett extra ultraljud, men hon erbjuder sig att komma tillbaka senare om vi vill ta mer stillbilder och rörliga bilder till webb-tv-inslaget. Det märks att de känner varandra väl: Ann och Sanna faller in i varandras meningar och skrattar mycket trots att vi talar om tunga ämnen.

 

FAKTA
strecket

NAMN: Sanna Cecilia Lundell.

ÅLDER: 37.

YRKE: Programledare, journalist, bloggare.

BOR: Lägenhet i centrala Stockholm samt herrgård utanför Stockholm.

FAMILJ: Pojkvännen Mikael Persbrandt, 52, skådespelare. Barnen Olga, 15 (med artisten Wille Craaford), Igor, 10, och Lo, 7 (med Persbrandt). Hundar, hästar.

INKOMST: 235 700 kronor (2014).

FÖDD OCH UPPVUXEN: I Åre som lillasyster till ett år äldre Carl. Blev senare storasyster till tre år yngre Love.

MAMMA ÄR: Barbro Zachrisson Lundell, 65, psykolog och homeopat.

PAPPA ÄR: Ulf Lundell, 66, artist.

UTBILDNING: Har pluggat islamologi och religionsvetenskap samt gått Poppius journalistskola.

KARRIÄR I URVAL: Frilansat för M-Magasin, Mama, Aftonbladet. Programledare för TV3:s ”Dokumentär” och för SVT:s hyllade ”Djävulsdansen” (om beroendesjukdomar och anhörigskap). Sommar- och vintervärd i P1 (2015). Boken ”Djävulsdansen” med Ann Söderlund.

AKTUELL: Leder tillsammans med Ann ”Djävulsdansen” som har premiär i SVT torsdag 8 september klockan 21.00. Gör ”Fyllepodden” med Anitha Schulman.

NAMN: Ann Maria Söderlund.

ÅLDER: 44.

YRKE: Programledare, journalist, författare.

BOR: Lägenhet i centrala Stockholm.

FAMILJ: Sambon Mathias Johansson, 39, finanskonsult. Barnen Ossian, snart 14, Ilon, 12, och Dante, 10 (med tidigare sambon) och Bobo, 2 (med Mathias). Väntar ett femte barn i oktober.

INKOMST: 373 100 kronor (2014).

FÖDD OCH UPPVUXEN: Som lillasyster till ett år äldre Åsa. Flyttade sju gånger innan hon började sexan, bodde bland annat i Jönköping och i Stockholmsförorten Farsta.

MAMMA VAR: Anna Karin Söderlund, banktjänsteman (dog 1997, 49 år ung).

PAPPA ÄR: Göran Söderlund, 72, journalist.

UTBILDNING: Farsta gymnasium. Au pair i USA. Journalistutbildning.

KARRIÄR I URVAL: Katrineholms-Kuriren, chefredaktör för tidningen Chili, Frida förlag, Family Living. Medverkat i ”Silikon” i TV3 och ”Söderlund & Bie” i SVT. Krönikör i Metro och Amelia. Böckerna ”På smällen – från A till bebis”, ”I huvudet på Ann” och ”Men vi knullar ju ändå inte”. Boken ”Djävulsdansen” (Bladh by Bladh) med Sanna Lundell, baserad på dokumentärserien med samma namn i SVT som handlar om medberoende i olika former.

AKTUELL: Leder tillsammans med Sanna ”Djävulsdansen”. Gör podden ”Lillelördag” med Anitha Schulman.

strecket

Källa: Expressen >>