TRANSKULTURELL PSYKIATRI – Olika syn på depression ställer krav på vården
» » » TRANSKULTURELL PSYKIATRI – Olika syn på depression ställer krav på vården

TRANSKULTURELL PSYKIATRI – Olika syn på depression ställer krav på vården

Över hela världen blir människor psykotiska, deprimerade eller får stark ångest. Men det kan skilja mycket i hur man beskriver psykisk ohälsa. Depression kan ses som ett tecken på personligt djup, som lättja eller problem med tankar, beroende på var i världen du befinner dig.

s
Sofie Bäärnhielm, psykiater och enhetschef vid Transkulturellt centrum, har bott i Tensta sedan 1976 och tycker att blandningen av människor är härlig, även om det också finns problem. ”Det är en varm stämning mellan människor och folk är väldigt hjälpsamma och hyggliga”. Vardagskontakter med människor från hela världen har varit en stor hjälp i hennes yrke FOTO: EMMA-SOFIA OLSSON

Sofie Bäärnhielms intresse för psykiatri i ett mångkulturellt område väcktes redan när hon som underläkare arbetade på Beckomberga sjukhus på 1980-talet. Den sektor där hon arbetade hade upptagningsområde Rinkeby, Tensta, Akalla, Husby och Kista. På den tiden var många patienter asylsökande från Bangladesh.

– Det var mycket diskussion kring hur man skulle tolka och förstå deras besvär. Man tyckte att symtombilderna inte riktigt stämde med det vi var vana vid i psykiatrin. Jag såg ett behov av att förstå mer, men kände att jag inte hade några egna verktyg, säger Sofie Bäärnhielm, psykiater och enhetschef vid Transkulturellt centrum, Stockholms läns landstings kunskapscentrum för transkulturell psykiatri, asyl- och flyktingsjukvård samt hälsokommunikation.

I dag är transkulturell psykiatri ett växande forskningsområde. Sofie Bäärnhielm var med som rådgivare i kulturella frågor när den senaste versionen av den amerikanska diagnoshandboken för psykisk ohälsa, ”DSM-5” togs fram. I den tar man upp kultur som en viktig faktor att ta hänsyn till i mötet med patienten. Man definierar kultur som inlärda kunskapssystem, begrepp, regler och vanor som förs över mellan generationer. Kultur inkluderar språk, religion, andlighet, familjestrukturer, stadier i livscykeln, ceremonier, ritualer, vanor och moraliska och rättsliga traditioner. Men man poängterar också att kulturer hela tiden förändras.

Om en patient inte är så van att beskriva psykisk ohälsa i psykologiska termer tar den i stället ofta upp kroppsliga besvär i mötet med läkaren. Det kan vara en kvinna uppvuxen i Somalia där den psykiatriska vården är mycket begränsad eller en äldre svensk man, ovan att tala om känslor, som är deprimerad men söker för ryggont.

Sofie Bäärnhielm berättar om när hon arbetade som psykiater i Tensta-Rinkeby och träffade patienter, ofta från Mellanöstern, som beskrev distinkt smärta i ena kroppshalvan, antingen vänster eller höger. Hon blev brydd för det gick inte att hitta någon diagnos som stämde in, men sedan fick hon kontakt med en distriktsläkare som intervjuat kollegor och patienter om ”halva-kroppen-syndromet”. Intervjuerna visade att smärta i höger eller vänster halva kan användas som en metafor för ett lidande som inte bara handlar om fysisk smärta. Metaforen har rötter i historiska traditioner och smärta i höger eller vänster sida kan stå för olika svårigheter i livet.

– Det betyder inte att alla människor försöker förmedla samma sak med beskrivningen, men om man socialiseras in från att man är liten i att äldre pratar om att ha ont i höger sida eller vänster sida blir det något man tar in och sedan själv börjar beskriva. Om jag själv hade känt samma smärta hade jag kanske fångat upplevelsen på ett annat sätt och sagt att jag har ”ont i höger axel och höft”.

I boken ”Transkulturell psykiatri” redogör Sofie Bäärnhielm bland annat för forskning om hur depression kan uppfattas i olika kulturer. I många kulturer ser man inte förändringar i stämningsläge eller ångest som psykiatrisk sjukdom utan som sociala eller moraliska problem och en deprimerad person kan betraktas som lat. En lankesisk antropolog har beskrivit hur buddhismen påverkar synen på depression i Sri Lanka. När livet anses bestå av lidande och sorg och målet är att komma över bindningar och begär kan depression ses som ett åtråvärt tillstånd av personlig mognad.

– Förmodligen kan det finnas en poäng i att tolka depression som ett djup. Det är ett sätt att visa respekt för den som är deprimerad. Sen kan det vara ett problem eftersom personen inte får hjälp, säger Sofie Bäärnhielm.

En studie om en folkgrupp i Uganda visade att man betraktade depression som ”problem med tankar” och inte som sjukdom.

Att beskriva depression i svenska termer av nedstämdhet gör att många patienter inte alls känner igen sig. De kanske använder formuleringar att de är trötta och orkeslösa, saknar energi och inte får något ur händerna.

– Det så himla lätt att tänka att de termer vi använder i sjukvården är universella, men så är det inte.

Man kan inte lägga fram ett självskattningsformulär för depression till den som är analfabet. Inte heller till den som är ovan att fylla i formulär och som funderar på om poängen är att visa att ”jag är jättesjuk” eller att förmedla ”jag är frisk”.

– Om man möter en kvinna som beskriver att hon är bekymrad för att hon inte har tålamod för sina barn, inte orkar laga mat och inte städa. Då kan man få en bild som gör att man kan ställa en del följdfrågor och med det brukar man så småningom kunna ringa in en depression. Men det går inte med snabb kommunikation.

Det är vanskligt att beskriva ”så här gör man på Sri Lanka” eller ”så här tänker turkiska kvinnor på landsbygden”, har du fått någon kritik för att schablonisera i din bok?

– Nej, det har jag faktiskt inte fått. Det var något jag var orolig för när jag skrev. Jag försökte vrida och vända på texten så att man förhoppningsvis inte skulle få sådana tolkningar, att den slog fast att ”så här är man i Turkiet” eller ”så här tänker man om man är buddhist”. Jag brottades rätt mycket med att å ena sidan försöka föra fram att det finns historiska och idéhistoriska traditioner som påverkar oss och å andra sidan hitta balansen med att vi är individer med olika erfarenheter.

Sofie Bäärnhielm bor i Tensta sedan många år och har arbetat i mångkulturella områden hela sitt yrkesliv, men värjer sig mot ordet kulturkompetens.

– Det kan finnas en lockelse att tänka att nu kan jag väldigt mycket om sunni- och shiaislam och därför är jag väldigt kompetent. Man kan förledas till att tro att det finns en färdig kompetens och om jag har den då förstår jag dem jag möter. Men man kan komma från samma del av Stockholm och ha samma yrkesbakgrund och ändå ha väldigt olika synsätt och förväntningar.

Hon konstaterar att det är en omöjlighet att lära sig alla olika kulturella traditioner eller hur sjukvården är organiserad på olika ställen i världen, det är svårt nog att hänga med i utvecklingen här hemma.

– Jag tror att den viktigaste kunskapen i transkulturell psykiatri är att hela tiden försöka reflektera kring mitt eget sätt att förstå, att de ord jag väljer och att mina förväntningar inte behöver vara delade av den jag möter. Det ger någon sorts öppenhet för att kunna lyssna in vad den jag möter försöker förmedla.

 

Källa: SvD